Arkitekt och köpman Liège och Antwerpen; inflyttade omkring år 1600 till Sverige, för att undgå den religionsförföljelse som protestanterna utsattes för; blev byggmästare på Skeppsholmen 1608-07-23 och vid Nyköpings slott 1609-06-11. Enligt traditionen inom släkten skall han ha adlats av kejsar Ferdinand III. 2086

Gift med sin släkting. Hade fem söner och tre döttrar.

Till Sverige inflyttade jämväl fem söner, i varje fall de båda äldsta före fadem. De fyra nedan biograferade, Willem, Gillis, Hubert och Gerard, voro alla födda i Liége, åtminstone den äldste, Willem, »en la rue de Besche». Den första tiden i Sverige kallade bröderna sig endast med fadersnamnet Gilliusson men upptogo sedermera släktnamnet de Besche. Ätten förgrenade sig redan under 1600-talet starkt, då alla fem bröderna efterlämnade söner.

Av sonen Wellam de B:s (f. 1573) söner blev Karl de B. (f. 1612, d. 1681) måg till faderns kompanjon Louis De Geer. Han var en orolig och stridbar man, som invecklade sig i processer, bl. a. med svärfadern. Sedan den uppseendeväckande tvisten med denne, i huvudsak till hans nackdel, avgjorts genom skiljedom 29 maj 1647, överflyttade han till Holland. Adlad för faderns förtjänster 29 aug. 1664, slöt han själv sin ätt.

Hans son Gillis (f. 1579) efterföljdes som industriidkare av sönerna Peter de B. (f. 1618, d. före 1692) och Vilhelm de B. (f. 1628, f 1682). Huru dessa upplöste faderns kom-paniskap med farbrodern Hubert de B. berättas nedan i dennes och hans son Gillis d. y: s biografier. Liksom fadern förblevo Peter och Vilhelm de B. bosatta i Nyköping. Upplysningar om deras verksamhet där erhållas bl. a. genom vattenrättstvister (1657) med Willem Mommas mässingsbruk vid Nedre fallet. En betydelsefull utvidgning av de de Besche'ska anläggningarna vid detta ägde rum 1659, i det den äldre brodern Peter då (15 mars) utverkade bergskollegiets privilegium att där med tjugu års skattefrihet anlägga »ett sådant stålsmideri med välvde ugnar, som utan lands fuller finnes, dock rart, men uti Sverige som förmenas aldrig tillför en.de är praktiserat vordet» — alltså ett brännstålverk, antagligen av samma typ som Marcus Kock 1655 med hemlighållande av metoden utverkat privilegium på vid Davidshyttan. Med Peter de B: s privilegium var förbundet ett monopol, som dock redan 1663 gick förlorat på grund av otillräcklig tillverkning. I verkligheten saknade Peter de B. nödigt kapital för sin rörelse. För att skaffa sig förlag sålde han därför 20 dec. 1663 till underpris hela sin ståltillverkning under den nästa tioårsperioden till Börje Olofsson Cronberg och förband sig samtidigt att driva upp produktionen till minst 2,000 centner om året (Svea hovrätts Liber causarum 121:10:12 fol. 14). Redan 1665 förstördes likväl stålverket vid Nyköpings brand, varpå Peter de B. nödgades göra konkurs och slutligen rymde till Norge, där hans ätt ännu fortlever.
Då Petrus broder Vilhelm började återhämta sig efter vådeiden och förlusterna på brodern, förskaffade han sig 10 dec. 1673 bergskollegiets tillstånd att återuppbygga verket vid Nedre fallet. Innan han kommit sig för härmed, lyckades emellertid Willem Momma göra sig kvitt den besvärliga grannen. Den 21 mars 1678 utverkade han genom sin måg, den berömde målaren David Klöcker Ehrenstrahl, att det de Besche'ska hammarstället på grund av ödesmål indrogs till kronan och lades under mässingsbruket. Vilhelm de B., som förgäves bittert protesterade häremot, hade sedermera, anställning som byggmästare vid faktorierna i riket. Söner till honom voro svenske konsuln i Lissabon kommerserådet Joakim de B. (d. 1727) och överstelöjtnanten Emanuel de B. (f. 1665, d. 1736), vilken 24 juli 1692 naturaliserades som svensk adelsman men själv slöt sin ätt. 1709—22 var han krigsfånge i Ryssland. Han var en orolig man, invecklad i ständiga tvister, bl. a. med sin förman generalen Karl Gustav Creutz (se den vidlyftiga, för karolinernas historia i Ryssland belysande akten i Biographica, RA).

Sonen Gerard (f. 1585) efterlämnade tvenne söner, bruksägaren Georg de B. (f. 1641, d. 1711) och generalkvarter-mästarlöjtnanten D anie1 d e B. vilka båda naturaliserades som svenska adelsmän 9 nov. 1678. Från den förstnämnde av dessa härstammar den ännu fortlevande adliga ätten de B. Sonsons son till honom var hovmarskalken och ståthållaren på Stockholms slott, översten Georg Johan de B. (f. 1754, d. 1814), ofta omtalad i den samtida memoarlitteraturen som Gustav III: s gunstling och mellanhand vid riksdagarna.

Den gamle Gillis Wilhelmssons femte son Jakob de B. (f. 1570, d. 1640), som var verksam som bryggare är föga känd. Från honom utgick en ofrälse släktgren, som fortlevde till 1700-talet.2087

Döttrar Maria, Helena och Dordi.