Gästgivare Leksand Norets gästgivaregård (enl upprättad tavla på gästgivargården)

Böndernas skyldighet att hålla hästar och skjutskarlar uppfattades ofta som en börda och ett risk-tagande, trots den ersättning som de fick. Ett betydelsefullt årtal var 1649, då en kunglig förord-ning fastställde böndernas skyldighet att stå till tjänst med skjuts för de gästgiverier som efter hand inrättades.
Leksands gästgiveri hörde under senare delen av 1600- talet snart till de omvittnat bättre i land-skapet.
Längden på en mil indelades i 4 fjärdingsväg om vardera 2.672 meter. (4.500 alnar)
Beräkningen av den här milen infördes 1699 som en enhetsmil och skulle samtidigt representera avståndet mellan gästgivaregårdarna. Enligt 1734 års gästgivarordning skulle gästgivargårdar anläggas vid allmänna landsvägar med två mils avstånd.

Henrik Östberg (1705-1736), var under sin period som gästgivare även innehavare av länsmansstjänsten. Sedan Östberg avlidit övertogs gästgiveriet av änkans syster Christina Anagria Gavelia-Bjurberg.
Hon var gift första gången med Per Gavelius som var löjtnant vid Dalaregementet. Efter Pers död gifte hon om sig 1742 med Hans Ersson Bjurberg, som var tjänsteman vid Falu gruva. Han var fram till sin död 1755 gästgivare. I sitt första äktenskap hade Christina Anagria dottern Brita Catharina och i sitt andra Maria Euphrosyna.

Abraham Hülphers besök på gästgiveriet 1757:
Han beskriver handeln omkring Gästgivargården med flera små bodar och stånd där det såldes: grovt kram, såsom fris, rask, flanell, hattar, skinn, rep och sadelmakarearbete. Den största handeln var ändå bröd och våtvaror.
Han hämtade intrycken från den årliga folkfesten invid kyrkan på Petri och Pauli dag.
”Marknaden tog sin början så snart gudstjänsten var över. Allmogen samlades i myckenhet till det vanliga stället omkring Gästgivargården där handeln skedde. Här voro flera bodar och stånd. Några handlande från Falun och Borås, tillika med åtskilliga hantverkare ifrån städerna, hade god avsättning. Grovt kram, såsom fris, rask, flanell mm hattar, skinn, rep och sadelmakare- arbete köptes nu mest.
Men i synnerhet var största avgång för dem som sålde bröd och våtvaror.
Emot afton begynte folket skingras, som hittills förorsakat mycket trängsel, men nu blev deras största nöje att på flera ställen börja sina danser.
Dansen på Marknadsplatsen räckte ifrån afton klockan 6 till morgonen.
Allt geck stilla till, men glädjen blev något högre mot slutet. Sandjorden blev nu så upptrampad att den stod som en rök i vädret”.
1353