Inskr vid UU 1 sept 61, i Riga 63, i Åbo 65, åter i Uppsala 67—70, studieresa till Holland, England, Frankrike, Tyskland o Schweiz 70 —74, TL i Åbo 75, eo teol prof där 1 sept 75, TD där 13 juni 76, prästv 76, teol prof i Åbo 29 juli 79, rektor där 80, superintendent i Narva o Ingermanland 17 sept 81, erhöll Sagu i prebende 20 juni 89, biskop i Åbo o prokansler för Åbo akad 4 febr 90, skötte även Viborgs stift från 12.
Biografi
G:s ungdom präglades av att hans far innehade ämbeten på olika orter inom det sv riket; därigenom vann han kännedom om förhållanden även i Östersjöprovinserna och Finland. Av större betydelse för hans framtida verksamhet var den långa utlandsresa, som han företog med k understöd. Det främsta syftet med den var studier i orientalisk och framför allt biblisk filologi. Genom inhämtade kunskaper häri skulle G bli i stånd att effektivt bistå fadern i hans omfattande bibelarbete, planerat redan i början av 1670-talet. Under sin resa vann G kännedom om den historisk-kritiska riktningen inom exegetiken, och han knöt i alla de länder han besökte kontakter med framträdande representanter för samtida språkvetenskap och exegetik. Främst bör nämnas den kände Ph J Spener, senare den tyska pietismens erkände ledare, med vilken han sammanträffade 1673 i Frankfurt am Main. En förtrolig vänskap uppstod; den utövade av allt att döma ett djupgående inflytande på G:s religiösa tänkesätt och framtida verksamhet. Genom korrespondens upprätthöll han förbindelse med Spener över tio år framåt. I Leipzig var G i tillfälle att på nära håll följa den strid den lutherska ortodoxin hade att utkämpa mot både påvekyrkan, de reformerta och den vaknande upplysningen. Efter hemkomsten offentliggjorde G en dissertation Jubilæus Antichristi Romani ipsius exitium (1675), vilken bar vittne om de erfarenheter han gjort och den forskningsmetod han stiftat bekantskap med under sin resa.
G:s tid som professor i Åbo blev relativt kort. Den ägnades huvudsakligen, under faderns överinseende, åt bibelverket och särskilt de därtill knutna förklaringarna. Han bistod fadern även i andra avseenden — vid sidan av denne hade Enevald Svenonius varit hans främste lärare — genom att handleda studenter och genom att fortsätta en av fadern påbörjad serie predikoutkast över de årliga böndagstexterna till prästerskapets tjänst. Anmärkningsvärd är rekommendationen att texterna skulle tillämpas på rådande tidsförhållanden. Han höll föreläsningar i homiletik. Som ordinarie professor föreläste han också över kyrkohistoria. Hans Epitome historiae ecclesiasticae (1681, utvidg uppl 1708) vittnar om en förhållandevis kritisk ståndpunkt till materialet. Han representerade här en annan hållning än sin föregångare Petrus Bång. I Speners anda anordnade han samtalsstunder för studenter, och han utgav översättningar från tyskan. Antalet av honom publicerade disputationer var litet.
Som superintendent i Narva ådagalade G stor verksamhetsiver och samarbetade fruktbart med generalguvernören över Ingermanland Göran Sperling. Han strävade att inom sitt område införa samma kyrkligt-organisatoriska former som var rådande i det övriga sv riket. Tidigare hade dessa i Ingermanland präglats av oreda och motsättningar. Han försökte omvända Ingermanlands delvis grekisk-katolska befolkning till lutherdomen och utgav i detta syfte en särskild upplysningsskrift. Hans assimilationspolitik kröntes inte med odelad framgång. De ortodoxa ryska församlingarnas präster manade han att meddela intensifierad kateketisk undervisning i enlighet med deras lära. Han ägnade sig också åt utvecklandet av skolväsendet och vinnlade sig om att utbilda präster, som utgått ur ortsbefolkningens led; härigenom kunde antalet tyskfödda, för de lokala förhållandena främmande präster nedbringas. Verksamheten vid universitetet i Dorpat, som en tid legat nere, försökte han åter aktivera, inte minst med tanke på prästutbildningen. Genom visitations- och inspektionsresor gjorde han sig förtrogen med sina församlingars behov. Hans intresse riktades också mot de kyrkliga förhållandena i Estland och Livland.
Som biskop i Åbo sökte G fortsätta faderns verk. Dennes intentioner var honom redan tidigare välbekanta både i fråga om den kyrkliga ordningen, församlingarnas vård, skolväsendet och utbildningen av präster. Han delade i allt väsentligt faderns uppfattning om biskopens och domkapitlets uppgifter. Han befordrade resultatrikt läskunnigheten bland befolkningen i sitt stift och undervisningen i den kristna lärans grunder, företog talrika resor i stiftet och övervakade noggrant, liksom tidigare i Narva, att bestämmelserna i 1686 års kyrkolag efterföljdes. Liksom fadern framträdde han som en varm, tom hårdnackad anhängare av den lutherska ortodoxins åskådningssätt. Detta. kunde ge upphov till konflikter, bl a inom det akademiska konsistoriet, där G såsom prokansler visserligen energiskt såg till akademins bästa, men där han också på ett ensidigt sätt kunde lägga sina ord till förmån för meningsfränder och där han försökte utestänga nyare åskådningar, vilket vållade opposition från vissa professorers sida.
G:s förhållande till pietismen var i vissa avseenden komplicerat. Genom påverkan av bl a Spener hade han tidigt kommit att omfatta rörelsen med sympati, men såsom biskop såg han sig tvungen att motarbeta den, särskilt då den framträdde under mot kyrkan avoga former. En pietistisk riktning" av detta slag uppträdde under ledning av Lars Ulstadius och Peter Schäfer, och på grund därav blev G:s hållning strängt avvisande också till mindre radikala riktningar. Han deltog i behandlingen av flera ärenden, som hade samband med pietistisk aktivitet; han yrkade på — och lyckades delvis genomdriva sin uppfattning — att vissa pietistledare skulle avsättas från sina ämbeten, han medverkade vid tillkomsten av ett förbud för sv medborgare att studera vid utländska pietistiska universitet, han verkade för ingrepp mot till det sv riket importerad pietistisk litteratur osv.
G fortsatte faderns tryckerirörelse och förlagsverksamhet. Redan 1690 erhöll han ett generalprivilegium för den senare, vilket innebar en utvidgning av faderns av år 1680. Också G utgav arbeten avsedda att tjäna skolornas behov av läroböcker samt församlingarnas och enskildas av psalmböcker och andaktslitteratur. Bl a i detta sammanhang lade han sig vinn cm det finska språkets vård. Han medverkade till att en ny finsk handbok (1694) och en ny finsk psalmbok (1701—02) blev utgivna. Hans odiskutabelt viktigaste arbete var emellertid bibelverket, som han under en lång följd av år ägnade en betydande del av sin tid. Också om initiativet varit faderns, torde det kunna sägas att förtjänsten av dess fullföljande i minst lika hög grad tillkom G. Tryckningen av Nya Testamentet påbörjades i Åbo, sannolikt 1708 — manuskriptet hade i allt väsentligt förelegat färdigt redan omkring år 1700 — men avbröts emedan G på grund av kriget såg sig nödsakad att överflytta sitt tryckeri till Sthlm. Första delen av Nya Testamentet utkom 1711, den andra 1713. Fortsättningen av sitt livsverk fick G ej se fullbordat — det fullföljdes av hans son och av medhjälpare till denne.
1710 deltog G i riksdagsarbetet, stannade en tid därefter i Sverige, återvände till Finland men lämnade slutligen sitt stift (1713) under hotet av den inbrytande ofreden. Utom sitt eget stifts angelägenheter handhade han i Sthlm även skötseln av Viborgs stift. De följande åren sökte han så energiskt omständigheterna det tillät främja det finländska prästerskapets liksom flyktingars och kvarboende församlingsmedlemmars intressen. Han uppmanade regeringen till kraftansträngningar för Finlands försvar och understödde framställda förslag rörande fredssonderingar. 1932

Hans barn fick 1719 kunglig resolution på adelskap, men sköldebrev utfärdades ej.1931