Bodde 1689-1704 i Nysshyttan Säter med Jonas Bolijn, hustru och dotter Elisabet. 2890

I husförhörslängden 1705-1719 finns följande barn med:
Elisabet, Carolus, Jacobus (död), Nils, Johan, Axel och Anna Helena.2891

Bokhållare på bla Nisshyttan i Säter.

i dödboken inspectorn vid Nisshytte bruk.

Gravar i Stora Skedvi kyrka – ett bidrag till gravvårdsinventeringen av Leif Olofsson
År 1979 startade dåvarande föreningen Genealogisk Ungdom en landsomfattande inventering av äldre gravstenar i Sverige. Sveriges Släktforskarförbund övertog projektet vid sin tillkomst 1987 och har allt sedan dess ansvarat för insamling av dokumentation om inventerade gravstenar, ett projekt som numera fortgår under namnet ”Gravvård”, se vidare Nättidningen Rötters hemsida www.genealogi.se.
I den här artikeln uppmärksammas de gravhällar som finns eller tidigare funnits inne i Stora Skedvi kyrka. Socknen ligger i södra Dalarna och är idag en del av Säters kommun. Före 1700-talets mitt hette den Skedvi och skrevs då Schedwi. Bygden är gammal, sockennamnet är omtvistat, men efterleden vi tyder på att här funnits en offerplats innan kristendomen kom hit. Kyrkan är en treskeppig medeltida stenkyrka med valvmålningar från tidigt 1500-tal. [Spång m.fl.: Stora Skedvi kyrka. Sthlm 2009] Som var brukligt i de flesta församlingar förr, så begravde även de skedvibor som hade råd och möjlighet sina döda inne i kyrkan. Den här seden förbjöds 1783, av flera skäl, men mest, som det framgår av Stora Skedvis sockenstämmoprotokoll, på grund av ”stank och ohälsosamma dunster” samt att golven rubbades och sjönk. Många gravar var också vattensjuka, särskilt de s.k. mullgravarna, som inte var uppmurade av sten.. 1816 förbjöds gravsättning i kyrkor i lag. [Sockenboken, del 2, Kyrkogården, s 178]
I början av 1800-talet tog man bort tegelgolvet i Stora Skedvi kyrka och ersatte det med trägolv och då togs också gravhällarna bort ur golvet [Ekström 1980, s 8]. Fem av de gamla gjutjärnshällarna som legat ovanpå gravplatserna i kyrkgolvet finns ännu bevarade inne i kyrkan [nr 2, 10, 14, 18 och 26 nedan]. De ligger dock inte på sina rätta platser utan står uppställda inne i kyrkorummet, mer eller mindre gömda bakom andra inventarier. På kyrkogården, nära kyrktornet, ligger också en gammal och i stort sett oläslig stenhäll som tidigare legat i kyrkgolvet [kan vara nr 23 nedan]. Övriga hällar som bör ha funnits inne i kyrkan är inte bevarade.
Dessutom finns en förteckning över gravarna i kyrkan från en generalvisitation den 25 maj 1770 som ger värdefull information om gravplatserna och deras ägare. [Visitationsprotokoll NI:2.]
Nedan redovisas gravarna i samma ordning och med samma rubrik som på ritningen från 1744. De 16 gravarna på ritningen har kompletterats med information från generalvisitationer 1770 och 1778, som innehåller uppgifter om ytterligare ett antal gravar. Dessutom har genealogiska och biografiska kommentarer lagts till om varje grav.
Bolinske graven
Belägen näst efter den föregående, är en murad graf och med tackjerns grafhäll betäkt. Tillhörer nu ägarena af Trollbo.
Jonas Bolin var bokhållare på bl.a Nisshyttan i Säter. Han ägde Pingbo efter sin svärfader kamrer Jacob Raclitz, som även innehade Trollbo.
Bolin var gift med Elisabeth Raclitz, vilken som änka flyttade från Pingbo 1739 [AI:3, s. 231]. Enligt hustruns dödbok ska paret ha haft 18 barn, varav endast 4 blev vuxna.
Bolins bodde i Nisshyttan [Säter AI:1, s 156, AI:2, s 138] men tycks ha flyttat 1707. mannnen återfinns i Stora Skedvi, Pingbo i AI:2, s 99. Han avled på Nisshyttan 1733 i april och bisattes i Säters kyrka den 22 ”i kyrckoherdens graf men uptogs wintren efter och fördes till Schedwi” enligt dödboken i Säter [Säter C:3].
Hans maka Elisabeth dog först den 27 maj 1753 i Kolbäck [Kolbäck FI:1] hos mågen och trädgårdsmästaren på Strömsholm Carl Morin. I dödboken anges hon vara född 4 april 1674 i Falun som dotter till nämnde Jacob Raclitz och hans hustru Christina Ekman. Hon begravdes i Kolbäck.
Trollbo gård övertogs av Bolins måg, landssekreteraren Johan Woltersson, död 1743, och hans hustru Elisabeth Bolin, som efter makens död snart flyttade.
Gjutjärnshällen finns kvar och bär årtalet 1709. Den är troligen gjuten på Nisshyttan, som synes flera år före makarnas död.