KMFanlista241117 - Ansedel
KMFanlista241117 - Ansedel
NamnErik Larsson Sparre 
Född13 jul 1550, Stora Sundby slott, Sundby (D)
Död1600
Yrkerikskansler, riksråd, lagman, häradshövding, ståthållare
Dödsorsakavrättad halshuggen
FarLars Siggesson Sparre (-1554)
MorBrita Turesdotter Trolle (ca 1532-1556)
Notis för Erik Larsson Sparre
Halshuggen vid Linköpings blodbad.
År 1582 blev han riksråd och ståthållare över Västmanland och Dalarna med bergslagen. I striden mellan Johan III och hertig Karl ställde Sparre sig på Johans sida och hävdade i sin skrift "Pro lege, rege et grege (för lagen, kungen och folket)", kungens politiska överhöghet över hertigdömena
Trettiosju år gammal (1587) skickades han tillsammans med Erik Brahe till Polen, för att vid kungavalet bevaka den svenske tronföljarens intressen. Efter att Johan III avlidit 1592 jobbade Sparre för att få ’sigismund vald till kung. Utnämnd som hovkansler bevistade han mötet i Uppsala 1593 och undertecknade dess beslut vilket han rekommenderade Sigismund att erkänna, liksom rådde honom att skilja sig från sina jesuiter, innan han kom till Sverige. Efter kungens ankomst 1593, gav Sparre ut skriften: "Rijksens råds ridderskaps och menige adels oration" och 'Postulata nobilium' där han yrkade på att adeln måste få tillbaka sin gamla maktställning från unionstiden.
Sparre höll sig dock troget till Sigismund och kämpade i spetsen för högadeln mot hertig Karl, ända tills fientligheterna utvecklade sig till inbördeskrig och han var tvungen att lämna Sverige. Han begav sig då med hustru och barn till Polen istället. I Polen försökte han få Sigismund att med vapenmakt återerövra Sverige.
Efter slaget vid Stångebro, där Sigismund förlorade, utlämnades Sparre tillsammans med de andra av Sigismunds anhängare till Sverige och blev ställd inför rätta i Linköping där han av hertig Karl blev dömd till döden, tillsammans med bröderna Gustav och Sten Banér, Ture Bielke och Bengt Falk som var hövitsman.
Domarna föll den 17 mars och tre dagar senare skedde avrättningarna. Den första att bli avrättad i Linköpings blodbad den 20 mars 1600 var Gustaf Banér. Sedan var det Eriks tur. För att inte behöva se Banérs avrättning hade han gått in bland folket och samtalat med sina vänner. Då det blev hans tur, sa han på latin till sig själv och även till sina vänner 'Må icke edra hjärtan vara bedrövade, utan sätten eder tro och förtröstan till den, som har makt och våld över både kropp och själ!'
Efter detta läste han med hög röst upp en egenförfattad försvarsskrift:
'Emot konung och fädernesland vet jag mig aldrig annorlunda hava handlat än som en ärlig svensk man; och vill jag nu besegla sanningen därav med min död. Det oskyldiga blod, som här varder utgjutet, skall Gud nog hämnas och en gång stämma våra förföljare inför sin rättvisa dom'.
Därefter knäböjde han och med upplyfta händer på det röda kläde som var utbrett och ropade: 'Herre, i dina händer befaller jag min anda' - Skarprättaren höjde så sitt svärd och huvudet föll. Erik blev 49 år gammal.
År 1582 blev han riksråd och ståthållare över Västmanland och Dalarna med bergslagen. I striden mellan Johan III och hertig Karl ställde Sparre sig på Johans sida och hävdade i sin skrift "Pro lege, rege et grege (för lagen, kungen och folket)", kungens politiska överhöghet över hertigdömena
Trettiosju år gammal (1587) skickades han tillsammans med Erik Brahe till Polen, för att vid kungavalet bevaka den svenske tronföljarens intressen. Efter att Johan III avlidit 1592 jobbade Sparre för att få ’sigismund vald till kung. Utnämnd som hovkansler bevistade han mötet i Uppsala 1593 och undertecknade dess beslut vilket han rekommenderade Sigismund att erkänna, liksom rådde honom att skilja sig från sina jesuiter, innan han kom till Sverige. Efter kungens ankomst 1593, gav Sparre ut skriften: "Rijksens råds ridderskaps och menige adels oration" och 'Postulata nobilium' där han yrkade på att adeln måste få tillbaka sin gamla maktställning från unionstiden.
Sparre höll sig dock troget till Sigismund och kämpade i spetsen för högadeln mot hertig Karl, ända tills fientligheterna utvecklade sig till inbördeskrig och han var tvungen att lämna Sverige. Han begav sig då med hustru och barn till Polen istället. I Polen försökte han få Sigismund att med vapenmakt återerövra Sverige.
Efter slaget vid Stångebro, där Sigismund förlorade, utlämnades Sparre tillsammans med de andra av Sigismunds anhängare till Sverige och blev ställd inför rätta i Linköping där han av hertig Karl blev dömd till döden, tillsammans med bröderna Gustav och Sten Banér, Ture Bielke och Bengt Falk som var hövitsman.
Domarna föll den 17 mars och tre dagar senare skedde avrättningarna. Den första att bli avrättad i Linköpings blodbad den 20 mars 1600 var Gustaf Banér. Sedan var det Eriks tur. För att inte behöva se Banérs avrättning hade han gått in bland folket och samtalat med sina vänner. Då det blev hans tur, sa han på latin till sig själv och även till sina vänner 'Må icke edra hjärtan vara bedrövade, utan sätten eder tro och förtröstan till den, som har makt och våld över både kropp och själ!'
Efter detta läste han med hög röst upp en egenförfattad försvarsskrift:
'Emot konung och fädernesland vet jag mig aldrig annorlunda hava handlat än som en ärlig svensk man; och vill jag nu besegla sanningen därav med min död. Det oskyldiga blod, som här varder utgjutet, skall Gud nog hämnas och en gång stämma våra förföljare inför sin rättvisa dom'.
Därefter knäböjde han och med upplyfta händer på det röda kläde som var utbrett och ropade: 'Herre, i dina händer befaller jag min anda' - Skarprättaren höjde så sitt svärd och huvudet föll. Erik blev 49 år gammal.