Hammarsmed Svartebo hammare, Hällestad.
Ogift 1646 "Unge Svän i Svartebo hammare". Han får ej förväxlas med sin namne Sven Månsson (1627-1697) från Österby (-1658), bergsman i Ljusfall (1658-1691) och Svartebo (1691-1697), vars bror bergsman Lars Månsson i Österby anges vara "bror" till bergsman Daniel Arvidsson i Svartebo.160

Swartling, släkt
Swartling, släkt, härstammande från Svartebo i Hällestad socken och bergslag i Östergötland. Flera generationer av hammarsmeder använde där släktnamnet S, med syftning på ursprungsorten. De var verksamma vid hammaren i Svartebo men också vid andra bruk i Hällestad. Förste kände bärare av släktnamnet var hammarsmeden i Svartebo Sven Månsson S (1611–96), gift med änkan Ingrid Jonsdotter. Deras son, hammarsmeden Johan Svensson S (1668–1710), blev stamfader för den släkt S som behandlas här; en annan släkt med samma namn utgår från en styvson till Sven Månsson S.
Smedmästaren Carl Johansson S (1699–1779), son till Johan Svenson S, hade i äktenskap med Maria Henriksdotter Bombier (Bonnevier) sonen Nils S (1740–89), även han hammarsmedsmästare. Av dennes tolv barn, i äktenskap med Maria Månsdotter, blev sönerna Carl S (1765–1836) och Peter (Per) S (1778–1840) kvarnägare och spannmålshandlare i Norrköping och från dem utgår släktens äldre respektive yngre gren. I bägge dessa släktgrenar har en rad medlemmar varit verksamma som investerare och företagsledare inom Norrköpingsindustrin; ”en industriell patriciersläkt” är en beteckning som använts om släkten S. Det industriella engagemanget har även gällt släktens döttrar som i många fall blev ingifta i välkända företagarfamiljer.
Ett av Carl S:s nio barn, sonen Lars Magnus S (1804–69), övertog 1832 tillsammans med en yngre bror faderns kvarnrörelse och blev grosshandlare i den av bröderna gemensamt ägda handelsfirman L M Swartling i Norrköping. Vid 1800-talets mitt var han en av stadens mer betydande metallgrossister och även järnexportör i stor skala. Samtidigt engagerad i textilindustrin inträdde S som delägare när Drag, en av de främsta klädesindustrierna i Norrköping, ombildades till aktiebolag 1853. Som ledamot av styrelsen för Drags ab bidrog han till de första verksamhetsårens kraftfulla expansion. Ett annat verksamhetsområde för S gällde stadens försörjning med fastighetskrediter. Han var en av initiativtagarna till Norrköpings stadshypoteksförening och blev ordförande där då den bildades 1868. S var kommunalpolitiskt aktiv och valdes 1862 till det nyskapade stadsfullmäktige samt 1864 till drätselkammaren.
Från S:s son Reinhold Magnus S (1848–1920) stammar den del av släkten som varit sysselsatt med ridning och ridutbildning. Reinhold S utbildades vid kavalleriskolan i Saumur i Frankrike och genomgick 1873–75 kurserna för kavalleriofficerare vid ridskolan å Strömsholm. Han blev löjtnant vid Kungl lifregementets husarkår 1876 och ryttmästare där 1888, från 1902 i reserven. Som ridlärare på hög nivå, bl a vid Strömsholm och vid Stockholms ridinstitut, grundade han 1905 Swartlings ridskola på Östermalm i Stockholm. Verksamheten ärvdes inom familjen och drivs idag (2015) av den fjärde och femte generationen. S var bosatt på Äspenäs i Lännäs, Ör, en betydande jordegendom under Segersjö fideikommiss. Hustrun Christina (Stina) Lovisa S (1858–1929), född von Hofsten, öppnade där 1899 den första kvinnliga trädgårdsskolan i Sverige. Skolan hade ett brett utbud och meddelade både teoretisk och praktisk undervisning i trädgårdsskötsel men också i matlagning, hönsskötsel och vävning. Kurserna löpte under sommarhalvåret och eleverna var inackorderade hos familjen S. Ett särskilt intresse ägnades konservering av grönsaker, en verksamhet som belönades med en rad priser på olika utställningar. Gårdens produkter såldes bl a av det kooperativa företaget Kvinnornas andelsförening Svenska hem i Stockholm. S var också den första ordföranden i Sällskapet Damernas Concordia i Örebro.
I den yngre släktgren som utgick från Per S kom många medlemmar att verka inom Norrköpingsindustrins textila del. Dennes sonson Per Fredrik Rikard S (1834–94) trädde tidigt i tjänst hos klädesfabrikörer i staden och blev 1874 disponent hos en mindre tillverkare av yllevaror, Vigognespinneri ab. Från 1890 var Fredrik S disponent för den åtskilligt större ylletillverkaren Ströms ab. Tvillingsöner till honom fortsatte i branschen, först i Norrköping men sedan i Svängsta i Blekinge där den ene av dem, Nils Fredrik S (1884–1949), 1915 övertog den Wahlqvistska klädesfabriken. Flyttat från Karlskrona och helt inriktat på leveranser till försvaret genomgick detta företag med Nils S som ägare och chef en snabb expansion. Lokalerna moderniserades och byggdes ut och sortimentet breddades till att omfatta även mattor, plysch- och sammetsvävnader. ”Svängstamattan” och ”Rikssalsmattan”, den senare namngiven efter en leverans till Kungl slottet 1928, blev välkända varumärken, även utomlands. Genom andra världskrigets beredskapshöjning fick företaget en storhetstid med omfattande försvarsbeställningar. I verksamheten ingick den likaså av S ägda Mariebergs kraftstation i Mörrumsån. S var partipolitiskt aktiv inom högern och ledamot av FK 1935–39. Han deltog i 1935 års blekingeutredning (1935–39) och utnämndes 1940 till kammarherre.
S:s dotter Ingrid S (1919–72) blev fil kand vid StH 1948 och fil lic i konsthistoria där 1954. Som elev till professor Jonny Roosval och dennes efterträdare Sten Karling inriktade sig S på medeltida kyrkokonst; hennes licentiatavhandling, tryckt 1956, behandlade den norrländske träskulptören Haaken Gulleson. I sin fortsatta forskning uppmärksammade hon särskilt cisterciensordens kyrkor och kloster i Sverige. Genom hennes starkt problemorienterade undersökningar av klostren Alvastra, Nydala och Roma lades en gedigen grund för en helhetsbild av den cisterciensiska arkitekturen. En studie även av Varnhem var förberedd men avbröts genom hennes tidiga bortgång. S:s forskning präglades av kulturhistorisk kringsyn och stor kombinationsförmåga. Hon hade många forskarkontakter, även utomlands, och vann som specialist på cisterciensisk byggnadskonst internationellt erkännande. S knöts 1953 till Statens historiska museums medeltidsavdelning där hon blev amanuens 1957. Hon blev antikvarie 1959, från 1964 vid avdelningen för medeltid och nyare tid. Vid sidan av museitjänsten biträdde hon Riksantikvarieämbetet med utredningar kring vården av byggnadsminnen. Från 1966 var S en av redaktörerna för Fornvännen.
En yngre bror till Fredrik S (1834–94) var Frans Johan Axel S mångårig disponent i Drags ab. Denne Axel S:s äldste son, John Axel S (1866–1952), avlade mogenhetsexamen i Norrköping och studerade juridik vid UU där han blev jur utr kand 1889. Han valde att bli bankman och tjänstgjorde under några år vid Skandinaviska kreditab:s avdelningskontor i Norrköping för att 1896 inträda som vice VD i den då nygrundade Nordiska kreditbanken i Stockholm. Denna var främst inriktad på finansiering av tomtaffärer och bostadsbyggande i den då snabbt expanderande huvudstaden, en hantering som ansetts vara den mest riskfyllda inom kreditgivningen vid denna tid. Farorna uppenbarades vid den svåra byggnadskrisen i Stockholm 1908, men då hade John S redan lämnat banken för att överta ledningen av Allmänna hypotekskassan för Sveriges städer. Då denna 1909 genom statsmakternas ingripande utvidgades och ombildades till Konungariket Sveriges stadshypotekskassa inträdde S som dess förste VD, en befattning han behöll till sin pensionering 1936. Stadshypotekskassan tillfördes en statlig grundfond och gavs rätt att utge egna obligationer. Därmed lades en fast grund för den låneverksamhet som de olika städernas hypoteksföreningar utövade gentemot sina medlemmar. Under S:s omvittnat skickliga ledning utvecklades stadshypotekskassan mycket snabbt och utan att dess stabilitet hotades.
Som expert på statlig bostadsfinansiering deltog S i flera utredningar på detta område, bl a var han ”kreditsakkunnig” i Bostadskommissionen, som utredde bostadsfrågan under 1910-talet. Från 1916 var han också ledamot av Bankinspektionen och när denna 1919 omorganiserades till Bank- och fondinspektionen blev han särskilt ansvarig för fondärenden, ett åliggande som varade till 1937. I näringslivet var S verksam i flera bolagsstyrelser, t ex i Försäkringsab Mälaren och i familjeföretaget Drags ab, där han som efterträdare till sin bror Ivar var styrelseledamot 1927–39.
S:s son Carl Axel Ferdinand S (1908–78) blev jur kand vid StH 1932 och inträdde samma år i en av Stockholms affärsjuridiskt inriktade advokatbyråer. Han blev delägare i Sune Wetters advokatbyrå 1942 och i Wetter & Swartlings advokatbyrå 1948. När denna splittrades 1974 bildade han Carl Swartlings advokatbyrå som sedan kom att utgöra en av beståndsdelarna i Mannheimer Swartling, idag (2015) Nordens största advokatbyrå med ca 400 jurister. Carl S, som blev ledamot av Sveriges advokatsamfund 1936, etablerade sig tidigt som en av huvudstadens ledande affärsjurister med en rad storföretag som klienter. Han invaldes därför i många bolagsstyrelser. Känd för intellektuell skärpa och gott omdöme vann han ett stort förtroende hos klienter och kolleger. Utåt höll S en låg profil, men han hade under en tid styrelseuppdrag i advokatsamfundet och dess avdelning i Stockholm.
John S:s yngre bror Axel Ivar S (1868–1926) knöt an till sin faders engagemang i Norrköpings ylleindustri och gavs, efter avlagd mogenhetsexamen, en gedigen textil utbildning. Ivar S blev 1891 fabriksföreståndare i textilföretaget Ströms ab i Norrköping och 1894 dess disponent. I denna befattning bidrog han verksamt till den snabba tekniska utveckling, med åtföljande produktionsökning, som präglade den svenska ylleindustrin kring sekelskiftet 1900. Han hade också intresse för strukturfrågor och lyckades 1912 fusionera flera andra mindre ylletillverkare i staden med Ströms ab. Den driftskoncentration som därigenom skapades var ekonomiskt fördelaktig, vilket blev av stor betydelse för Norrköpings ylleindustri under första världskrigets påfrestningar. Det nya bolaget, ab Förenade Yllefabrikerna (YFA), var då det bildades den svenska textilbranschens största företagskomplex. S verkade som en av YFA:s tre verkställande direktörer, men trädde tillbaka sedan företaget 1919 fått en närmare knytning till Holmens bruk. Från 1904 var S vid sidan av sina uppgifter som företagsledare också en mångsidigt agerande styrelseledamot i faderns företag, Drags ab.
S uppbar en rad ekonomiska uppdrag i lokalsamhället men agerade också på central nivå, särskilt spelade han en framträdande roll i den egna branschens organisationssträvanden. Med bas i en lokal arbetsgivarförening, som bl a introducerat kollektivavtalssystemet, utsågs S vid tillkomsten av Sveriges textilindustriförbund 1907 till överstyrelsens ordförande, en befattning han uppehöll till sin död. Redan året innan hade S invalts i styrelsen för den förbundet närstående Svenska arbetsgivareföreningen, där han 1925 blev vice ordförande. I föreningens fullmäktige utsågs han till vice ordförande 1917 och ordförande 1925. Som ledande företrädare för arbetsgivarsidan gjorde S bl a en viktig insats då det första riksavtalet inom textilindustrin träffades 1914. Klartänkt och rättrådig ansågs S äga en särskild förmåga att leda och ena, vilket gav honom ett högt anseende i arbetsgivarkretsar. Kort före sin död insattes han som en av tre representanter för arbetsgivarna i den av regeringen 1926 tillsatta arbetsfredsdelegationen.
Liksom sin far hade S en framstående position i sin hemstads kommunala liv. Han invaldes som högerman i stadsfullmäktige 1898, blev vice ordförande där 1909 och var ordförande från 1912. Som ordförande vann han i alla läger uppskattning för sin reda och saklighet. Erkänt oväldig omvaldes högermannen S som ordförande även sedan socialdemokraterna 1921 fått absolut majoritet i fullmäktige. Mindre lyckosam blev S:s karriär i rikspolitiken. Han satt i AK som ombud för den gemensamma valkretsen Norrköping och Linköping från 1918 års lagtima riksdag och till 1920, men invalet var omstritt inom hans parti och han avböjde återval. I riksdagen, där han tillhörde den starkt begränsade skaran av industrirepresentanter, gjorde S en insats som ordförande i AK:s femte tillfälliga utskott, det av utskotten som hade det mest heterogena ansvarsområdet. Mandatet ledde också över till flera uppdrag i statliga utredningar, bl a representerade S högern i 1918 års skolkommission.
Även S:s bror Axel Victor S (1871–1955) erhöll en gedigen textilteknisk utbildning för att sedan verka inom Norrköpings ylleindustri, i första hand som tekniker. Victor S efterträdde sin bror som fabriksföreståndare vid Ströms ab 1894 och fick 1918 samma funktion vid Drags ab, från följande år som meddirektör. En son till honom och hustrun Hedera Engholm var Axel Erik Viktor S (1900–85). Denne blev jur kand vid UU 1923 och inträdde efter tingstjänstgöring i Regeringskansliet, där han gjorde en snabb karriär. Han övergick från Socialdepartementet till Finansdepartementet 1934 och blev 1938 byråchef där med placering hos statssekreteraren Dag Hammarsköld. Som en följd av den enorma arbetsbelastning övergången till krigsförhållanden innebar fick Erik S följande år träda in vid Hammarskjölds sida som tf statssekretare. 1942 blev han chef för departementets löne- och pensionsavdelning och senare samma år expeditionschef. S lämnade departementet 1946 för att inträda som regeringsråd men utnämndes redan samma år till generaldirektör och chef för postverket, en befattning han innehade i 18 år, till 1964.
Den snabba ekonomiska utvecklingen efter andra världskriget medförde stora krav på postal service och S:s chefstid blev en av de mest expansiva i verkets historia, bl a mer än fördubblades den hanterade postvolymen. Samtidigt led verket av hårdnande ekonomiska villkor liksom återkommande personalbrist. För att bemästra situationen lät S modernisera och rationalisera driften. Söndagsutdelningen av post avskaffades 1951 men samtidigt byggdes postservicen i tätorterna ut i takt med urbaniseringen. Likaså utvecklades postflyget. Han gav också verket ett mer affärsmässigt förhållningssätt genom att satsa på en aktiv marknadsföring. Under sin långa tid som generaldirektör blev S alltmer intresserad av verkets historia och särskilt efter sin avgång svarade han för lärda artiklar i ämnet, bl a i Postmuseets årsbok Postryttaren.
Vid sidan av sina tjänster i departement och verk anlitades S för en rad utredningsuppdrag. Genom sitt arbete i Finansdepartementet fick han stora kunskaper om de statsanställdas löneförhållanden och blev därför en efterfrågad kraft när reformer på detta område skulle förberedas. Han var bl a ordförande i den kommitté som 1947–53 utredde frågan om lika lön för kvinnor och män i statsförvaltningen (Likalönskommittén). Under nära tio år var han också ledamot av 1941 års lärarlönesakkunniga. I postverket hade S ett gott samarbete med personalorganisationerna och han uppmuntrade de då nyinrättade företagsnämnderna. S var rättfram men lågmäld med en framtoning av sann humanist och med en chefsstil präglad av enkelhet i vanor. Han hyllade rättsstatens moraliska principer och svarade för utgivningen av Sveriges rättsförbunds kortlivade veckotidning Ljus och rätt (1952).
Andreas Tjerneld
Svenskt biografiskt lexikon

Boddde Svartebo hammare, Hällestad.545