Adlad Cronström.

Från svenska Wikipedia:
Invandrade till Sverige 1626.
Marcus Kock var son till bergsmannen Kock och dennes fru Katarina Havens. Kock var en familj som under flera generationer gjort sig kända i Limburg och Liège för sina insikter inom metallindustrin. Marcus Kock kom att uppfostras för att gå i sina fäders fotspår. På grund av sina mekaniska anlag sattes han i bössmakarlära under stadsartillerimästarens ledning och fick samtidigt lära sig göra vågar. Därefter gav han sig ut på en genomresa i Europa, och besökte då Frankrike, Nederländerna, Tyskland och flera österrikiska provinser. Slutligen kom han till Ungern, där han stannade en längre tid för att arbeta inom bergsbruket och mynttillverkning. Efter grundlig utbildning och mångsidig erfarenhet reste Marcus Kock till Danzig, där hans farbror Abel Kock var stadens vågmästare. Hos honom arbetade han som bidrädande vågmästare i två år.
I Danzig träffade Kock flera landsmän från Nederländerna, och senare även sin blivande svärfar, den polske myntmästaren i Danzig, Isak van Eijck. Marcus Kock tog liksom van Eijck polsk anställning efter ett par år, och blev år 1613 vid tjugoåtta års ålder till myntmästare i Bromberg. Härifrån flyttade han i samma egenskap till Königsberg 1622 för anställning hos kurfursten av Brandenburg. Kock förflyttades senare till Berlin med samma befattning. Kock gifte sig den 28 juli 1614 med van Eijcks dotter Elisabet van Eijck (1598–1665).
År 1626 inkallades Kock av Gustav II Adolf i syfte att utveckla och förbättra landets myntprägling, och utnämndes till myntmästare i Nyköping 1627 (kontrakt 22 febr.). Denna befattning kom han att inneha fram till 1629. Mellan 1632 och 1636 hade Kock samma befattning i Säter, 1627–1641, i Arboga 1628, i Stockholm 1633 (privilegium 12 mars 1634) –1639, i Sala 1639 (enligt K. brev 9 aug.) –1641 och slutligen i Avesta från 1641 (kontrakt 13 aug.). Marcus Kock införde genast flera förbättringar, bland annat det i åtskilliga andra länder redan då rådande bruket att prägla mynten med myntmästaremärken. Under Kocks ledning utvecklades kopparverket i Avesta till ett av Europas förnämsta kopparverk. Kopparplåt från Avesta kom bl.a. att gå till slottet i Versailles. Kock startade 1644 också ett myntverk i Avesta för prägling av kopparmynt. Marcus Kock dog i Avesta den 20 november 1657 och begravdes i Avesta kyrka.

Adliga ätten CRONSTRÖM nr 786 †
Adlad 1667-05-24, introducerad 1668. Utdöd 1743-12-02. Ätten har utgrenat sig i friherrliga ätten Cronström.
Litteratur: Tilas, D., Den adelige och friherrliga Cronströmska släktens ättartal. Stockholm 1758.
TAB 1
Markus Kock, född och boende i Limburg i Nederländerna. Var mycket konstförfaren samt berömd för allahanda järnmanufakturers, såsom vågbackar och dylikt, förfärdigande.
Barn:
Daniel Kock. Bergsman i Liége i Nederländerna. Gift med Catharina Havens från Limburg.
Barn:
Markus Danielsson Kock, född 1585-02-14 i Liége. Myntmästare efter vartannat i Bromberg, i Königsberg och i Berlin. Gick 1626 i svensk tjänst, då han förde med sig många skickliga hantverkare, och blev kunglig myntmästare i Nyköping, Arboga, Säter och Stockholm. Direktör vid Avesta kopparbruk 1637. Död 1657-11-20 i Avesta och begraven i Avesta kyrka, där hans och hans hustrus epitafier uppsattes. 'Han avskaffade de fyrkantiga kopparklippingarna och slog i stället runda. Anlade Avesta bruk och byggde kyrkan, till stor del av egna medel, och till vilken han dessutom skänkte predikstolen, funten, en ljuskrona och mässekläder, samt hans hustru kyrkoporten med tornet däröver.'. Gift 1614-07-28 med Elisabet van Eijck, född 1598-10-21 i Danzig, död 1665-05-03, dotter av handelsmannen och polske myntdirektören i Danzig Isak van Eijck, av en adlig ätt från Brabant, 'Markus Kocks och hans hustrus porträtt sägos på herrgården i Avesta: han något skelögd med skägg och mustascher, hon stor till växten.'
Barn:
Daniel Kock, född 1616. Kunglig myntmästare. Död 1650. Se Tab. 2.
Isak Kock, adlad Cronström, född 1620. Kammarråd. Död 1680. Se Tab. 4.
Abel Kock, född 1627. Överhovpredikant. Död 1668. Se Tab. 6
Abraham Kock, adlad Cronström, född 1640-07-03 i Säter. Student i Uppsala 1650-02-001. Kunglig myntmästare. Adlad 1667-05-24 jämte brodern Isak och brorssönerna Markus Danielsson samt Johannes, Jakob och Isak Abelssöner (med dem introducerad 1668 under nr 786). Assessor i kommerskollegium 1668-12-04 erhöll privilegium på pappersbruk2 1670-12-16. Överdirektör över myntningen 1674-12-18. Erhöll konfirmation å privilegier över medaljpräglingen2 1680-04-17. Ledamot av myntkommissionen2 1681-02-16. Död ogift 1696-04-22 och slöt således själv sin adliga ättegren. Hans vapen uppsattes i Avesta kyrka.
TAB 2
Daniel Kock (son av Markus Danielsson Kock, Tab. 1), född 1616-02-27 Königsberg10. Kunglig myntmästare i Stockholm 1645-11-20. Död i Stockholm 1650-12-08 och begraven i Jakobs kyrka, där hans epitatium uppsattes. Gift 1647 med Anna Trotzig i hennes 1:a gifte (gift 2:o 1652 med drottning Christinas livmedikus med. doktorn Johan von Wullen, död 1658. Gift 3:o 1663-03-22 i Stockholm med svenske kansleren, danska hovrådet Esaias Pufendorf, adlad von Pufendorf, nr 853, i hans 1:a gifte, född 1628, död 1689), född 1628-12-24, död 1663-08-06, dotter av direktören Johan Trotzig och hans 1:a hustru Kerstin Grooth, samt syster till Peter Trotzig, adlad Trotzig, och Mårten Trotzig, adlad och friherre Trotzig.
Barn:
Markus Kock, adlad Cronström. Hovrättsassessor. Död 1679. Se Tab. 3.
TAB 3
Markus Kock, adlad Cronström (son av Daniel Kock, Tab. 2), till Engeltofta i Barkåkra socken, Kristianstads län och Malingsbo bruk i Malingsbo socken Kopparbergs län. Student i Uppsala1 1660-06-07. Adlad 1667-05-24 jämte sina farbröder och kusiner (med dem introducerad 1668 under nr 786). Kunglig räntmästare i Stockholm 1674. Assessor i Svea hovrätt 1675-03-05. Tillika häradshövding 1678-11-18. Död 1679 (själaringning i Storkyrkan 1679-08-14) och begraven 1680-12-12 'Han kallades den tjocke Cronström.'. Gift 1675-08-12 med Sigrid Ekehielm i hennes 3:e gifte (gift 1:o 1669-08-19 med hovjunkaren Christian Stiernflycht, född 1644, död 1669. Gift 2:o 1671-09-03 Ekensberg, med generalinspektören Crispin Flygge, adlad Flygge, född 1628, död 1673), död 1700-01-00 i Kristinehamn och begraven i Kristinehamn, dotter av underståthållaren Bengt Baaz, adlad Ekehielm, och Eva Eggertz. 'Hon var en tid ganska rik, men blev till sist utfattig. Fick med sin 2:e mans släktingar rättegång, i det de påstodo, att hennes barn med Flygge, vilket föddes efter faderns död, icke var hennes, utan köpt av en änka, men varför de, som ej kunde styrka detta sitt påstående, blevo dömda till dryga böter samt ärans och livets förlust.'
Barn:
Ett barn, begraven 1676-12-22 i Jakobs kyrka i Stockholm.
En son, begraven 1678-02-01 i Jakobs kyrka
Ett barn, för vilket gjordes liköppning i Jakobs kyrka 1679-07-12.
En dotter, död 1681.
TAB 4
Isak Kock, adlad Cronström (son av Markus Danielsson Kock, Tab. 1), till Horndals bruk med Valla masugn och hemmanet Näs, alla i By socken, Kopparbergs län, Bjurfors bruk i Norbergs socken, Seglingsbergs bruk i Ramnäs socken, Hägervallen och Forsby i Skultuna, socken (alla i Västmanlands län), samt Grönsinka bruk i Österfärnebo socken, Gävleborgs län. Född 1620-05-20 i Bromberg i Preussen. K. myntmästare vid Avesta 1659-08-12. Direktör vid gårmakeriet och myntet därst. Adlad 1667-05-24 Jämte en av bröderna och fyra brorsöner (med dem introd. 1668 under nr 786). Extra ordinarie assessor i bergskollegium, tillika direktör vid Avesta 1669-02-20. Assessor i bergskollegium 1673-05-02. Kammarråd 1674-03-09. Begraven 1680-09-21 i Storkyrkan i Stockholm, varest hans vapen uppsattes. Gift 1650-02-16 med Christina Hanssen, född 1632-05-01, död 1708-05-01 i Stockholm, dotter av klädeshandlaren därst. Peter Hanssén och Anna Hansdotter Stecker samt syster till assessorn Johan Hanssen, adlad Rosenhoff.
Barn:
Peter, född 1651. Assessor. Död 1708. Se Tab. 5.
Elisabet, född 1653-04-28, död 1718-02-15 på Stavsund i Ekerö socken, Stockholms län och ligger begraven jämte sin man i Lindschöldska graven i Ekerö kyrka. Gift 1669-09-07 i Stockholm med k. rådet Erik Lindeman, adlad Lindenschöld, friherre och greve Lindschöld, född 1634, död 1690.
Daniel, född 1655-09-29. Kommissionssekreterare i Paris. Extra ordinarie assessor i Svea hovrätt 1682-11-04. Resident 1702-08-14. Extra ordinarie envoyé till Frankrike 1705. Död ogift 1719-08-30 i Paris.
Markus, född 1657-07-08 i Västmanland. Student i Uppsala1 1667-09-26. Kapten vid amiralitetet. Död ogift 1688-04-22 i Karlskrona.
Anna, född 1658-09-12, död 1722. Gift 1:o 1674 med hovrådet Johan Adolf Rehnskiöld, i hans 2:a gifte, född 1646, död 1680. Gift 2:o 1690 med hovjägmästaren Hans Reutercrantz, född 1640, död 1695.
Christina, född 1659-10-12, död 1712-12-00. Gift 1678 med lagmannen Alexander Cock, adlad Cock, född 1642, död 1712.
Isak, friherre Cronström, född 1661, död 1751. Se friherrl. ätten Cronström.
Catharina, född 1662-09-29 i Garpenbergs socken Kopparbergs län, död 1742-11-29 på Harbonäs 1 Harbo socken Västmanlands län och begraven s. å. 13/12, varefter liket fördes till mannens grav i Kungsholms kyrka i Stockholm. Gift 1683-05-30 i Stockholm (Nik.3) med översten Göran Johan von Knorring, natural. Knorring, friherre von Knorring, född 1657, död 1726.
Hedvig, född 1664-10-16, död 1699-03-18. Gift med ståthållaren Henrik Piper, adlad Piper C, i hans 2:a gifte, död 1704.
Maria Eufrosyne, född 1668-07-27 i Avesta, död 1736-11-14 på Kulla Gunnarstorp i Allerums socken Malmöhus län och begraven s. å. 5/12. Gift 1:o 1688-02-28 på Skultuna i likanämnd socken Västmanlands län med lagmannen Johan Malmén, adlad Cedercrantz, i hans 2:a gifte, född 1646, död 1699. Gift 2:o 1704-08-02 med stadsmajoren Christian Didrikvon Conow, adlad von Conowen, i hans 2:a gifte, född 1652, död 1731.
Beata, född 1670-09-15, död s. å. 5/12.
Beata Christina, född 1671-12-20 död 1752-12-09 och begraven s. å. 24/12 i Järlåsa kyrka Uppsala län. Gift med k. rådet och presidenten Carl Gustaf Frölich, natural. friherre och greve Frölich, i hans 2:a gifte, född 1637, död 1714.
Engela, född 1673-10-01, död 1675-04-20.
Eva Maria, född tvilling 1676-03-05, död s. å. i maj.
Charlotta, född tvilling 1676-03-05, död 1706-01-03. Gift 1703-01-04 med sekreteraren Hans Pahl, adlad Pahl, i hans 2:a gifte, född 1657, död 1708.
TAB 5
Peter (son av Isak Kock, adlad Cronström, Tab. 4), till Hägervallen och Bjurfors. Född 1651-06-12 i Avesta. Extra ordinarie assessor i bergskollegium 1675-07-10. Ord. assessors lön 1683-09-01. Död 1708-05-01. Hans vapen med påskrift uppsattes i Avesta kyrka. Gift 1677 efter lysning s. å. 3/2 i Katarina kyrka i Stockholm, enl. k. tillstånd, med Johanna Grau, född 1661-08-09, död 1746-07-03 Brogård, dotter av handelsmannen i Stockholm och Västerås, bruksägaren Casper Henriksson Grau och Johanna Elisabet Lohe.[4]
Barn:
Christina, född 1678-06-27 i Eskilstuna, död 1758-07-27 på Brogård och begraven s. å. 10/8 i Bro kyrka, Uppsala län. Gift 1697-03-14 med presidenten Gustaf Funck, friherre Funck, född 1670, död 1736.
Carl Isak, född 1679-09-19 vid Eskilstuna bruk. Student i Uppsala1 1692-02-16. Löjtnant vid karabinjärerna i Frankrike. Kapten vid Skaraborgs regemente 1704-09-05. Stupade ogift 1709-06-28 vid Poltava.
Johanna, född 1683-12-27, död 1705-09-21. Gift 1701 m., prosten i Sala magister Henrik Henriksson Kolthoff, född 1653-11-01 i Karlstad, död 1731-04-19 i Sala.
Gustaf, född 1685-01-24. Student i Uppsala1 1692-02-16. Hovjunkare. Vice ceremonimästare 1712-08-12 och ord. 1729. Kammarherres rang och karaktär7 1720-11-16. Överceremonimästare7 1732-03-28. Död barnlös 1743-12-02 i Stockholm och begraven s. å. 13/12 samt utgick med honom på svärdssidan den adliga Cronströmska ätten. Gift 1716-11-06 i Stockholm med friherrinnan Maria Catharina Lagercrona, död 1762, dotter av generalmajoren Anders Lagercrona, friherre Lagercrona, och Margareta Gyllenadler.
Isak, född 1686-07-09, död s. å. 20/8.
Elisabet, född 1688-07-03, död 1771-12-26 å Sannum i Undenäs socken Skaraborgs län. Gift 1708-05-26 i Göteborg med kommerserådet Sebastian Tham, adlad Tham, i hans 3:e gifte, född 1666, död 1729.
Markus, född 1689-12-26 i Västmanland. Volontär vid fortifikationen 1707. Fänrik vid Hälsinge och Gästrike tre- och femmänningsbataljon 1708-05-09. Löjtnant vid Hälsinge regemente 1709-11-08. Kaptenlöjtnant vid Kalmar regemente 1709-12-06. Kapten därst. 1711-03-11. Majors karaktär 1721-06-07. Död barnlös 1736-02-14 Prinsnäs. Var med vid Hälsingborg 1710 och Fredrikshall 1718. Gift 1714-04-07 Härdanäs med Elisabet Printzensköld, född 1696-08-00, död 1763-07-29 Nordanskog, varefter hennes lik fördes till Sandsjö, dotter av ryttmästaren Johan Printzensköld, och Anna Margareta von Schaar.
Ulrika, född 1692-01-08, död 1761-08-22 på Sundsör i Turinge socken, Stockholms län. Gift 1718-04-29 med bergsrådet Jonas Carlstedt, adlad Cederstedt, född 1659, död 1730.
TAB 6
Abel Kock (son av Markus Danielsson Kock, Tab. 1), född 1627-04-01 i Nyköping. Student i Uppsala1 1647-08-26. Magister i Giessen 1652. Hovpredikant 1656. Överhovpredikant 1660. Tillika kyrkoherde i Solna pastorat av Uppsala ärkestift 1663-09-03. Död 1668-02-21 i Stockholm. Han ägde Norrby säteri i Munsö socken Stockholms län. Gift9 1657-08-24 med Christina Lenæa, adlad Clo, i hennes 1:a gifte (gift 2:o 1671-04-13 med borgmästaren Peter Trotzig, adlad Trotzenfelt, i hans 2:a gifte, född 1613, död 1679), död 1719-03-25 och begraven s. å. 26/5 dotter av ärkebiskopen doktor Johan Lenæus och Catharina Kenicia eller Könick.
Barn:
Johannes Kock, adlad Cronström, född 1659-03-13 (3/3)11 i Uppsala. Adlad 1667-05-24 jämte sina farbröder, sina bröder och sin kusin (med dem introd. 1668 under nr 786). Student i Uppsala1 1675-03-20. Död 1685-01-14 i Västra Vingåkers socken Södermanlands län och begraven s. å. 17/5 i Storkyrkan i Stockholm samt därefter nedsatt i Solna kyrka Stockholms län, varest hans vapen uppsattes. [5].
Jakob Kock, adlad Cronström, född 1661. Adlad 1667-05-24 jämte sina farbröder, sina bröder och sin kusin (med dem introd. 1668 under nr 786). Student i Uppsala1 1675-03-20 livdrabant 1683. Kornett vid adelsfanan 1687. Kornett vid livregementet till häst 1694-05-22. Löjtnant därst. 1700-09-29 gift Sekundryttmästare 1701-06-04. Premiärryttmästare6 1702-07-19. Överstelöjtnant vid skånska tremänningskavalleriregementet 1711-04-11. Avsked 1716-12-06. Död barnlös 1736 20 5 i Vänge socken Uppsala län och begraven s. å. 26/6. Gift 1718-07-29 i Vänge socken med Catharina Oldekop i hennes 2:a gifte, begraven 1744-12-11 i Uppsala domkyrka8, dotter av superintendenten på Ösel doktor Justus Henrik Oldekop, 'som 1671, på k. befallning, blev insatt på gäldstugan i Stockholm för smädeord mot generalguvernören Gustaf Kurck', och Christina Lithman, adlad Lithman.
Isak Kock, adlad Cronström. Adlad 1667-05-24 jämte sina farbröder. Sina bröder och sin kusin (med dem introd. 1668 under nr 786). Student i Uppsala1 1675-03-20. Löjtnant vid Otto Joh. von Grothusens regemente i Pommern. Död ogift.
(Elgenstierna)

Författare B. Boёthius:
K. tillhörde en familj, som under ett par generationer i Limburg och Liége gjort sig känd för sina insikter i metallindustrien. Själv uppfostrades han att gå i sina fäders fotspår. Enligt vad likpredikan över honom berättar, skall han först ha inhämtat sina kristendomsstycken samt lärt sig skriva och räkna nödtorftigt. Sedan sattes han på grund av sina mekaniska anlag i bössmakarlära under stadsartillerimästarens ledning och fick samtidigt lära sig göra vågar, genomreste därpå Frankrike, Nederländerna, Tyskland och flera österrikiska provinser samt stannade slutligen till en tid i Ungern, där han satte sig in i bergsbruk och mynttillverkning. Med grundlig utbildning och mångsidig erfarenhet kom han så till Danzig. Här omhändertogs han av en farbroder, Abel Kock. Denne, som var stadens vågmästare, använde brorsonen som biträde och beredde honom på så sätt tillfälle att ådagalägga märkliga prov av sin goda förfarenhet »så uti stadsens våg som andra publike byggninger». Handeln med Preussen och de baltiska provinserna var ju sedan gammalt en huvudkälla till Nederländernas rikedom. K. kom också in i en hel koloni av landsmän. Utom farbrodern kunna nämnas hans blivande svärfader, polske myntmästaren i Danzig Isak van Eijck och dennes söner samt Marcelis Philipsen, längre fram känd som svensk myntmästare i Elbing. Liksom van Eijck tog K. efter ett par år polsk anställning och var i nio år myntmästare i Bromberg. I längden trivdes han dock, alltjämt enligt likpredikan, ej i det katolska landet. Han övergick därför i brandenburgske kurfurstens tjänst och blev myntmästare vid dennes myntverk i Königsberg och Berlin. I sin nya befattning fick han den nyssnämnde Marcelis Philipsen till kompanjon. De båda myntmästarna stodo i livlig affärsförbindelse med familjen van Eijck, som bl. a. hjälpte till att furnera myntet i Königsberg med silver. Otvivelaktigt var K: s verksamhet framgångsrik. Under åren 1619—21 kunde han dels till evärdelig egendom, dels på viss tid, tillhandla sig en kvarn och betydande länderier i trakten av Weichsel. Han igångsatte genast förbättringar, som skola ha kostat honom 15,000 rdr, röjde åker och betesmarker, skaffade kreatursbesättning, byggde och anlade trädgårdar. Men då han lämnat polske konungens tjänst, fråntogs honom godset 1624 mitt under hans odlarmödor av den gamle ägaren, palatinen Zalyn Zalinskij, enligt K: s påstående med grovt våld och utan varje rättmätig orsak. K. och hans ättlingar försökte sedan i decennier förgäves göra sina anspråk gällande, delvis även på diplomatisk väg. Till äventyrs har förbittringen över våldet även föranlett K. att söka förbindelse med Gustav Adolf, då denne 1626 kom till Preussen, eller i varje fall gjort honom benägnare att lyssna till de förslag, den svenske konungen gjorde honom.
Av Falu koppargruva uppbar kronan först och främst en gruvavrad, som med tiden fastställdes till ett skeppund av var fjärdepart eller 1,200 skeppund om året. Av den efter avradens erläggande behållna kopparen erlades ytterligare en tillverkningsavgift, tullen, vars belopp efter åtskilliga stegringsförsök för en lång tid kom att stanna vid en fjärdedel av tillverkningen. Och slutligen utgick en betydande stora-sjötullsavgift för all koppar, som exporterades. För att hastigt i pengar förvandla de stora inkomster, som tillflöto kronan av gruvan, hade Gustav Adolf som bekant överlåtit förköpsrätt till dess avkastning åt Svenska handelskompaniet, som i gengäld fick åtaga sig att kontant erlägga de städse stegrade avgifterna till kronan. I verkligheten var det konungen, som på detta sätt själv tog ledningen av kopparhandeln. År 1625 sökte han slå ett djärvt slag. För att på en gång tillgodose myntbehovet och driva upp kopparpriset på den internationella marknaden föreskrev han, att kopparen skulle utmyntas efter 150 dlr (100 rdr) skepppundet eller säljas till minst detta pris. En av förutsättningarna för att planen skulle kunna förverkligas var rent teknisk: det gällde att skapa myntverk av tillräcklig kapacitet. Men här brast det alldeles. Det enda man kunde åstadkomma var det illa slagna fyrkantiga klippingsmyntet. Och myntningens kvantitet var otillräcklig. 1625 nådde man ej upp till 400,000 dlr, 1626 överskreds knappt 450,000, oaktat myntverk hade byggts både för kronans räkning i Nyköping och för kompaniet i Säter och Arboga. I denna situation var det, konungens uppmärksamhet riktades på K. Uppgörelsen med denne kom snart till stånd. Enligt likpredikan skall Gustav Adolf genom en särskild beskickning ha utverkat kurfurstens samtycke till K:s avflyttning. Men följande år, då K. uppsökte konungen i hans läger, lovade denne honom ersättning för vad han skulle komma att förlora i Preussen, emedan han ej utan kurfurstens ogunst kunde lämna sin förra tjänst.
I dec. 1626 avseglade K. till Sverige, åtföljd (enligt likpredikan) av skickliga hantverksmän och utrustad med erforderliga verktyg. I sitt nya hemland gjorde han ett gott intryck, han var, hette det, »ein gar fleissiger, förständiger man» (Peter Kruse). K:s första arbetsplats blev Nyköping. Gustav Adolf reste själv i febr. 1627 dit och träffade nödiga avtal med honom: han skulle, ehuru med kraftigt understöd, på egen risk bygga ett nytt kronans mynthus och där slå runt mynt mot viss myntarlön. I början av juni berättas det, att själva myntet någorledes hade sin fortgång. Närmaste uppgiften var nu att bygga smältugn och hammare för att taga vara på avfallet vid myntpräglingen. För detta ändamål upplät konungen åt K. det gamla mässingsbruket i Nyköping, som innehafts av mäster Willem De Besche. Även andra anläggningar förbereddes. Så snart K. i Nyköping visat, vad han förmådde, fick han taga hand även om kompaniets båda myntverk. Om myntet i Arboga flyta källorna mindre rikligt. Då K. senare ville alldeles underkänna anläggningen därstädes, är det tydligt, att han ej kan ha lett dess uppförande, ehuru hans metoder nu infördes. Resultatet blev ganska klent. Från juli 1627 slogos runda mynt, men kolbrist hindrade tillverkningen. I mars 1628 förestods Arbogamyntet av en Casparus Hedwiger, som emellertid visade sig oförmögen att komma till rätta med arbetsfolket.
Viktigare blev K: s insats i Säter. Han kom dit på sommaren 1627. Klippingmyntet stod där då nybyggt eller nyreparerat efter en vårflod 1625, som ramponerat allt som byggts i och vid strömmen. Utan försyn för de stora kostnader, som nedlagts, lät K. riva hela anläggningen till grunden. Det nya verk, han lät bygga i stället, skulle, lovade han, bliva vida förmer än myntet i Nyköping. Samtida funno det imponerande. Peter Kruse ville ej tro, att maken gåves i något konungarike. Men även kostnaden var dryg. Den ännu bevarade byggnadsräkningen för själva huset slutar på över 4,300 dlr. Och ej nog härmed. K. krävde, att också en myntmästargård skulle byggas. Fastän Kruse blev betänksam, drev han sin vilja igenom. Huset måste han ha; bestodes ej utgiften, förklarade han, finge han bestrida den själv — vilket han visserligen sedan alldeles vägrade vid kompaniets avveckling. Då huset i nov. 1627 stod färdigt, efter att ha dragit en kostnad av nära 2,500 dlr, brann det ned. Men myntmästaren måste ha fått sitt hus ändå, ty reduktionsherrarna, vilkas nit intet undgick, letade på Karl XI: s tid upp, att K. sedermera fått två kronans trähus att flytta till Avesta — en föräring, som dock till sist befanns ha varit alltför obetydlig för att behöva återbäras. Myntningen kom i gång i aug. 1627 men gick till en början trögt på grund av materialfel i maskineriet och kolbrist.
Någon slutsiffra för kopparmyntningen i riket 1627 är ej känd. Givetvis måste den ha hindrats av alla tre myntverkens ombyggnad. Säkert är också, att den ej motsvarade konungens behov och anspråk. För kompaniet blev detta och andra misslyckanden ödesdigert. På våren 1628 måste det avstå från sina privilegier och avträda kopparköp, kopparförråd och alla anläggningar. Bland de sistnämnda voro även de båda myntverken, som överlämnades till K. såsom kronans myntmästare. Arboga tillinventerades honom i maj — det var då, han sökte vraka verket —, Säter i juli. Hade myntningen 1627 gått trögt, skulle årsresultatet 1628 bevisa värdet av K:s tekniska insatser. Detta år slogos i Nyköping över 184,000, i Arboga över 43,000, i Säter närmare 900,000 dlr eller tillhopa 1,122,900 dlr. I början av 1629 fick Mårten Wewitzer uppsikten över alla myntverken; i Säter fungerade K. och en Tobias Cleinau som myntmästare, i Nyköping sköttes myntet av ett par inspektörer, i Arboga nedlades det. Årstillverkningen (över 770,000 dlr i Säter, nära 95,000 dlr i Nyköping eller tillhopa 867,150 dlr) blev imponerande. Att den ej nådde upp till fjolårets summa, berodde på ett omslag i kopparpolitiken. Det värde, som åsattes myntet, var högre än kopparens marknadspris, och den forcerade präglingen ledde till inflation. Det hade därför också befunnits omöjligt att upprätthålla kopparmyntets kurs gentemot silvret. Och samtidigt visade det sig, att konungen ej heller nådde sitt andra mål, att ransonera den utländska marknaden. Man började nämligen smälta ned myntet och konkurrera med kronan genom att utbjuda den så vunna kopparen till underpris. På hösten 1629 avbröt Gustav Adolf därför myntningen. Under åren 1630 och 1631 förekommo endast jämförelsevis obetydliga tillverkningar i Säter, medan verket i Nyköping stod; 1632 upphörde präglingen jämväl i Säter; endast övergående lovade den av Gustav Adolf 1632 påbörjade kreutzermyntningen för Tyskland en ny storhetstid lik åren 1628 och 1629 åt K:s skapelse. Den tycktes faktiskt skola bli satt ur funktion.
Nya möjligheter öppnade sig likväl, då myntfrågan ordnades 1633. Regeringen beslöt nu att åter börja mynta silver i större skala i Stockholm. Uppdraget gavs åt K. Till en början synes han ha arbetat mera försöksvis, men på våren 1634 krävde han att få sin ställning fastare ordnad; utan kontrakt vågade han ej fortsätta. Han erhöll då ett privilegium (12 mars), som gav honom rätt att mynta för egen räkning mot viss slagskatt. En annan fördel, som han i samband med myntningen förskaffade sig, var, att Danviks kvarn upplåts åt honom. Vid sidan av silvermyntningen återupptogs jämväl kopparmyntningen, först i Nyköping (1633—36) och sedan även i Säter (från 1635). Avtal om myntningen på den senare orten träffades 12 nov. 1634 mellan K. och kammaren; här skulle arbetet utföras i kommission mot viss myntarlön. Det är känt, att myntfrågan ej fick en lycklig lösning genom införandet av dubbelmyntfoten 1633. Kopparmyntets depreciering fortsatte, och silvret, det bättre myntet, trängdes ut ur rörelsen av kopparen. Fenomenen, som tiden saknade förutsättningar att genomtränga, framkallade helt naturligt en irriterad stämning, vilken ej minst vände sig mot myntmästaren. Rådsprotokollen förvara många vittnesbörd härom. K. borde stå till svars inför kammaren, hette det redan 1634 (9 sept.); ett huvudfel vore, »att kronan med ingen god myntemästare är försedd» (5 okt. 1635).
Men man överlade även sakligt. I nov. 1635 fick sålunda K. utveckla sin mening i myntfrågan. Han tog särskilt sikte på silvermyntets utträngande ur rörelsen ('utförsel ur landet'). Som botemedel föreslog han att nedsätta dess metallvärde, så att nedsmäl-ningen ej lönade sig, men möttes av invändningen, att detta blott skulle leda till stegring av riksdalerns kurs även i dlr smt. 1636 blev frågan om bristen på silvermynt åter aktuell. Efter långa debatter kunde rådet ej finna annan utväg än att på två år efterskänka kronans slagskatt och upplåta myntet åt någon enskild, som på så sätt skulle uppmuntras att uppköpa och mynta silver. Då beslutet fattades (11 juni), hoppades man därigenom locka fram nya spekulanter: Louis De Geer, kopparkompaniet eller andra. K. nämndes aldrig, men endast några dagar senare, 23 juni, fick han privilegiet på två år. Icke heller på detta sätt övervunnos svårigheterna, men det oaktat träffades ännu en gång, i febr. 1638, nya uppgörelser med K. Senare hävdades från hans sida, att han låtit förmå sig att acceptera ohållbara villkor. Han fortsatte det oaktat att förestå silvermyntningen först i Stockholm och sedan i Sala ända till år 1641 men drog sig därpå tillbaka för att ägna sig åt de mera lukrativa kopparaffärerna.
Det var tvenne verk, kronan 1628 i Säter övertagit av kompaniet, det ursprungligen av Govert Silentz anlagda gårmakeriet och det av K. 1627 nybyggda myntet. Av dessa blev gårmakeriet viktigast, i samma mån som den svenska kopparmyntningen avtog och kreutzermyntningen upphörde. Det måste alltid förbli en stor affär, så länge kravet upprätthölls, att all i riket producerad råkoppar skulle förädlas till gårkoppar. Så småningom visade sig vattenkraften vid Säter otillräcklig för de dit förlagda förädlingsverken, och konkurrens om bränslet började också uppstå mellan dessa och gruvan. Då kopparhandeln 1636 överläts åt ett nytt kompani, blev också en av dettas första åtgärder att låta Silentz anlägga ett gårmakeri i Avesta vid Dalälven. I Säter kvarblevo blott kronans gårmakeri och mynt, det sistnämnda alltjämt under K: s ledning. Denna splittring blev dock ej länge bestående. Redan efter ett par år hade experimentet med det nya kompaniet visat sig dödfött, och utredningsmännen sålde (18 okt. 1641) Avestabruket till Falu stad och bergslagen. De nya ägarna kunde dock ej gärna själva sköta ett förädlingsverk. Förutsättningen för affären var därför också ett avtal, som kronan redan i förväg (13 aug.) träffat med K. Enligt denna överenskommelse, som bekräftades efter köpet (26 okt.), skulle K. mot viss gårmakarlön per skeppund i Avesta gåra såväl kronans som bergslagens koppar. Nu vidtog ett skede av livlig verksamhet. Till följd av en i kontraktet åtagen förpliktelse färdigbyggde och utvidgade K. gårmakeriet. För att undvika besvärliga transporter flyttade han även myntningen från Säter till Avesta och uppförde där för egen räkning ett myntverk. Likaså byggde han flera kopparhammare, smedja, kvarn m. in. Anläggningarna stodo på höjden av tidens ingenjörskonst. Än leddes vattnet genom i berget brända kanaler, än visste K. att direkt »lämpa den strida forsen till sin bekvämliga tjänst». Gärningen var trots den splittrade råkopparproduktionen vid gruvan rationellt och enhetligt ordnad som stordrift. K. mottog och renade successivt all råkoppar, som invägdes i Falun, varpå var och en fick sitt kvantum av gårmakeriets samfällda tillverkning. I regel uttogs bergsmanskopparen i Avesta av köpmän, som vid berget tillhandlat sig vågsedlar, medan kronan, såsom även av det följande framgår, på olika sätt disponerade sina stora kopparpartier. Sin ställning förstärkte K. genom att tillsammans med några av de förnämsta bergsmännen i Falun mot överlåtelse av vederbörandes anparter i gårmakeriet förskjuta de till dess inlösen använda medlen. Då den första arrendeperioden började lida mot sitt slut, förnyade han (15 apr. 1644) i god tid överenskommelsen med bergslagen för ytterligare femton år (1646—60) och erhöll (28 nov. 1645) även ny uppgörelse med kronan. Redan tidigt började dock en opposition framträda mot gårmakeriets överlåtande åt K. Ryktet ville veta, att dennes vinst på gärningen var oskälig, och man ondgjorde sig över att ej bergslagen i sin helhet utan några få enskilda och bland dem K. tack vare de nyssnämnda förskotten å lösensumman tillgodogjorde sig arrendet. Hos familjen Silentz fortlevde därjämte en bitter fiendskap mot K. och hans efterkommande. För den tedde sig förloppet så, att K. undanträngt grundläggaren från hans verk och skördat rikedomar, där en annan givit uppslaget och burit anläggningstidens svårigheter.
Trots Govert Silentz obestridliga förtjänster måste emellertid K., såsom av det föregående framgått, anses som Avestabrukets verklige skapare. Han har därmed gjort en central insats i vår ekonomiska historia. Det stora, tekniskt högt utrustade gårmakeriet gjorde det först möjligt att till fullo utnyttja koppargruvans produktionskraft. Och om kopparmyntningen än ej blev vad Gustav Adolf först hoppats, spelade dock även denna länge ekonomiskt och kanske ej mindre politiskt en mycket avsevärd roll. För myntpolitikens utveckling under K:s tid är här icke platsen att redogöra; blott en intressant teknisk nyhet, kopparplåtmyntningen (kontrakt 26 jan. 1644 och 29 apr. 1649) må antecknas. Gårmakerimonopolet för rikets viktigaste gruva och myntningen gåvo en halvofficiell ställning åt Avestaverken. Staten höll där sitt eget ombud, kronoinspektören. Dennes uppgift, var trefaldig: han skulle övervaka gärningen av kronans koppar, följa myntningen och ombesörja en bokföring av all gårad koppar, som organiserades för att kontrollera stora sjötullsuppbörden.
K: s intressen voro ingalunda inskränkta till myntväsendet och kopparen. Hans verksamhet inföll under den tid, då det svenska stångjärnssmidet omlades till storindustri, och även i denna utveckling gjorde han en insats. Den 3 febr. 1629 utverkade han och hans kompanjon Cleinau ett K. tillstånd att få uppköpa och utföra järn med samma rätt som borgare (förnyat för K. och hans son Daniel 30 okt. 1648). Men redan före exportprivilegiet hade K. ägnat sig åt själva produktionen. Den 17 mars 1627 erhöll han jämte åtskilliga medintressenter privilegium på ett s. k. drag- eller snidverk i Torshälla. I detta skulle det grova stångjärnet fördelas i ämnesjärn eller tenar, lämpliga för spiksmide och olika manufakturer. Det var här (enligt likpredikan) fråga om att exploatera uppfinningar, som K: s fader först av alla gjort i Liége och som sonen nu blev den förste att införa i sitt nya hemland. Bland delägarna inträdde sedermera Louis De Geer och andra bemärkta män. År 1632 arrenderade K. jämte en annan nederländare ett vattenfall i Dunkers socken under Ökna och uppförde där Mora masugn. K. participerade med en tredjedel i företaget. Hans egentliga, syfte med affären torde ha varit att vinna användning för sin vattenkraft i Nyköping. Man erfar nämligen nu, att han där hade två hamrar, på vilka tackjärnet från Mora utsmiddes till stångjärn. Sedermera, då K: s verksamhet förlagts till andra trakter, utarrenderade han (1639) sin masugn och hamrarna till kompanjonen. Hamrarna såldes längre fram (1646) till kronan, som upplät fallet till Mattias Römer och Wellam Momma, och masugnen frångick efter tvister K: s arvingar. I Säter och Avesta fortsatte K. i stor skala sina kapitalplaceringar i järnindustrien. Måhända var det till en del osäkerheten i besittningsrätten till kopparverken, som gav hans intresse en så stark inriktning åt detta håll. Tydligt är, att han syftade till att kunna utrusta sina söner med egna bruks-possessioner. I kapitalöverslag, som upprättades omkring 1650, uppräknas en ståtlig rad av järnbruk: Nisshyttan i Säter — för vars skull han invecklades i en långvarig skogstvist —, Davidshyttan i Hedemora, Larsbo i Söderbärke med Saxhammar, Malingsbo i Söder- bärke med Hällsjö masugn i Norrbärke, Håkanbennings masugn i Norberg samt ett nytt snidverk, Mölntorp nära Strömsholm. För den fortsatta utvecklingen av investeringarna i järnindustrien redogöres nedan i Isak Cronströms biografi, då de nära sammanhänga med dennes personliga insatser.
De nyssnämnda kapitalöverslagen tillkommo i samband med den växande andel i affärerna, K. på äldre dagar började inrymma åt sina söner. Redan då den äldste av dessa, Daniel Kock, 1636 kom hem från sina utländska studieresor, tog han honom till sin medhjälpare och designerade honom allt tydligare till sin efterträdare vid gårmakeriet och kopparmyntverket. Efter flyttningen till Avesta fick sonen en självständigare ställning i affären. I 1644 års arrendekontrakt å gårmakeriet nämndes han som faderns participant, och i nov. 1647 ingicks ett formligt bolagskontrakt, vari Daniel Kock upptogs som K: s kompanjon med en tredjedel i företaget till arrendetidens slut 1660. Ett tillägg till bolagskontraktet av år 1649 bestämde slutligen, att han på sin arvslott skulle få Malingsbo, Hällsjö och Mölntorp. Sedan 1645 hade Daniel Kock fullföljt även en annan av faderns verksamhetsgrenar, i det han då som kronans myntmästare övertagit ledningen av Stockholmsmyntet; under överläggningarna om 1649 års myntordning hävdade han liksom före honom fadern, att silvermyntets vikt måste sänkas, om det ej skulle utföras, en åsikt, som nu också vann beaktande. Daniel Kock inlät sig även i kopparaffärer med Adrian Tripp och Louis de Geer men avled redan 1650. I hans ställe ryckte brodern Isak (se denne) in i ledningen. En betydande roll inrymdes även åt K: s måg, den bekante Jakob Momma-Reenstierna. Denne blev de många Kockska verkens främsta affärsförbindelse, ombesörjde till stor del deras export och uppköp, skötte frändernas processer i Stockholm, deltog med dem i rederiföretag osv. De ömsesidiga affärerna fördes i löpande räkning; sina tillgodohavanden begagnade Kockarna i stor utsträckning för att verkställa betalningar i Stockholm eller utlandet genom assignationer och växlar, dragna på Momma.
Under sina sista år fick K. ett nytt huvudintresse vid sidan av affärerna. Redan 1642, då han flyttade till Avesta, hade samhället slutit kontrakt med en prästman, som skulle svara för barnens undervisning och ibland predika i Avesta alternerande med socknens präster. Av allt att döma var initiativet icke K:s, men vittnesbörd saknas icke om att han och hans närmaste intresserat sig för skolan och bruksgudstjänsterna. År 1651 inköpte K. för 200 dlr kmt den gård, där skolan brukade hålla till, och hembjöd den åt samhället. Detta betalade genast 20 dlr och åtog sig att senare ersätta hela köpeskillingen, varpå K. skänkte sin fordran till ett nytt kyrkobygge. Åt detta ägnade K. sedan mycken uppmärksamhet. Templet byggdes av sten med ett litet torn mitt på taket och. uppfördes under åren 1652—55. K. skänkte av egna medel 3,000 dlr kmt till bygget mot löfte bm fri gravplats för sig och sin hustru under sakristian. Då så erfordrades för arbetets jämna gång, försträckte han även behövliga medel. Av den fordran på 4,000 dlr kmt, som han sålunda fick, efterskänkte arvingarna efter dödsfallet ytterligare 500 dlr kmt. Själv hade K. förordnat, att 100 dlr kmt om året i tio år av hans kvarlåtenskap skulle givas till fattigkassan. I kyrkan uppsattes K: s och hans makas epitafier i svart marmor.
Spår av en nationalistiskt färgad motvilja mot de invandrade kapitalisterna saknas ej alldeles. Så kallade en herre till Ökna, för övrigt själv son till en invandrad tysk officer, föraktfullt K. och hans kompanjon i Mora masugn »landstriecherische vallonen». En fiende (Silentzska arvingarna) kunde också varnande erinra om, hur den Kock-Cronströmska familjen satt sig fast överallt, både in- och utrikes, med hjälp av släktingar och intressenter »efter holländsk sammanknippat, hemligit och inbundit sätt». Och även ansvariga kretsar trodde sig ej sakna fog för betänksamhet. Man fruktade, att främlingarna förr eller senare skulle lämna landet med sitt där hopskrapade kapital. Men om de visade sig växa fast, assimilerades de lätt nog med de ledande klasserna, ej minst genom giftermålsförbindelser. Så gick det även med K. och hans närmaste. Inbördes fortsatte de väl att bruka holländskan, men eljest acklimatiserades de hastigt. Hur lojal K. var mot sitt nya fädernesland, framgår tydligt av hans i familjekorrespondensen oförbehållsamt yttrade stämningar i anledning av spänningen mellan Holland och Sverige under Karl Gustavs krig. För dennes politik hade han likväl knappast någon djupare förståelse. Det var freden och handelns trygga gång, han längtade efter. Men han hade levat länge nög för att veta, att sådana frågor måste lämnas »i Guds hand, som styr potentaternas hjärtan». Medan han så fatalistiskt böjde sig för de politiska ovädrens från hans horisont nyckfulla gång, försummade han likväl ej att vaket speja efter de möjligheter till köpmansvinst, konjunkturerna kunde erbjuda. Några egentliga bidrag till K: s personliga karakteristik ge de bevarade källorna på grund av sin art knappast. Däremot lämna de många upplysningar om hans hälsotillstånd under de sista åren. Han besvärades av svåra, då och då återkommande krampanfall i högra sidan. År 1655 ådrog han sig därjämte i bruket en skada i ena benet, som hade svårt att läka och ofta plågade honom. Med obruten energi följde han dock alltjämt sina många företag. Efter vad det vill synas var det ej minst tillverkningens tekniska ledning, som var föremål för hans intresse. Men i okt. 1657 råkade han. ut för ett nytt olycksfall, efter vilket han aldrig återhämtade sig.