Professor i orientaliska språk i Uppsala. 1734

Buskagrius studerade vid Uppsala universitet där han som tjugutvåårig student väckte allmän uppmärksamhet, då han vid en offentlig disputation uppträdde och framförde sina argument på hebreiska. För att öka sina kunskaper företog han åren 1655-1660 resor som sträckte sig över en stor del av Europa, och grundlade då sitt rykte som en av samtidens största orientalister. Från 1654 studerade han vid universitetet i Rostock. Vid universitetet i Basel studerade han för Johannes Buxtorf, vid universitetet i Heidelberg för Johannes Hottinger, och vid universitetet i Oxford för Edward Pococke. Efter hemkomsten år 1660 utnämndes han till filosofie adjunkt vid Uppsala universitet år 1661, och 1669 till professor i österländska språk. Han drabbades av en djup depression – melankoli - och kunde inte undervisa efter 1671.
Magnus Gabriel De la Gardie stödde Johan Buskagrius professur.
1778

B., som vid tjugutre års ålder disputerade på hebreiska, ingav i sin ungdom stora förhoppningar. Hans insikter i syriska vitsordades av den bekante orientalisten J. H. Hottinger i Heidelberg, vilken enligt eget vittnesbörd haft mycket gagn av B:s' biträde vid kollationeringen av texten till den syriska bibelöversättningen. I Uppsala fann han en beskyddare i Olof Rudbeck d. ä., som föranledde universitetskanslern att ge honom en e. o. professur med 300 dlr i avlöning. Trots sitt låga belopp var den nya lönen besvärande för universitetets förvirrade drätsel, och då De la Gardie 21 mars 1661 sökte en annan utväg genom att åt B. anslå ett dubbelstipendium och den medicinska adjunktslönen, vartill längre fram även lades en filosofie adjunktslön, förrycktes i stället organisationen. Genom denna anordning kom den medicinska adjunkturen att stå obesatt i ej mindre än tjugusju år. Till råga på allt kom B. ej att motsvara de förväntningar, som föranlett de extraordinarie åtgärderna. Hans lynne företedde egenheter, som utvecklades till en till sinnessjukdom gränsande melankoli, efter läsåret 1670—71 föreläste han ej mer, och redan 26 sept. 1672 utnämndes Uno Terserus till professor i österländska språk för att göra slut på ett interregnum, varunder »studium Ebreae linguae nästan ödelades». Varken som lärare eller författare kom sålunda B. att utöva något större inflytande. Om hans personliga forskningsintressen och flit vittna emellertid ännu två digra, med synnerlig omsorg utarbetade handskriftsvolymer i Uppsala universitetsbibliotek: »Theologia Talmudica» och »Notæ in Schaar Haggemul».1777