Gustav Hansson.
Släktnamnet Elvius efter födelseorten.
Kyrkoherde i Rättvik. 1734

1632 intogs han i Västerås skola, genomgår gymnasiet och inskrivs 27 aug 1642 i Uppsala. 25 april 1649 står han på 3:e riksmötet att bli Axel Oxenstiernas predikant, men fortsätter i stället studierna och är 1651-52 1:e kurator i V-Dala nation. 19 sep 1655 sätts han på 3:e riksmötet till konrektor i Falun, som han blir först 2 juni 1657, för att 23 feb 1659 bli rektor där, varifrån han 1661 efter en hård omgång mellan å ena sidan biskopen, å andra sidan lh i Falun och församlingen i Gagnef, blir kyrkoherde där efter din svärfar. Tillträdet torde ha skett 1 maj 1662. När Petrus Schottenius i Rättvik dött 16 sep 1667 önskade man husets konservering, varför Elvius, som var änkans måg, utsågs till pastor redan samma år 9 oktober. Tillträde skedde efter nådeårets slut 1 maj 1669, men redan 15 mar 1668 blev han instalerad som kaplan. Han förblev där till sin död.
Genom ett flertal fastighetsköp i Utby i Rättvik skaffade han sig där ett stort hemman, men sålde sin arvejord i Öster Myckeläng och Aspvassledalen i Älvdalen.
1734

Prost över Österdalarna. Spelade roll i trolldomskommissionen (Handl. angående trolldomsväsendet i Rättvik 1670—71, Västerås stifts- och läroverksbibliotek).1736

Det stora oväsendet 1668-1676
De svenska häxprocesserna tog fart år 1668 under Karl XI:s regering, då den hysteri som kallades det stora oväsendet bröt ut och ledde till en stor mängd häxprocesser som under de följande åtta åren fram till 1676 ledde till hundratals avrättningar. Lars Elvius, kyrkoherde i Älvdalen, förhör med den unga vallflickan Gertrud Svensdotter och processen mot Märet Jonsdotter kom att ses som startskottet. 1668 hölls en stor rättegång i Dalarna (i Mora), där 17 personer dömdes till döden. Även barnen som agerade vittnen och angivare straffades - i Mora dömdes 148 barn med ris eller gatlopp.
Den svenska häxhysterin 1668-76 var vad man kallade "endemisk", dvs den spred sig ryktesvägen från bygd till bygd och utspelade sig inte isolerat inom en specifik bygd, som de gjorde i exempelvis Norge. De svenska häxprocesserna 1668-76 hade alla samma mönster; barnen anklagade vuxna för att ha kidnappat dem och fört dem till Blåkulla om nätterna. De utpekade arresterades och anklagades.
En särskild kommission tillsattes för att hantera häxprocesserna. Dess regler fastställdes av kungen 1673 och 1674. 1673 sades det, att endast de som varit "ledande" och som själva hade erkänt fick avrättas. 1674 tilläts avrättning av dem som inte hade erkänt, men tortyr rekommenderades för att få dem att erkänna. Kommissionen delades i två avdelningar under överinseende av guvernör Carl Larsson Sparre, som ville bekräfta alla avrättningar. 1675 inträffade det värsta skedet, när ca 110 avrättades i Ångermanland och Gästrikland. 1675 kom hysterin till Stockholm, där en stor mängd personer sattes i fängelse. Åtta kvinnor avrättades under Häxprocessen i Katarina 1676: Anna Sippel, Britta Sippel (Näslösan), Anna Måndotter (Vipp-Upp-Med-näsan), Anna Persdotter Lärka (Lärkan), Maria Jöransdotter, Margareta Matsdotter, Anna Simonsdotter Hack (Tysk-Anna) och Malin Matsdotter (Rumpare-Malin), varav en brändes levande.
Den svenska häxhysterin var ingalunda begränsad till de nedre befolkningsskikten, även högutbildade och välbeställda var inblandade- dock sällan som anklagade. Det offer som hade högst samhällsposition var sannolikt Katarina Bure, "prästfrun från Gävle". Den största omfattningen av den svenska häxjakten skedde i Häxprocesserna i Torsåker i Ångermanland när 71 personer; varav 65 kvinnor (var femte kvinna i Torsåkers socken), 2 män och 4 pojkar halshöggs och brändes på bål den 1 juni 1675. Enligt vissa källor avrättades 9 personer redan den 28 mars och resterande 62 den 1 juni 1675 på ett berg i gränstrakten mellan Torsåkers, Dals och Ytterlännäs socknar.
Under häxprocessen i Stockholm 1676 avslöjades dock flera av vittnena med lögn och erkände inför domstolen att de hade avgett falska vittnesmål. Som en följd av detta avbröts häxprocesserna tvärt i både Stockholm och i resten av landet. Bland de som bekämpade de många domarna och verkade för större rättssäkerhet fanns många präster av vilka den mest kända är kaplanen Noraeus. Dessa insatser har dock kommit oförtjänt i skymundan av läkaren Urban Hiärnes agerande.
1677 arbetade i stället trolldomskommissionen med att förhindra häxprocesser, och samma år beordrades landets alla präster att hålla tacksägelsebönder för sina församlingar med budskapet att landet nu för alltid var rensat från häxor, för att förhindra ytterligare anklagelser. En del präster framhöll dock att häxerierna trots allt varit verkliga, men läxades då upp av kommissionen. 1737