Bouppteckning 12 maj 1797.

Sonstorp Bruk lades ned 1911. Då hade järnbruk funnits på platsen i många hundra år. Längre än på någon annan plats i Östergötland och vad gäller ålder överträffat endast av några få bruk i landet.
Förmodligen anlades den första hyttan i Sonstorp samtidigt som gruvorna i Hällesta bergslag började brytas. Det tidigaste skriftliga dokumentet som nämner en hytta vid Sonstorp intill Emmaåns strömmar härrör sig från 1405. Från denna tid drevs Sonstorp i omkring 300 år av en släkt, som adlades Rosenstråle. Sonstorp Bruk startades 1546, då Gustaf Wasa gav i uppdrag till Markus Klingensten, att vara behjälplig med att bygga en hammare i Emmaån. Hammaren var färdig 1548. Det blev då möjligt att framställa stångjärn vid Sonstorp. Stångjärnet fraktades från slutet av 1600-talet till stor del till Stockholm, där det kvalitetskontrollerades innan det såldes vidare.
År 1658 fanns det 4 hammare vid Sonstorp och redan år 1662 fanns det 7 härdar. Hyttedriften gav nu en del problem, kvaliteten på malmen sjönk och blandades med bättre malm för att kunna hålla kvaliteten uppe. Detta medförde dock ökade kostnader, varför en nedläggning av hyttedriften beslutades år 1708. De återstående i hyttlaget sökte sig istället till de närbelägna hyttorna i Borggård och Grytgöl. Sonstorps bruk övergick då till att köpa in tackjärn från främst västmanländska masugnar.
Från denna tid höll Sonstorp en ledande ställning i Östergötland, vad gällde stångjärnsproduktion. Sonstorp bruks tillverkning var med några små undantag för civilt bruk. Krigsproduktionen sköttes i Östergötland i huvudsak av Finspång bruk.
Vid bruket, fanns efter 1720, åtta härdar som tillsammans sysselsatte, med den bemanninsplan som användes, 44 smeder inklusive lärlingar och kolpojkar. Stångjärnet hamnade till stor del utomlands, medan andra mer förädlade produkter såsom spadar, hackor och yxor, som tillverkades av handsmeder, salufördes i närområdet.