8 generationer nedstigande till Kerstin Fredriksson.

Har bott i Nygården i Varnhem.
1688 bodde i Nygården Nils (mantal)
1691, 1702 bodde i Nygården Jon Stensson (mantal)
1722 mantal Nygården. Löjtnanten Hallongren och hu Sofie Christin.

Hallongren Erik (168(0)–1759), löjtnant vid Upplands femmänningsregemente till 1717.
Belägg från 1712.
Generalmönstringsrullor:
Översten välborne herr Carl Bildsteins femmännings infanteriregemente, Sahla kompani. Baronen Gustaf Mörners kompani. Hans Henrik von Ziewens kompani. 1713, 1716, 1718
Deltog i slaget vid Helsingborg 1710 och till Norge 1717.

Sköld: Ett hallonsnår uppväxande från mark. Hjälmprydnad: En uppskjutande harneskklädd arm svingande en värja mellan två tvetungade standar. Eder 227. (Förteckning över äldre vapen i Sverige)

Slaget vid Helsingborg 1710
Redan i juli 1709 hade nyheten om katastroferna vid Poltava och Perevolotjna nått fram till Norden. Den dittills segerrika karolinska armén hade gått förlorad på de ukrainska stäpperna, och den besegrade kungen hade med en liten skara måst söka skydd hos turken. Lika dovt förtvivlad som stämningen var i Sverige lika lättad var den hos Sveriges grannar. I Danmark började Fredrik IV att förbereda ett anfall mot Skåne.
Sedan två år tillbaka hade Magnus Stenbock fört befälet i Malmö. Han hade lämnat fältarmén, därför att hans hälsa var undergrävd. Som guvenör i Skåne hoppades han få ”hänga sin värja på spisen”. Han blev missräknad.
Sommaren 1709 befann sig Stenbock och hans familj vid hälsobrunnen i Ramlösa, som professor Johan Jakob Döbelius inrättat två år tidigare. Mycket förnämt folk hade samlats till den lilla bondbyn för att uppvakta guvenören och dricka av det starka och hälsobringande järnvattnet.
Det var i Ramlösa Stenbock fick de första alarmerande uppgifterna om danska anfallsförberedelser. Han begav sig till Malmö för att sätta fästningen i stånd och kalla de fåtaliga trupperna under vapen. Professor Döbelius gjorde han till fält medicus. De många hundra skånska drängar, som under sommaren värvats till de båda kavalleriregmentena i provinsen, fick stanna kvar inom Malmös fästningsvallar, sannolikt därför att Stenbock inte vågade lita på dem.
Den 2 november ankrade en dansk flotta utanför Råå fiskeläge. 15000 man gick utan motstånd i land på samma långgrunda strand, där Fredrik III:s trupper landstigit sommaren 1676. Medan Stenbock snabbt drog sig tillbaka bakom Helgeån, utbredde sig danskarna över stora delar av västra Skåne.
Fredrik IV hade hoppats att bli mottagen lika entusiastiskt av skåningarna som hans farfar 1676, men han blev besviken. Skåne var nu ett försvenskat land.
Många skånska adelsmän tjänstgjorde som officerare i den karolinska armén. Prästerna som just lärt sig predika på svenska vägrade att läsa upp de danska proklamationerna, bönderna lämnade visserligen proviant till det danska lägret men bara mot kontant betalning. Det var bara borgarna i Helsingborg som genast och av fri vilja avlade trohetseden till den danske kungen.
Medan allt detta hände i Skåne, var man i febril verksamhet med att sätta upp en ny karolinsk armé i det övriga Sverige. Nya regementen måste byggas upp från grunden. En helt ny befälskår måste anställas liksom soldater och hästar.
Vapensmedjorna gick för fullt för att skaffa fram värjor, eldvapen och kanoner och ute i socknarna sydde skräddarna präktiga blå uniformer efter fastställd modell, som de fått rita av hos regementschefen.
De nyantagna officerarna och soldaterna flyttade in på boställena och torpen och de gamla familjerna måste snabbt ge sig iväg ovissa öden till mötes. Ingen visste hur många som levde av den försvunna arméns befäl och manskap. Bara en sak var säker: staten tog inte något ansvar för deras familjer.
De nya regementena mönstrades och övades några korta månader innan de skickades ner till det krigs hotade Skåne. Och ute på Ladugårdsgärdet övades artilleriet. En dag kom den fortfarande vitala änkedrottningen Hedvig Eleonora till Gärdet, där hon hälsades välkommen av generalfältryttmästaren. Från ett stort runt tält kunde hon följa skjutövningen. Från batteriet framför tältet sköt man med kanoner och granatkastare mot måltavlor som ställts upp på Drottningbergets kullriga och skogklädda höjd. Man sprängde också en mina inne i Karl XI:s skans ute på fältet.
Efterhand samlades starka trupper till Växjö. Proviant lämnade allmogen längs marschvägarna. Det var inga ”getapågar” inget oordnat bondeupptåg som Magnus Stenbock tog befälet över utan en välrustad, reguljär armé som ställts på benen bara ett halvår efter katastroferna i Ukraina. Det var ett organisatoriskt underverk, ett bevis på den otroliga styrkan i det indelningsverk som Karl XI skapat.
Med 16000 man bröt Stenbock den 12 februari upp från sitt högkvarter i Osby. Hans plan var att driva danskarna tillbak mot Sundet och öppna slättens kornbodar för sin halvsvältande armé.       
Den danske överbefälhavaren Rewentlow blev sjuk under fälttåget och måste lämna befälet till general Rantzau som var en tapper karl men  saknade  Reventlows lugna överblick över lägret. Rantzau beslöt att återtåga till Helsingborg. Därmed hade Stenbock nått det första av sina mål. Den 27 februari slog han läger runt Fleninge gästgivargård bara några mil från den danska huvudarmén. Rantzau hade förlagt sin armé utanför staden från Pålsjö skog söderut mot Husensjö.Tanken var att de skulle möta svenskarna i dessa ställningar. Framför den flera kilometer långa linjen låg breda moras. Tidigt på morgonen bröt Stenbock upp från Fleninge och lät armén ta sig fram i besvärlig skogsterräng mot det danska lägret. Dimman låg tät över kärren, och fast danskarna legat i larmställning hela natten, hade de ingen aning om Stenbocks framryckning.
Klockan 10 på morgonen när dimman började lätta, fick de till sin häpnad se den svenska armén samlad rakt framför deras vänstra flygel.  Rantzau som väntade ett anfall mot denna del av fronten, lät under stor möda släpa upp sitt artilleri på höjderna vid Ringstorp, men Stenbock hade andra planer.
Den svenska armén förflyttade sig i slagordning framför den danska fronten. Det var ett besvärligt företag, eftersom varje regemente måste välja sin egen väg genom kärren, men framåt gick det. Vid 12-tiden på dagen hade svenskarnas vänstra flygel arbetat sig fram mot flanken av den danska försvarslinjen i söder.
Med ens började Rantzau fatta Stenbocks plan. Svenskarna höll på att rulla upp hela hans slaglinje och tränga in mellan armén och Helsingborg. Det fanns bara en sak att göra: han befallde sin högra flygel att rycka ur sina goda ställningar och gå till anfall. Den första sammandrabbningen slutade med en dansk seger. Svenskarna pressades samman och tillbaka ner i kärren.
Med efter triumfen följde katastrofen. Rantzau glömde bort att underrätta sina andra befälhavare om ordern. När de såg att den högra flygeln gick till anfall, tågade de också framåt. Den danska centern tog ställning längs Ängelholmsvägen, där E4 nu går fram.
Denna manöver blev ödesdiger för danskarna. Det uppstod en stor lucka mellan den högra flygeln och den övriga delen av den danska armén.
Den tappre Rantzau, som själv tog del i striden, såg det inte, men Stenbock, som lugnt stod kvar i centern, upptäckte den och grep raskt sin chans. Han drog till sig allt tillgängligt kavalleri och inringade den danska högerflygeln, som raskt gick sin upplösning till mötes. Rantzau blev själv svårt sårad och fördes in till staden med sina retirerande trupper.
Under tiden kämpade den isolerade danska centern en hopplös strid mot övermakten. Vid 1-tiden på dagen gick det svenska fotfolket till anfall med pik och bajonetter över kärren och upp mot höjden vid Ringstorp, där danskarna gått i ställning. Den blodigaste striden kom att stå kring de gamla husarkasernerna, där det danska gardet mejades ner.
Vägarna mot Helsingborg fylldes av dödströtta, kämpande och flyende danska soldater. Efter fyra timmars oavbruten strid stod Stenbock som segerherre. Klockan 4 på eftermiddagen kunde han skicka sin kurir, ryttmästare Henrik Hammarberg till Stockholm med rapport om segern.
Den 5 mars lämnade danskarna Helsingborg för att aldrig mer återkomma som fiender.
Innan kavalleriet inskeppades, lät ryttarna avliva sina 5000 hästar. De stack ner dem överallt: på gatan, i källare, kök och lador. När svenskarna ryckte in i staden, var borgarna fullkomligt lamslagna. De vägrade att ta någon befattning med de döda djuren: det var bödelns och rackarens sak och ingen hederlig man kunde syssla med dessa kadaver.
Bara en kort tid stannade Magnus Stenbock kvar som guvenör i Skåne. År 1712 förde han den andra karolinska armén över till Tyskland. Han segrade vid Gadebusch men måste sedan stänga in sig och sin armé i Tönningens fästning, där han kapitulerade år 1713. Han och hans män blev krigsfångar hos danskarna. Själv dog han i ett danskt fängelse bortglömd av sin kung sju år efter slaget vid Helsingborg.
Men Stenbocks rykte skulle överleva honom. Hans minne skulle vårdas i visor och dikter och själv skulle han bli en sägen. Nils Lovén har berättat om hur populär Stenbock var bland de skånska bönderna vid början av 1800-talet.
De talade och sjöng gärna om slaget vid Helsingborg och tyckte att det var stort att tillhöra ett tappert folk. Måns Bock blev en skånsk folkhjälte, och fast bara ett enda regemente från Skåne var med i striden, blev slaget vid Helsingborg en seger för den skånska patriotismen.
 
Källa: Alf Åberg Göte Göransson KAROLINERNA