9 generationer nedstigande till Kerstin Fredriksson.

Bodde Kalvsnäs 1726
Färnebo kompani, Hälsinge regemente (enl Katarina Sohlberg)
Soldat nr 10 i Färnebo kompani (roteheman Kalvsnäs 1,2 och 7 i Torsåkers socken, Född ca 1694 i Torsåker, kan läsa bok, men intet hantverk, soldat 14/5 1715, död 4/8 1742 i Helsingfors. Kommenderad till Vaxhoom 1719, på flottan 1741, bevistade fälttåget mot Rysslans 1741-42.887

Christian Juliusson skrift, december 2016:
Den 14 maj 1715 antogs han som soldat nr 10 i Överstelöjtnantens kompani, Hälsinge regemente. Som sådan mönstrades han i Gävle den 24 september 1717 av överstelöjtnant Carl Gustaf Armfelt som fått Karl XII:s uppdrag att anfalla Norge ifrån Jämtland och där bemäktiga sig Trondheim. I februari 1718 skänkte Hans Zelling – liksom flera av hans kompanikamrater – pengar till Torsåkers kyrka. På försommaren 1718, började regementet sin uppmarsch. Man kom fram till Duved skans vid Åre den 19 juli. I väntan på avmarsch blev Hans Zelling och hans kamrater kommenderade på väg- och brobyggen för att förbereda fälttåget.
Den 31 juli 1718 kom Carl Gustaf Armfelt själv till Duved och några veckor senare, mellan den 18 och 20 augusti, gav sig hela armén – bestående av drygt 10 000 man - i rörelse. Gränsen till Norge passerades den 26 augusti, och trots fiendens motstånd längs vägen lyckades man på kvällen den 31 augusti ta Stene skans nära Stiklestad med överraskning. Den 3 september intogs även Skanäs skans, längst in i Trondheimsfjorden. Man fortsatte vidare och slog den 10 september läger vid Skatvolds kyrka. Men nu började krigslyckan vända, och provianten tryta. Vädret försämrades, det började regna och älvarna svällde. Fältsjukan började härja, inte minst i Hälsinge regemente, och fienden hann sansa sig och kunde stärka försvaret av Trondheim. En av dem som var med, mönsterskrivaren Per Andersson från Norrbyn, beskrev läget såhär: ”Vid avmarschen från Jämtland till Norge gavs oss succariebröd, gryn och kött till proviant, en tämligen nätt portion för starkt och härdat folk, som inte räckte längre, än tills vi kom till Norge. Sedan blev allt värre och värre och till slut ingenting, så att vi flera gånger icke hade mat på 3 à 4 dygn, eftersom ock krigsdisciplin så strängt behandhavdes, att om någon tagit en höns eller kyckling att släcka sin hunger med, skulle han vart hängd. Att få något för penningar var lika omöjligt, emedan norska invånarna höll sig undan, tillika med den egendom de kunnat medtaga.”
Den 8 oktober hade Hälsinge regemente sitt kvarter i Svengården söder om Levanger. Bristen på mat var påtaglig. Många var sjuka, och snart utbröt ett myteri. Detta slogs dock snabbt ned, och anstiftaren hängdes medan övriga inblandade fick löpa gatlopp. För att minska risken för rymningar så föreskrevs att ”manskapet ingalunda tillåtes att förkrypa sig uti lador, stall och annorstädes”. Istället skulle soldaterna ligga korpralsvis tillhopa ”uti piké färdiga och allerte att taga emot fienden”. Trygg var tillvaron inte: En gång bortsnappades en korpral och sex soldater ur Hälsinge regemente av norrmännen. Farligast var dock bristen på mat, och de sjukdomar som härjade.
Den 14 oktober bröt man upp och marscherade en mil till Helge by i Levanger socken, och sedan vidare till via Berg till Bollgården i Vucku socken. Men det var inte bättre där. Både hästar och soldater började dö, bla Hans Zellings kompanikamrat nr 141 Wikman. Den 20 oktober påminde Armfeldt om att Hälsinge regemente, som var inkvarterat nära under fjällen, måste "förhugga sig och på det yttersta, när fienden intränger, göra kraftigt motstånd, likaledes när de är utkommenderade att ingen då underskattar fiendens styrka". Men nu började tålamodet tryta på allvar bland soldaterna. Några trossdrängar i Hans Zellings kompani rymde (de återfanns sjuka dagen efter) och en av soldaterna i kompaniet försökte t o m stjäla sin kamrats skor. Den 29 oktober marscherade Hälsinge regemente vidare via Lerdalen och Störänge i Stånga socken, Dals Ön, Stjörndals socken, Överstig i Värnäs socken till Hållstad i Hummelviks socken. Under den långa marschen halkade Hans Zellings kompanikamrat, nr 69 Per Palmlöf, efter och påträffades död. Ur den döde soldatens ränsel stal någon sedan ett par gula strumpor.
Då Armfeldt saknade tyngre artilleri och hade stora svårigheter med truppernas underhåll, kunde han inte belägra Trondheim, särskilt som manskapsstyrkan minskat på grund av sjukdom. Hälsinge regemente, som vid uppbrottet från Duved var det största inom armén, räknade den 13 november endast något över 300 man. Enda utvägen var att storma staden, men även för detta var truppstyrkan för svag. Ett angrepp österifrån hindrades av Christianstens starkt bestyckade fästning.
Den 8 november kom Karl XII:s order om att omedelbart attackera Trondheim, och en del av manskapet fick därför order om att tillverka stormstegar. Den 13 november förflyttades armén till Teslie, en herrgård 3 km från staden. Samma dag skrev generalmajor Horn i ett brev: "I morgon lärer attaquen gå för sig, den högste Guden låte det gå väl". Men planen kom inte att utföras. Huvudkvartetet flyttades till Hoeggen, omkring 5 km väster om Teslie. Eftersom stormstegarna lämnades kvar i förra lägret tycks Armfeldt under loppet av den 13 november av en eller annan orsak ha övergivit sin tidigare plan att storma Trondheim.
Istället valde man den 17 november att korsa Nidälven, på en flottbro, där älven var hela 160 alnar bred (= ca 100 meter). Övergången tog fyra timmar. På andra sidan stod norske översten Peter von Motzfeldt med 800 man ryttare och bönder, men dessa drevs undan av den armfeldtska förtruppen, som understöddes av de svenska kanonernas eld.
I slutet av november låg armén i Guldalen, nära Melhus, knappt två mil söder om Trondheim. I Hälsinge regementes krigsdagbok antecknas att soldat nr 79 Per Forsbeck i Hans Zellings kompani förlorat sin musköt, medan nr 79 Anders Norberg straffades med sex par spö för att ha bränt upp sin kappa. Armfeldt väntade på vintern, som skulle slå en stark brygga över Nidälven och underlätta en ny stormning av staden, samtidigt som den skulle försvåra sjöförbindelserna. Den skulle också bli möjligt att med slädar föra grövre artilleri, proviant och förnödenheter från Sverige. Han hade ännu inga planer på att dra sig tillbaka, men ryktet om Karl XII:s död och huvudarméns reträtt ur Norge förändrade i ett slag hela situationen. Den 17 december bröt Armfeldts tappra karoliner upp och drog sig avvaktande mot sydost längs älvdalen. I Stören skaffade man sig viss proviant innan man på julafton bröt upp och vandrade mot Holtålen dit man kom på kvällen den 26 december. Därefter fortsatte marschen över fjällen mot Tydalen. I sin bok om Karl XII.s historia (från 1740) berättar Jöran Nordberg följande: ”När man marscherade var ett ganska stilla väder; men rätt som man kom överst opp, inföll en storm av snö och glopp, så att folket kommo ifrån varandra varigenom en hop råkade vilse och förlorades (…). Men när man kommit överst på fjällen, ungefär en mil från byn, såg man utur havet, västnordanefter, uppstiga förfärliga, svarta moln, vilka strax efteråt bredde sig över allt med snö och isbark”.
Ett annat vittnesmål har lämnats av regementspastorn vid Åbo kavalleri, Nils Idman, i dennes predikan vid ankomsten till Frösö kyrka den 20 januari 1719: ”De Svenska Tropparna begåvo sig uppför fjällen Nyårsdagen år 1719. På dessa höga fjäll fanns intet träd, bara några små buskar i dälderna. Knappt hade folket med mycken möda kommit upp på fjällen, förr än den svåraste och yttersta undergång med nya året syntes möta dem. Ett förskräckeligt och bistert väder uppstod, detta hade med sig gruvelig och nästan ovanlig myckenhet snö samt en stark och genomträngande köld, vars make man aldrig känt. Folket blev häröver alldeles modfält, ja, en del liksom grå i huvut. Ingen ved fanns här på många mil. Ansikten och händer svullnade upp av den fasliga kölden. En del af folket sjuknade och dödde strax första aftonen.”

Det fruktansvärda som sedan hände beskrev Nils Idman såhär: "Natten mot den 2 Januari slog folket läger i en dal och vid en sjö på fjället. Om morgonen i dagningen, när marchen vidare skulle anträdas, funnos några hundraden ihjälfrusna. Av dem stodo en del tätt intill varandra liksom levande, men när man stötte lite på dem, ramlade de döda över ända liksom stoder”. En av dem som frös ihjäl i trakten av Essandsjön den 2 januari 1719, var Hans Zellings kompanikamrat Peter Jorisson Forsbeck från Torsåker (son till sockenskräddaren och gästgivaren Joris Philipsson, en annan av Berta Hedlunds anfäder), han som tidigare förlorat sin musköt (se ovan).
Såhär beskrev Idman den katastrof som följde, och som stackars Hans Zelling fick genomlida: ”Vädret höll än ut i lika häftighet av köld och snö. Marchen fortsattes. Under vägen stupade den ena efter den andre, så att de dödas lik låg hoptals vid vägen, där de framfarit. Artilleri- samt bagageslädar blev och där kvarstående uti skockar, sedan karlarna ihjälfrusit och en del levande för mattighets skulle icke mäktade sig upp ur snön, utan dödde ömkligen där de sutto. Den andra natten, mot den 3 januari, kommo vi att ligga på en älv som löper ifrån fjällen neder till Jämtland; där sammastädes måste största delen av Armén även den tredje natten förbliva av orsak att den ene av vägvisarne som vi hade ifrån Norige blev död i vårt första nattläger på fjällen, den andre följde med förtrupperna och eljest var ingen visser om vägen, vartill urvädret mycket gjorde. Man nödgades här ligga under bar himmel och utstå de största luftens och köldens våldsamheter. Här hjälpte ej dagliga kläder och inget fanns att uppvärma dem med, än mindre sin kropp med. Vad jämmer, ängslan, rop och skri, man här skåda och höra måste, som den obekante icke lätteligen kan föreställa sig, emedan saken till alla omständigheter icke kan beskrivas så bedrövlig som den uti sig själv var. Ehuru den ene hade medlidande och ömt hjerta för den andre, så varken kunde eller förmådde han hjälpa den nödträngde. Ty alla voro uti en nästan lika fördömelse. När någon satte sig ned att vila eller sova, blev han av kölden så betagen och styv, att han ej var i stånd att med arbete uppvärma sig. Däremot stod den sig bättre som förmådde ständigt vara i rörelse”.
Totalt frös omkring 3 000 man ihjäl på fjällvidderna mellan Tydalen och Handöl, varav 347 man ur Hälsinge regemente (utöver de 395 som dött tidigare under fälttåget). Ännu den 13 januari 1719 skrev krigsrådet Frisenheim till landshövding Hugo Hamilton i Västernorrlands län: ”Dagligen komma ännu folk krypande ned till Handöl, vilka vi med slädar hämta hit till Duved”. En av dessa var Hans Zelling, som tillhörde dem som mirakulöst nog överlevde dödsmarschen över fjället (och tur var väl det, för i annat fall hade Berta aldrig funnits). Från Duved sändes förplägnadskolonner mot Handöl. De bestod i första hand av bröd, brännvin och tobak. Många av de överlevande var i stort behov av vård. Den läkekunnige rektorn Olof Broman i Hudiksvall berättade i sin dagbok: ”Hela vintern och jämväl sommaren voro hos mig sjuke, förkylde nästan oräkneliga, av åtskilliga regementen, så väl officerare som gemene, av vilka nog månge jag avsåga, hugga och skära måste dels bägge benen, dels ettdera, fötterna, händerna fingrarna etc – ett sådant uselt tillstånd, att de döda måtte gråta däröver.
Inte heller till dessa arma stackare hörde Hans Zelling. Han tycks tvärtom tillhöra de få som överlevde marschen med hälsan i behåll, så pass att han kunde fortsätta sin militära bana. Tvärtom han hann knappt komma hem förrän det var dags igen.
För att sätta press på fredsförhandlarna efter Karl XII:s död organiserade den ryska tsaren en stor sjöstyrka som skulle skickas till Sveriges ostkust på ett härjningståg för att tvinga svenskarna till fred. Totalt bestod styrkan av 26 000 man fördelade på 132 galärer och ett hundratal skärgårdsbåtar. Den ryska styrkan samlade sig vid Åland och avseglade den 11 juli 1719 mot Sverige. Efter att bl a ha härjat vid Grönö fortsatte ryssarna den 27 juli upp mot Gävle, som var en viktig handels- och sjöstad på den tiden. Inte långt från Gävle låg Harnäs bruk, som förstördes. I Gävle var generallöjtnant Hugo Hamilton landshövding år 1719. Han hade god hjälp av generalen Armfeldt som hade slagit läger i Gävle med cirka 1 000 överlevande karoliner – bland dessa alltså Hans Zelling som den 19 juni 1719 utrustats med en ny musköt och bajonett.
Ryssarna avancerade först från Harnäs mot Gävle, men stoppades av Hamiltons styrkor vid Järvsta nedanför Hemlingbyberget. De drog sig tillbaka och försökte ta sig in sjövägen till staden, men möttes då av kanoneld från Fredriksskans. Ett sista försök att komma åt Gävle gjordes genom att gå iland på inloppets norra sida vid Engesberg. Hamilton var en god taktiker och hade snabbt lyckats flytta försvarsstyrkan dit. Det slutade med att ryssarna måste ge upp försöket att inta Gävle och fick segla hemåt igen den andra augusti. På återvägen brändes byar som klarat sig tidigare, bland annat Hållen på Hållnäshalvön.
Den 20 oktober 1719 mönstrades Hans Zelling i Löfsätra, Vallentuna socken. Av rullan framgår att han då kommenderats till Vaxholm. Där nåddes man den 26 juli 1720 nåddes man av rapporten att nya ryska galärer hade siktats vid Föglö och Kökar, och Vaxholmseskadern seglade ut under amiral Carl Georg Siöblad för att anfalla den ryska flottan i det som kom att kallas slaget vid Ledsund. Till en början gick anfallet bra. De ryska fartygen stängdes inne mellan Hummersölandet och den svenska eskadern som passerade på kolonn medan de sköt sina bredsidor in bland de ryska fartygen. Därefter gick fregatten Danske Örn på grund och bordades av ryssarna. I sina försök att undsätta Danske Örn gick ytterligare tre fregatter på grund varefter de omringades av ryska fartyg. Svenskarna försvarade sig framgångsrikt i flera timmar, men när vinden avtog tvingades linjeskeppet Pommern och fregatten Svarta Örn dra sig ur striden och lämna sina kamrater åt sitt öde. Av 61 ryska galärer förstördes 43 och 2 200 man stupade, vilket resulterade i att svenska östkusten inte härjades det året. Trots detta utropade Peter den store den ryska flottan som segrare. Det tycks således som att Hans Zelling den gången tjänstgjorde i flottan. Det skulle i sådant fall inte vara sista gången. Trots sin ålder kom nämligen Hans Zelling att dras in i ännu ett krig, och det skulle komma att bli hans sista.
Den 17 september 1720 befann sig Hans Zelling åter i Gävle, där han mönstrades av Hugo Hamilton. Kort därefter, den 2 oktober, hann han gifta han sig hemma i Torsåker med Kerstin Ersdotter från Kalvsnäs, innan det blev dags att försvara landet mot ryssarna igen. Sommaren 1721 tillbringade Hans Zelling i Gävle, där han den 21 juni fick en ny pique. Efter ryssarnas nya härjningar längs norrlandskusten väntade en lugnare period, särskilt efter freden i Nystad den 30 augusti 1721. Mitt i alltihop, den 22 juli 1721, föddes hans son Anders. Den 31 oktober 1730 föddes dottern Cherstin (ana till Joe Hill). I tjugo års tid fick Hans och familjen leva i fred hemma i Kalvsnäs, men när det s k Hattarnas krig mot Ryssland bröt ut så togs han – trots sin höga ålder – i anspråk igen. Den 18 maj 1741 mönstrades Hans Zelling i Stockholm för att på den s k galäreskadern föras över till Finland. Vintern 1741-42 låg galäreskadern i kvarter i Fredrikshamn, men drog sig sedan mot Helsingfors. Där dog till slut den 4 augusti 1742, två veckor innan Sverige kapitulerade, den gamle karolinen från Torsåker. Han ersattes samma år av sin son, Anders Hansson Selling, som soldat för roten.