Alternativ död 26 april. Kyrkoherde 1569.
Far Herr Lars, kyrkoherde i Säbrå.

Nya rön om Bureätten nov 2013. Se multimedia bure.pdf
Brödratrios adliga status 400-årig bluff. Hans brorssöner Andreas. Jonas och Olof.
De tillhör därför inte Bureätten.

Finns en hustru Kerstin Zynthia som hustru. 1386. = Wallgren, Ulla-Britt: Petrus Steuchius samlade ättlingar. Karl Szabad och Urban Sikeborg skeptisk till om hon funnits.

Bureätten var under 1500-talet en benämning på en regional elit i Sveriges nordligaste delar. Benämningen kom av namnet på den by från vilken denna släktkrets skulle ha kommit: Bure i Skellefteå socken i Västerbotten, nuvarande Bureå. På 1600-talet vidgades beteckningen till att omfatta alla dem som härstammade från en mytisk, medeltida rikshjälte Fale (Bure) hin unge i Medelpad. Från att ha varit en riksbekant benämning används Bureätten i denna betydelse numera mest bland släktforskare och lokalhistoriker. Manliga och kvinnliga avkomlingar till denna ätt brukar kallas Bureättlingar. Flera medlemmar av denna släktkrets kom från 1500-talets slut att inneha kyrkliga toppositioner som biskopar och ärkebiskopar. Bureättlingar dominerade vid denna tid också inom den nyinrättade fornminnesvården och inom Riksarkivet.

Ett stort antal Bureättlingar och deras inbördes släktskap finns redovisade i en släktbok som antikvarien Johan Bure upprättade under 1600-talets första årtionde. Släktboken är unik för sin tid på så sätt att den till stor del redogör för släktskapen bland personer i den svenska allmogen. Under perioden 1640–1740 kompletterades släktträdet bakåt med mytiska gestalter, uppdiktade personer och personer omnämnda på runstenar. Följden blev att Bureätten kom att räknas som en av de äldsta adliga släkterna i riket med två riksbekanta, medeltida hjältar vid namn Fale Bure i släktträdet. Den på 1620-talet adlade ätten Bure gjorde anspråk på att härstamma från Bureätten på manssidan.
Bureätten, den regionala och inflytelserika elit som identifierade sig utifrån ett gemensamt ursprung i Bure i Skellefteå, var redan under den andra delen av 1500-talet vitt spridd i Bottnen, det vill säga Västerbotten, Norrbotten och Österbotten. Betydelsen av släkttillhörigheten och ursprungsorten framgår av att olika personer eller hela släktgrenar som flyttat från Skellefteå tidigt tog sig namnen Burman, Bure eller den latiniserade formen Bureus (Buræus). Det tidigaste exemplet på detta i samtida källor är den ”Anders Bureman” i Röbäck i Umeå, som omnämns i en handling från tiden 1508–1509; se mer om honom nedan. Även personer som härstammade från Bure på kvinnosidan kunde markera sin egenskap av Bureättling i officiella sammanhang. Ett sådant exempel var ärkebiskopen Andreas Laurentii (”Björnram”), vars mormor var född i Bure. Själv adlades han med tre björnramar i skölden av Johan III. På det huvudbaner som sattes upp i Uppsala domkyrka över hans grav 1591 framhävde ärkebiskopens efterlevande just släktskapen med Bureätten. Denna Burehärstamning betonas också i den gravskrift Johan Skytte lät rista in på gravhällen i domkyrkan över ärkebiskopen Olaus Martini († 1609, dotterdotters sonson till Andreas Laurentii mormors far Anders Olsson i Bure). Johan Skytte nämner där att den avlidne överlämnat ärkebiskopsämbetet till (Bureättlingen) Petrus Kenicius, med tillägget: ”båda dessa är en förnämlig prydnad för Buresläkten” (”uterque celsum • Bureæ decus familiæ”).
De flesta Bureättlingar tillhörde de självägande böndernas krets såväl under 1500-talet som under 1600-talet. Från 1500-talets mitt var dock flera släktmedlemmar verksamma som präster och kronotjänstemän. Det är främst med Bureättlingar från dessa släktled som Bureätten under en tid får en unik dominans inom kyrkan och rikets antikvitetsforskning.
I den långvariga och bittra liturgiska strid som inleddes 1574 tillhörde flera av huvudpersonerna bland oppositionen Bureätten och Norrlandsortodoxin. På motsatt sida i konflikten stod bland andra den ovannämnde Bureättlingen och ärkebiskopen Andreas Laurentii (”Björnram”), som försökte genomdriva Johan III:s linje i katolsk riktning. Följden av att motståndarsidan segrade blev att dessa Bureättlingar och deras släktingar i egenskap av biskopar och ärkebiskopar kom att få stort inflytande under ett halvsekel från 1590-talet och framåt, då kyrkan formades till en svensk evangelisk-luthersk bekännelsekyrka.
Under perioden 1600–1720 hade Bureättlingar också framstående positioner inom den svenska riksantikvariska verksamheten. Denna fornminnesvård inrättades av kronan som ett prioriterat instrument för att visa på fäderneslandets uråldriga och ärorika förflutna. Inom detta område hade lärdomsgestalten, antikvarien och Bureättlingen Johan Bure (1568–1652) ett mycket stort inflytande även efter sin död. Flera personer som kunde göra anspråk på släktförbindelse med Bureätten ingick sedan i ledningen för den antikvariska verksamheten. Av de tidigaste cheferna för Riksarkivet var likaså flera personer som med rätt eller orätt kunde se sig som Bureättlingar eller var gifta med en Bureättling. Under deras ledning byggdes en professionell arkivorganisation upp och man ordnade, katalogiserade och skrev av det omfattande arkivmaterialet, som till stor del legat i säckar, kistor, tunnor, tinor och knippen.
Vid mitten av 1600-talet var Bureättlingarna så pass spridda och befann sig inom så skilda samhällsskikt att Bureätten som sådan hade upphört att vara en reell, nätverkande släktkrets. Anknytningen till Bureätten fortsatte dock att vara betydelsefull som ett sätt att framhäva den egna bördens urgamla ålder och betydelse. Detta var särskilt viktigt under stormaktstiden, då en person definierades och bemöttes utifrån sitt ursprung och sina förfäders antal.
För Bureättens del utgjordes underlaget för denna släktföreställning av Johan Bures släktbok. Johan Bure, som genom sin mormors far härstammade från Bureätten, hade 1600–1601 genomfört en omfattande resa i de norrländska landskapen. Samtidigt hade han genomfört ett stort antal intervjuer med avlägsna släktingar om deras gemensamma släkt.
Den äldste stamfader som en släkting berättat om var den välbärgade Härse i Bure, som bör ha levt omkring år 1400 om han varit en historisk person. Kolonisationen av den övre Norrlandskusten hade då tagit sådan fart att Bure inte längre låg i utkanten av den fasta bosättningen i Norrland. Denne Härse beskrevs i släkttraditionen som ”en mäkta god själakarl”, alltså en mycket skicklig sälfiskare eller säljägare. Han ska ha använt en särskild båttyp, en sälmyndrik, och en typ av kombinerad åra och roder kallad mynde – antagligen en roderstång som användes ungefär på det sätt som man framför gondoler i Venedig – i sin säljakt. Härse sades ha mördats och blivit begravd i Lövångers kyrka av prästen herr Ragvald. Från honom skulle sedan alla bönder i Bure på Johan Bures tid vara komna.
Legendens knapphändiga framställning om den säljägande Härse återspeglar de faktiska förhållandena i denna del av det norrländska kustlandet under medeltiden. Beskrivningen ger bilden av en tidig bonde eller bosättare som framgångsrikt deltagit i det medeltida sälfisket i övre Norrlands kustland] Den enda uppgift som ger en möjlig hållpunkt tidsmässigt för när Härse skulle ha levat är den om begravningen i Lövånger; återgår den på en historisk händelse antyder den i så fall en datering till senast 1413.
Johan Bure placerade sedan in Härse som son till en mytisk hjälte, adelsmannen Fale hin unge (om honom, se nedan). Resultatet blev en släktbok med en omfattande samling släkttavlor som till större delen redovisar ättlingarna till Härses i Bure sonson Anders Olofsson i Bure, vilken Johan Bure uppger skulle ha varit underlagman i Västerbotten. De flesta av de närmare 2 000 personer som namnges i släktboken tillhörde norrländsk allmoge, prästerskapet eller ingick i kategorin ofrälse kronotjänstemän från 1400-talets andra hälft och framåt i en omfattning som var utan motsvarighet för sin tid, då annars bara furstar och adel ansågs ha anor och därmed vara värda en släktutredning.

Det tidigaste samtida skriftliga belägget för en Bureättling är från 1507 och namnger Johan Bures mormors far Anders Jakobsson. I denna handling, daterad Skellefteå den 28 februari 1507, bekräftar ärkebiskop Jakob Ulfsson Anders Jakobssons i Bure äganderätt till godset Kåge. Detta hade den framlidne kyrkoherden i Skellefteå herr Anders köpt och gett sin frillodotter som nu var gift med Anders Jakobsson; enligt släktboken hette hon Malin. Anders Jakobsson, som nämns utan titel eller epitet, hade dock varit tvungen att betala en icke angiven summa pengar i vederlag till ärkebiskopen för denna bekräftelse. Omkring år 1508–1509 nämns dessutom den ovannämnde släktmedlemmen Anders Burman i Röbäck i Umeå, som verkar ha varit en av dem som motsatt sig att då betala hjälpskatten förrän de hade sett ärkebiskopens brev om detta; se inskannad bild. Enligt släktboken var Anders Burman farbror till Anders Jakobsson.
Johan Bures uppgiftslämnare var geografiskt vitt skilda. Johan Bures redovisning pekar på att flera sagespersoner som härstammade i tredje, fjärde och femte släktledet från Anders Olofsson i Bure hade lämnat samstämmiga uppgifter om barnen till denne. Anders Olofsson uppges i Johan Bures släktbok också ha varit far till underlagmannen i Västerbotten Jakob Andersson (”Jakob Lagman”) i Bure. Denne Jakob skulle med sin hustru Kälug från Grubbe i Umeå ha fått flera barn. Ett av dessa var Anders Jakobsson i Bure (senare i Storkåge), alltså den Anders Jakobsson som nämns 1507. Samstämmigheten bland sagespersonerna tyder på att åtminstone Anders Olofsson i Bure är en historisk person; han bör ha varit född under något av 1400-talets första decennier. Det finns dock inga bevarade belägg för att några medlemmar av släkten har varit underlagmän i Västerbotten före 1500-talet.

Några tidiga adlanden av enskilda Bureättlingar ledde till ett ökat intresse för Buregenealogin och då särskilt för släktens äldre led. Vid 1600-talets första årtionden hade tre av Johan Bures kusiner på mödernet höga ansvarsbefattningar i kronans tjänst: Anders Bure och Jonas Bure (Bureus) var kungliga sekreterare i rikskansliet i Stockholm och deras bror Olof Bure var kunglig livmedikus och överborgmästare i Stockholm. Utöver att vara Bureättlingar via modern gjorde dessa på otillräckliga grunder också anspråk på att härstamma från Burehjälten Fale hin unge på den adelskapsförmedlande svärdssidan genom fadern Engelbertus Laurentii, kyrkoherde i Säbrå och senare i Själevad i Ångermanland. Olof Bure adlades 1621 och Jonas och Anders Bure 1624. När Riddarhuset inrättades 1626 skrevs de gemensamt in som den adliga ätten Bure med nummer 116. En annan släkting, Nils Bureus (son till deras kusin Jacobus Johannis Zebrozynthius), adlades 1654 med namnet Burensköld. Dennes son Jacob Burenskiöld – så skriver han själv sitt namn – upphöjdes sedan i friherrlig värdighet 1706. Från 1700-talet kom den adliga ätten Falkengréen att felaktigt framställas som ytterligare en gren på svärdssidan av Buresläktträdet. Ingiften i andra adliga släkter och nyadlanden av enskilda Bureättlingar i den stora vågen av adlanden av kronotjänstemän och militärer under stormaktstidens senare del medförde att närmare ett hundratal adliga ätter och åtskilliga kyrkliga lärde omkring år 1746 kunde räkna släktskap med Bureätten på något sätt.
Några av de många bemärkta personer som har kunnat kalla sig Bureättlingar är Emanuel Swedenborg, Peter Artedi, Johan Ihre, Gustaf de Laval, Artur Hazelius och ”kungamakaren” Carl Otto Mörner. Se vidare Kategori:Bureätten.

I fokus för uppmärksamheten stod de två medeltidshjältarna Fale Bure, som nämns återkommande i 1700- och 1800-talets facklitteratur och som också får stå i centrum i flera dramatiska verk omkring år 1800. Jacob De la Gardies fyraktsdrama från 1795 om Fale Bure och dennes uppoffringar för det svenska kungahuset hade ett seriöst dagspolitiskt syfte. Tanken var att berättelsen om Fale Bure skulle förmå de oroliga stockholmarna att trots missväxt och hög inflation hålla sig rojalistiska och inte falla för de revolutionära, jakobinska strömningarna.
Den yngre Fale återgick på en lokal legend i Sköns socken i Medelpad om en hjälte Fale hin unge i byn Birsta. Denne skulle ha räddat en kungason och ha hämnats dennes faders död genom att besegra de inkräktande danskarna. Fale sades vara begravd under en gravsten med en sköld och en böjd arm som sköldemärke. Legenden, som Johan Bure lärde känna vid ett möte med kyrkoherden i Skön år 1601, gav dock inga namn eller årtal. Johan Bure identifierade denne Fale som en anfader utifrån bynamnet Birsta, ”Byrestad”, som han tolkade som ”Burestad”, en plats grundad och bebodd av Burar. Han passade därefter in legenden i stridigheterna mellan Sverkerska ätten och Erikska ätten omkring år 1200. I rikshistorikerna uppträder från 1650-talet dock en Fale Bure som ska ha varit hövitsman för de anförare som hämnades Erik den heliges död år 1161, alltså ett halvt århundrade innan Fale hin unge skulle ha utfört sina stordåd enligt Johan Bure. Denne Fale Bure ”hin gamle” framställdes på 1700-talet som farfar till den yngre Fale Bure ”hin unge”. Genom att han kopplades till Johan Bures runstensgenealogi skapades en sammanhängande släktkedja bakåt till vikingatiden. I en dissertation av Nils Casström 1746 presenterades de båda Fale och hela den fullständiga släktkedjan i tryck för första gången. [30] Denna släkttavla ingick ännu i Riddarhusets utgåva av stamtavlorna 1858. De äldre släktleden har dock gallrats bort som ohistoriska i Gustaf Elgenstiernas utgåva 1925.
Redan historikern Sven Lagerbring påpekade 1773 att de berättelser om de båda Fale Bure som var i omlopp i litteraturen innehöll flera historiska orimligheter. En mer konstruktiv kritik framfördes av bibliotekarien Leonard Bygdén, då denne 1890 presenterade sin kritiska undersökning av myten om den yngre Fale Bure. Han kunde visa att den ursprungliga legenden om Fale hin unge med all sannolikhet återgick på Fartegn Unge, sannolikt son till Nils Fartegnsson, två mellannorrländska stormän som omnämns i några medeltida urkunder vid 1300-talets mitt.