13 generationer nedstigande till Kerstin Fredriksson.
Kyrkoherde i Leksand.

Ingelbertus Olai var enligt uppgift son till en bonde i Rogsta, och genomgick skolan i Gävle innan han började studera till präst. Han var hovpredikant hos Gustav Vasa. 1550 tillträdde han tjänsten som kappellan och pastor i Umeå landsförsamling. Där hade han rykte om sig att vara sträng och det sägs att han blev med våld tvingad därifrån, men det finns också ett brev bevarat som ger vid handen att efterträdaren Petrus Matthiæs intriger var det egentliga skälet att han slutade i Umeå. 1561 blev han istället kyrkoherde i Nederluleå församling, men blev redan året därefter kyrkoherde och prost i Leksand, där det sägs att han "lärde dalkarlarna krypa till kreutz så det brakade i ryggen på dem". Samma år han kom till Leksand fick han donation på ett hemman i Tibble i Leksand av kungen.
Ingelbertus hade blivit utnämnd till posten i Leksand av Erik XIV, men lierade sig trots detta med hertig Johan, och undertecknade liturgin 1577, och kom sedan denne blivit kung att stå i gunst hos honom. Han var sitt stifts representant vid ståndsriksdagen 1594, samt undertecknade beslutet från Uppsala möte. Deklaration för Älvsborgs lösen visar att han var en av de rikaste i stiftet.
Under en predikan juldagen 1597 fick Ingelbertus ett slaganfall och refereras därefter som blind, förlamad och ”är nu en dumbe”. Han dog 16 augusti 1602 hos sin son Elaus Ingelberti Terserus.
Ingelbertus sondotter, Margareta Danielsdotter Tersera, gifte sig med majoren på Sollerön, Daniel Jonsson.
Källor:
Biografiska uppgifter om Olai (bl.a. från Munktells herdaminnen) på www.zenker.se
Leonard Bygdén, Härnösand stift herdaminne, Nederluleå församling

Ingelbertus Olai var hovpredikant hos Gustav Vasa, blev 1550 vice pastor i Umeå landsförsamling, 1561 kyrkoherde i Nederluleå församling, och 1562 pastor och prost i Leksand. Han undertecknade beslutet från Uppsala möte och liturgin 1577. Hans första hustru var Brita Elofsdotter och hon var dotter till kyrkoherden i Delsbo, herr Elof, och svägerska med Olaus Stephani Bellinus i dennes första äktenskap. Andra hustrun hette Katarina Jonsdotter och hon var dotter till kyrkoherden Joen Simonsson i Ljusdal. I första äktenskapet föddes Elaus Ingelberti som upptog namnet Terserus.
Elaus Ingelberti Terserus fick enligt legenden sitt släktnamn eftersom han var så flitig under sina studier vid universitetet i Leipzig att han endast tre gånger infunnit sig efter det föreläsningarna börjat; med anledning av detta började professorn i grekiska, Tosselius, på skämt att kalla honom Ter serus (tre gånger sen), ett namn den unga studenten på nordiska sagohjältars sed upptog. Av hans halvsyskon blev Daniel kyrkoherde i Torsång, Abel klockare åt sin far, Abraham bergsman vid Stora Kopparberget, Jacob fältpredikant och död i Livland, och Margareta gift med en bergsman i Aspeboda.

Juldagen 1590 fick han slag på prediksstolen och måste bäras hem. Han kallas därefter för “blind, förlamad och nu en dumbe”. För sin följsamhet i konung Johans religiösa reformplaner erhöll han prebende-hemmanet Tibble till evärdelig ägo.
Hans sigill är känt från 1570 då han för ett bomärke (P) i skölden samt initialerna E O. Stamfar för adliga släkten Terserus.

Källor:
Leonard Bygdén, Hernösand stift herdaminne, Nederluleå församling
Gabriel Anrep, Svenska adelns Ättar-taflor

Bygdén, Leonard: Härnösands stifts herdaminne
del IV sid 237: Engelbertus Olai – förste komministrar Umeå landsförsamling.
Omkr 1550-61. Hitkom som kappelan omkr 1550 och tjänstgjorde sosom vice pastor under den tid Umeå prästbord disponerades för den år 1557 här inrättade kungsgården. I årslön åtnjöt han förutom fri disk å gården 20 mark, blef 1561 khde i Luleå och sist prost och khde i Leksand.
Del II, sid 196: Engelbertus Olai – kyrkoherdar i Neder-Luleå församling.
Engelbertus Olau (1561-62) var född i Hälsingland i Tuna socken och Rocksta by ; faderna uppgifves ha varit bonde och hetat Olof Jönsson. Tjänstgjorde som hofpredikant hon kon. Gustaf, då han af honom omkr. 1550 förordnades till sacellan och vicepastor i Umeå, hvarifrån pastoralierna då användes till den där upprättade afvelsgården. I Umeå stannade han i öfver tio år, men påstås uppträdt med sådan myndighet och stränghet, att han tvungits söka sig därifrån. Under ecklesiastikåret 1561-61 befinnes han vara khde i Luleå. I ersättning för det prästbordsinventarium, som han i Luleå gick miste om, fick han 2 pund bjuggmjöl, 14 spann malt och 2 tr svenneöl, 10 kor, 1 tjur m.m. Men i räkningen 1564 antecknas, att resterande taxesmör 4 t:r skulle kräfvas af her Engelbricht Olsson för det året han var kyrkeherre i Lula år 1562, Ett bevaradt bref från honom visar, att det var genom intriger af efterträdaren Petrus Mattiæ, som han måste gå från Luleå pastorat. Den sistnämnde vat till och med så oförsynt, att han kräfde af Engelbert den lön, som denne redan uppburit. Såsom kraftfull och reformerande förflyttade han redan år 1562 som passtor till Leksand i Dalarne, där han ock blef prost, och enligt hvad sägnen förmälde, lärde dalkarlarne krypa till kreutz, så att det brakade i ryggen på dem. Af kon. Erik erhöll han den 16 juli 1562 donationsbref på ett hemman i Tibble i Leksand, där flera af hans efterkommande redan bodde. Han underskref Liturgin 1577, undertecknade Upsala Mötes beslut 1593 samt var Västerås stifts fullmäktig på riksdagen 1594. Efter ett slaganfall, som träffade honom på predikstolen juldagen 1597, förlorade han synen och tillbragte sina återstående dagar i Leksand hos sin son som efterträdare i pastoratet. Afled 1602.
G.1) m. Brita, dotter till kyrkoherden i Delsbo Elof, syster till biskop Bellini i Västerås första fru.
2) m. Catharina dotter till khdn Joen Simonsson i Ljusdal, i Hälsingland.
Barn i 1:a giftet endast sonen Elaus Ingelberti Terserus, f. I Umeå 1554, som pga sin stjufmors hårdhet måste öfvergifva hemmet, men slutligen blef faderns eferträdare ; var en mycket betydande man för sin tid, död i augusti 1617. Barn i 2:a giftet Daniel f. 1564, khde i Torsång, död 10 januari 1629 ; Abel, sin faders klockare ; Isak, fänrik, död i Liffland och på kungens bekostnad begrafven i Riga ; Abraham, bergsman vid Stora Kopparberget ; Jacob, fältpredikant, Äfven död i Liffland ; Margareta, g.m. en bergsman i Aspeboda ; Anna, g.m. khden Gudmund Petri i Orsa, död 1654 ; Sara, g.m. en landtman på Strand i Wika.

Ekström, Gunnar: Västerås stifts herdaminne II:1.
Sid 458-462 Leksands församling: Engelbertus Olai Helsingius – Engelbrekt Olsson, 11 juli 1563 till 18 auguati 1602.
Herr Engelbrekt skall ha varit född i Rocksta by i Hälsingtuna socken i Hälsingland. Uppgiften synes i fråga om bynamnet vara felaktig, då en by med sådant namn icke funnits i Hälsingtuna socken. Efter Tjänstgöring under flera år i Umeå som sacellan och vice pastor samt 1561-62 i Luleå som kyrkoherde kom han hit (dvs Leksand) troligen 1563. Den 11 juli d.å. Håller han i Leksand förhör med allmogen om den kyrkkotionde, som 1560 fraktats till Kopparberget. Johannes Terserus, hans sonson, uppgiver emellertid att herr Engelbrekt vid sin död 1602n skulle ha varit kyrkoherde i 43 år. Detta är uppenbart oriktigt.
Ehura han blivit utsedd av konung Erik, kom han likväl att hos konung Johan erhålla en mycket stark ställning. Denna förvärvade han sensommaren 1568, då han under brödraupproret mot konungen på dalelagens vägnar var med hertigarna uti Stockholms bestllningsläger. Han hade helt tagit Johans parti, enligt egen uppgift därför att han förnam att Guds ande, välsignelse och nåd var veken från konung Erik... och att allt skedde efter Guds nådiga försyn, vilja och välsignelse. I fortsättningen förstörde han icke sin position hos konungen. I Stockholm underskrev han16 februari 1577 liturgien, vilket godkännande förnyades i slutet acc januari 1582. I skrivelse 10 juli 1590 tackar han konungen för dennes omvårdnad om Guds ord och dess rätta förstånd, bruk och förfordelse och i så motto avskaffat mycket missförstånd, säkerhet och missbruk, så att det är nu... därtill kommet, att alla kunna och måtte se och bekänna, vad för ett gudlikt uppsåt Eders K.M:t haft haver i saken. Han önskade ock, att de efterkommande måtte sådan gudstjänst hjuta, bruka och behålla till världens ände. Att detta lovprisande utgjorde ingressen till en anhållan, att konungen skulle infria det löfte om en skänk, som han med hand och mun givit 1568 utanför Stockholm och som nu av herr Engelbekt föreslås skola utgöra livstids befrielse från Gärder och borgläger, förtager måhända i viss mån värdet av det sagda. Han saknas icke heller bland undertecknaran av Upsala mötes beslut 1593. Konung Sigismund erhåller 20 februari 1594 hans trohetsed varpå han vid ett möte i Rättvik 27 februari 1596 godkänner föregående års i Söderköping mot denne riktade riksdagsbeslut. Under en lång följd ac år, åtminstone från 1580, var han prost i Österdalarna, för vilket han årligen av varje socken uppbar 1 spn korn.
Hans intressen gällde även socknens materiella tillstånd. Den 6 mars 1569 fingo bönderna, då föregående års skörd blivit ringa, kungligt tillstånd att för penningar inlösa en del av kyrkotiondespannmålen. Den Kungl. Befallningen 20 februari 1596 om upprensning av en gammal silvergruva, som under tidernas lopp fyllts av lera, måste ha väckt hans intresse, liksom 1678 nyupptäckten av Nålsberg, varest man trodde skulle finnas nyttig malm. I någondera av dessa gruvor kom han att bliva intressent. Den senare kom att på ett mindre behagligt sätt beröra honom, eftersom 1580 större delen av prästgårdsinventarium togs dit. Detta var så mycket kännbarare, som redan 1570 inventarieboskapen på 1 tjur och 7 kor tagits till Ö. Silvbergs gård. Tillförseln av förnödenheter var ett känsligt kapitel, även om redan på denna tid äpplen i leksandsbyarnas trädgårdar lockade vandraren utanför gärdsgården till åtgärder, vilkas sista kapitel utspelades inför häradsrätten (DH 1586:4). Det fanns annat, som behövde införas. Den 3 september 1586 skrivo de 24 edsvurna, att eftersom Leksand vore beroendes mycket svagt mantal, som icke förmådde göra sitt inköp till fisk, salt och kläde om vintern, medan köpstadsmännen med sitt gods voro tillstädes, varför många måste lida stor nöd på sådant, borde Nils Larsson i Åkerö (Åkre), - tydligen socknens handelsman – som under några år sörjt för tillförseln av sådant, men nu på någon tid varit förment, få tillstånd fortsätta.
Enligt stegeborgsbeslutet 1572 skulle kyrkan till vinkorn få 4 pd spml och till byggnad 6 spn. Troligen i slutet av 1673 blev kyrktornet av stort väder och storm omkullblåst, varför konungen 25 februari 1574 medgav, att under detta år 3 pd spml av kyrkotionden skulle få tagas till nödiga reparationer. Vid biskopsvisitationen 1576 fanns i kyrkan 1 kalk förgylld så när som på foten med vit paten. 1 vit sockenbudskalk och ytterligare en med fot av mässing. Vidare fanns 1 korkåpa av blå blommerad flogeld och 1 av grön blommerad silkessäterny. 1 mässhake av rödbrun flogeld, 1 av röd blommerad flogeld. 1 av gyllenstycken med allehanda fergo, 1 vit av silkessäterny med grönt kors och 1 av blå kyiell, vidare 2 dalmatikor av silke, vitbrokota, 2 röklin, 1 altarlist med antipendium, och en av rött och vitt. I tornet sutto 3 klockor ; den ena handklockan satt på valvet. Böcker voro biblen på svenska, manuale på samma språk och psalmbok. Dessutom fanns 1 tennkanna och 1 kopparkanna.
Vi finna herr Engelbrekt bevaka prästbordets rätt och bästa. Första notisen möter i ett kungligt brev 1 oktober 1583, där konungen uppdrager åt lagmannen Erik Sparre att rannsaka om ett torp, som Olof Jonsson upptagit av öde mark i Leksand. Kyrkoherden hade velat förmeda honom det. Detta finge emellertid icke ske för så vitt det icke vore prästbordet till skada och fördärv. Det var emellertid just detta som herr Engebrekt ansåg. Troligen ett annat ärende är det, som upptaes vid lagmansting 20 februari 1596, då en Jören Olofsson i Granberg lägger fram ett dombrev om rätt för en Olof Göstafsson att uppföra ett nybyggnadsställe på socknens allmänning och utvägar. Heerr Engelbrekt hade hållit före, att det uppförts på prästbordets enskylta ägor och att dombrevet kunnat förskaffas endast genom mild berättelse. Skulle Gören bli sittanse, hade prästen intet mullbete till sin boskap. Då nämnden var oenig, hade bestämts, att lagmanssyn skulle hållas. Denna utföll till fördel för prästbordet.
Hans egen ekonomi var ingalunda dålig, Redan 1568 har han skattefrihet på ett prebendehemman i Tibble och på fäbodar, som han uppbyggt i Näsbygge fjärding. Genom kungl brev 13 mars 1570 skulle han under sin livstid vara befriad från de årliga penningar, som skulle utgå av prebendehemmanet med undantag av gruvveden. Hans barn efter honom skulle emellertid betala skatt i vanlig ordning. Den 16 juli 1582, sedan han i januari på nytt godkänt liturgien, gav konungen honom Tibble till ervärdelig ägo. För bördsrätten fick han betala 20 daler. I mars 1584, då samtliga förläningar återkallades, indrogs för någon tid även skattefriheten på Tibble. Hans förmögenhet utgjorde 1571 vid deklaration fär Älvsborgs lösen 150 ld silver, 100 mk pgr, 14 lpd koppar, ½ lpd mässing, 2 lpd tenn, 33 kor, 1 treårs och 3 tvåårs ungnöt, 5 får, 15 getter och 20 svin, alltsammans värderat till 1,373 ½ mk. Han var därmed en av de förmögnaste prästerna i stiftet. Hans utgifter voro dock betydande. Till de ordinarie skatterna med taxan på 45 mk kommo ständiga gärder av olika slag.
Herr Engelbrekt kom av en tillfällighet att lägga sig till med fastigheter i Norrbärke. En man därstädes, Per Jonsson, vilkens gård Matsbo brunnit, nödgades gå omkring land och tigga, När han kom till Leksand erbjöd sig herr Engelbrekt köpa hemmanet. Den 13 januari 1592 bjuder han på tinget i Norrbärke upp dels Matsbo (Matesboda) jämte 1/3 i Spjutbo eller en hytta Åsmansbo (Osmundsboda), köpta för 3 ltr osmundsjärn, dels en del i Spjutbo köpt för 4 fat järn och 1 ko av Jakob Olovsson i Solvarbo (Solberbodha) i nuvarande Gustafs. Dessa fastigheter kommo senare att återlösas av bördemännen. Den 2 januari 1599 bjuder han i Leksand upp en äng, Flijtebck, köpt av hustru Barbro i Ytterboda (Ytrebo) för 70 mk konung Eriks mynt, 3 dlr konung Johans mynt och 1 spn mjöl, vidare en äng Mosveden, köpt för 14 ½ dlr av Erik Jönsson i Rönnäs och slutligen en kvarn i Boda. Påföljande år, då ting 28 juni hölls i prästgården, tillsades hans hustru brev på de 3 kvarndygnen i Stumsbäcken, för vilka hon givit 3 tnr korn. Det uppbars till socknans gagn och hela socknens samtycke samma köp. Den 20 januari 1602 slutligen uppbjuder hon en äng, Stenby, som hon för 3 dlr pgr och 3 tnr korn hade i pant av Per Knutsson i Hjortnäs.
När herr Engelbekt 10 juli 1590 tillskrev konungen och begärde livstids befrielse från gärder och borgläger med den notiveringen att han i alla sina dagar såsom andra före mig kyrkoherdar haft stor motgång i det gället – tydligen av materiall art – varför han nu kommit i stor skuld, kallar han sig sjuke gamle man. Till motgångarna kommo väl att räknas, att drängarna 1593 gingo ifrån honom, trots att han friat dem från knekttjänsten, varför han icke hade någon, som kunde sköta berg, åker och äng. Enligt uppgift ska han juldagen 1597 medan han predikade, ha fått ett slaganfall och måste bäras ut. Till vicepastor fick han påföljande månad sonen Elaus. I fogderäkenskaperna 1601 kallas han blind, förlamad och nu är en dumbe. Han lever ännu 20 januari påföljande år, då hans husstru bjuder upp Stenby, men är död före 16 augusti, då hans som får kollation på pastoratet.
Gift: 1) senast 1554 med Birgitta (Britta), dtr till kh Elaus i Delsbo; 2) m, Catharina (Karin), dtr t kh Jonas i Ljusdal, Död före 3 februari 1614. Barn i första giftet Elaus, född 1554 i Umeå, som efterträdde här ; i andra giftet Daniel, död som kh i Torsång ; Abel, klockare i Leksand ; Israel, bonde i Leksand ; Abraham, bergsman vid Kopparberget ; Isak, fänrik död i Livland, Jacob, krigspräst, död i Livland ; Margareta g.m. en bergsman i Aspeboda ; Anna g.m. Gudmundus Petri Rettvicensis död som kh i Orsa och Sara, gift till Strand i Vika.