Barbara Blix och hennes make Anders Eilufssön, präst i jämtländska Oviken. Paret kom från Norge och saknade egna barn. De tog bla hand om en litet oäkta barn.
I domboken står att "vällärde Hr Anders uti Oviken till uppfostring till sig anammat [barnet], och skall hava lovat det likasom en fader förestå". Det var så nära en adoption som det gick att komma 1656. Juridiskt och biologiskt var barnet inte deras, men familjeband är inte beroende av.
Barnet föddes efter en våldäkt. Britas och Nils barn fick därmed helt andra förutsättningar än vad de biologiska föräldrarna hade kunnat ge.
Det var Brita, barnaföderskan, som anmälde Nils Jonsson till tinget i Anundsjö. Enligt domboken ville hon "komma till sitt barns fader att han måtte henne rätt göra för sin wålsswerka (=våldsverkan?) som han allt för plötsligen med henne gjort." Nils erkände motvilligt att Brita och han "lägersmål haft på samma tid som förmält står här uti Anundsjö socken vid sin faders gård". Han fick böta 40 daler för "mö-kränkning". "Vad konan Brita Larsdotter vidkommer, borde henne 20 dlr böta." Men då hon var "ett fattigt allmosehjon och en landslöperska", skulle hon istället "någon tid uti socknens fängelsekista plikta" och sedan lämna socknen "så snart som hon kyrkoplikt utståndit haver"
Barnet uppfostrades av prästen i Oviken.
"Barnet är uppsatt hos Herr Anders i Oviken, then ther lovar sig det som en fader att förestå." Som en fader … Prästparet skulle fungera som föräldrar fullt ut.

Det fanns redan två fosterdöttrar i familjen, systrarna Elsa och Maria Johansdotter-Embdeman. Barnets fostersystrar var då var omkring fjorton och elva år. Elsa och Maria gifte sig med präster, på prästdöttrars vis. Omgivningen bemötte alltså dessa systrar som om de hade varit Barbaras och Anders biologiska döttrar.