Stud. i Rostock 1564, kallades Johannes Erici Isopedius.

Nedtecknat av Annika Eriksson:
Mordet på Hans Eriksson Jämte fick stor betydelse för svensk politik.
Brottet hade dock inga politiska motiv. Mordet skedde i Stockholm sommaren 1576, och antogs först ha varit ett simpelt fyllebråk som urartat. En 24-årig dräng hade slagit en sten i huvudet på den tio år äldre kanslisten Hans Eriksson Jämte. Snart ryktades det emellertid att drängen hade mördat Hans Jämte på order av sin husbonde Johan Henriksson. Den misstänkte anstiftaren var kunglig sekreterare och en av Johan III:s högst avlönade rådgivare. Därmed blev mordet politiskt känsligt. Dräng och husbonde fängslades i vaktmästarens kammare på slottet.

Sekreteraren hade starka motiv att vilja se Hans Jämte död. Han levde sedan flera år ihop med en kvinna som hette Anna Magnusdotter och paret ville gifta sig, men fick inte. Anna var nämligen redan gift – med den nu mördade Hans.

Hans Jämte hade varit kunglig tjänsteman och hade bland annat tjänstgjort vid den svenska ambassaden i Polen. Hustru Annas förbjudna förhållande med Johan Henriksson hade inletts när maken Hans var utomlands. Anna ska då ha fått ett falskt dödsbud, varefter Johan hade uppvaktat änkan.

När Hans Jämte återkom till Stockholm livs levande, hade han krävt tillbaka både sin hustru och sitt hem, ett hus vid S:t Nicolai kyrkogård.
Johan Henriksson fick panik och löste denna situation som han brukade, med våld. Denne kunglige sekreterare lär ha varit "en 'veterlig bof' känd för fylleri, tjufnad, sedlighetsbrott och mord".

Rättegången kom, på grund av Johan Henrikssons nära koppling till kung Johan III, att mörkläggas. Tankeboken nämner endast "Johannis Hinrici excusation". Resultatet blev i alla fall att drängen avrättades och att den brutale sekreteraren kom undan med böter. Samma höst var sekreteraren fri igen, för i november 1576 sändes han till Vadstena för att "pinligen förhöra kyrkoherden herr Mauritz Rasmusson i Böne".
Att pinligen förhöra präster och adelsmän var Johans spetskompetens. Med hjälp av tortyr avslöjade han flera konspirationer mot kung Johan III. Några av dessa var säkert uppdiktade under tortyren, men Johan III hade också verkliga fiender som ville befria kung Johans fängslade halvbror Erik XIV. Så länge Erik levde, kände sig kung Johan som om han hade kronan till låns.

Denna historiska historia inträffade under vad som kallas den liturgiska striden (1574–1593), en kamp om svenska kyrkans lära och bruk. Några månader innan Hans Jämte mördades, i början av 1576, hade Johan III låtit trycka en ny gudstjänstordning, "Röda boken", som innehöll flera katolska element. En falang med Johan III och ärkebiskopen i spetsen ville se ett närmande till katolicismen och en annan falang, med Johans yngre bror hertig Karl (senare Karl IX) och flera ledande präster, var helt emot detta.
Sedan fanns det krafter som inte ville stanna vid ett närmande mellan protestantism och katolicism, utan ville att Sverige skulle bli katolskt igen, som för femtio år sedan. Den hårdföre sekreteraren Johan Henriksson hörde dit. Med Johan III:s goda minne hjälpte sekreteraren därför till att bygga upp en hemlig katolsk mission i Sverige.
Johan Henriksson varvi hög grad involverad i den kamouflerade jesuitskola som grundats i Stockholm detta turbulenta år, 1576. Skolans rektor var en norsk jesuit som hette Laurentius Nicolai, men allmänt kallades Kloster-Lasse. Han var utsedd av Jesuiternas ordensgeneral för att missionera under protestantisk täckmantel. Mordet på Hans Jämte kom indirekt att avslöja att Kloster-Lasse var jesuit, vilket vi återkommer till. Först ska vi dock återgå till skrupellöse sekreteraren Johan Henriksson.

Ett halvår efter mordet på Hans Jämte, i början av 1577, blev Johan fängelsechef i Örbyhus slott, där den avsatte kung Erik XIV satt fången. Den kunglige fången dog strax därefter, i slutet av februari 1577. Den officiella versionen var att han blivit sjuk, men ryktet sa att han likviderats. Ryktet var sant. År 1958 undersöktes hans kvarlevor och där fanns höga halter av arsenik (däremot inte några påvisbara spår av ärtsoppa). Dessutom var fötterna avhuggna, vilket är ett beprövat sätt att se till att en osalig döing inte går igen.
Skvallret om att Johan III beordrat Johan Henriksson att mörda ex-kung Erik XIV späddes på när sekreteraren fick Ulleråkers härad som förläning och hans lön inom kort höjdes med 28 procent, från 356 till 458 daler. Johan Henriksson tjänade bra på att vara sin herres bödel, till skillnad från den 24-årige dräng han själv nyttjat på liknande vis, som lönades med döden.
Nu när Anna Magnusdotter blivit änka på riktigt, försökte hon och Johan åter få tillstånd att gifta sig, men ärkebiskop Laurentius Petri vägrade. Paret vände sig då till Johans vän Kloster-Lasse. Rektorn och jesuit-agenten skrev till sin ordensgeneral och berättade att Johan var kungens inflytelserike gunstling, en skräck för Lutheranerna och Kloster-Lasses personlige vän. En så inflytelserik person behövde jesuiterna hålla sig väl med. Fanns det månne möjlighet att välsigna hans äktenskap, för den goda sakens skull?
Något senare kom jesuitordens sekreterare Antonio Possevino till Sverige för att bistå Kloster-Lasse i kampen för att frälsa nordborna från den protestantiska irrläran. Possevino legitimerade det kontroversiella äktenskapet och gav Johan och Anna avlösning från alla synder. Det var en stor lättnad, för deras syndaregister var omfattande!
Som den nitiske kanslist han var, såg Johan Henriksson till att få den påvliga äktenskapslicensen på pränt, vilket skedde i februari 1578. Possevino ville ge tyngd åt sitt beslut och klargjorde att han hade fullmakt från självaste påven att ansvara för nordbornas själavård (vilket var något helt anat än att vara sändebud, den officiella anledningen till hans Stockholmsvistelse). Han hade därför mandat att fatta beslut som gick emot den svenske ärkebiskopen. Samtidigt röjdes Kloster-Lasses täckmantel.
Det blev uppenbart för alla att Kloster-Lasse var jesuit och att hans skola var centrum för en hemlig katolsk mission som pågått under två år – med kung Johans godkännande. Ärkebiskop Laurentius Petri blev rasande. Han tog avstånd från den röda boken och många nygamla religiösa bruk som han tidigare stöttat.
Kyrkans konflikt med kungen försvårades. Mordet på Hans Jämte bidrog därför på ett avgörande vis till att kung Johan tvingades bryta med jesuiterna och att den Lutherska läran bestod i Svea rike (och i förlängningen till att Karl IX blev kung av Sverige).
Kloster-Lasse blev syndabock och fick sparken, medan den skrupellöse sekreteraren Johan Henriksson blev kvar i kungens tjänst. Johan kom dock av någon anledning i onåd 1590 och kungen uttalade sig fördömande om sin forne medhjälpares "ogudaktiga leverne" och den "misshandel vi honom med beslagit".
Två år senare, mot slutet av 1592, dog Johan Henriksson. Ryktet säger att orsaken var omåttlig spritförtäring.
Hans Eriksson Jämte (ca 1540–1576) var son till Jämtlands reformator Erik Andersson.
Landsprostens grabb gjorde internationell karriär, som dock ändades hastigt och olustigt när han mötte en dräng i en Stockholmsgränd en ljus sommarkväll (och hans huvud på ett hårt vis mötte en sten).

 «blev Secretair hos de tre brødre Konger Eric, Johan og Carl. For Kong Johan har han reist Gesandtviis til hans Søn Kong Sigismundus i Poln, som det Latinske Pas beviser; og for Kong Carl til Engelland om frierie. Jvorover, f:di han blev [høitz?] antagen for Skikelighed og Lærdom, er han hemmelig af sine Afvindsmænd [kast?] sit Bane-Saar med en Steen ved et Hiørne i Stokholm.» 297