KOEanlista230126 - Ansedel
KOEanlista230126 - Ansedel
NamnPetter Dijkman
Född1 okt 1647, Hedemora (W)
Död2 feb 1717, Stockholm (A)
Notis för Petter Dijkman
Meriter
Petter Dijkman, f. 1 okt. 1647 i Hedemora, d. 2 febr. 1717 i Stockholm. Föräldrar: organisten, och stadsskrivaren i Hedemora, senare i Gävle Pehr Engelbrechtsson (Svensson) Dijkman och Anna Lydertsdotter. D. gick. i skola i Gävle och Västerås; student vid Uppsala univ. 12 sept. 1666; disp. 1 mars 1672; ex. philosophicum 1674; kammarskrivare i Kammarrevisionen 1677—82; landssekreterare i Uppland mars 1682; assessor i Göta hovrätt 17 aug. 1697 (tillträdde ej); häradshövding i Ärlinghundra, Håbo, Bro och Sollentuna härader samt Danderyds, Åkers, Riala och Värmdö skeppslag i Uppland 8 mars 1698 med bibehållande av hovrättsassessors rang; suspenderad 1702 och avsatt från häradshövdingeämbetet 17 dec. 1703; levde sedan utan fast tjänst, sysselsatt med vetenskapligt författarskap.
G. 1) 1674 m. Helena Edhelia, d. 1707, dotter av kyrkoherden i Vendel mag. Jonas Ivari Edhelius och Margareta Eliaedotter, 2) 1709 m. Catharina Oldenkopp, som överlevde honom.
Biografi
D. blev student i Uppsala vid en tid, som medförde kraftig utveckling av fornforskningen. Personlig kontakt ägde D. med J. Schefferus, för vars barn han i två omgångar var informator. Som kammarskrivare i Kammarrevisionen deltog D. i indelningsverkets genomförande i Västergötland och Dalsland. Längst satt han som landssekreterare i Uppsala. Då D. blivit hovrättsassessor, anhöll han med hänsyn till flyttningskostnaden att få en annan syssla och blev då häradshövding. Vid e. o. ting i Åkers skeppslag 23 aug. 1700 avgjordes mål mellan K. rådet greve Fabian Wrede och kammarrådet Anton von Groth som förmyndare för ett Flemingskt stärbhus å ena sidan och frälsefogden Petter Hagman å den andra, varvid D. som domhavande dömde de förstnämnda till höga böter. Härför åtalades han i Svea hovrätt och nödgades vidgå, att han bl. a. på grund av otillräcklig kännedom om omständigheterna i målet dömt felaktigt, varpå D. först suspenderades och sedan dömdes tjänsten förlustig på grund av tjänstefel. Därmed var hans bana som ämbetsman definitivt lyktad. Ej ens när rådet 1714 lade sig ut för D. hos konungen, vann framställningen bifall. Att den länge tjänstlöse D: s bouppteckning utvisar stor torftighet är ej ägnat att förvåna.
D: s levnad fylldes av en osjälvisk, på eget initiativ företagen forskningsverksamhet. Tidigt uppspårade han under resor och studerade språkliga och historiska minnen, runstenar, kyrkoinventarier, gamla handlingar m. m. dyl. Sådana resor företog han ofta under sin tid som landssekterare och publicerade då (1686) sina »Observationer» rörande forna penningräkningen, vilket arbete tidigare fullbordats. Hans ämne Sveriges penning-, mynt- och prishistoria. — den beskrivande numismatiken var även. företrädd, men här bygger D. på av E. Brenner lämnade meddelanden — var särskilt krävande, enär nästan inga förarbeten stodo till buds, och det tryckta källmaterialet var ringa. Det är då förklarligt, att D. dragit sig för att utarbeta en samlad historisk framställning och i stället valt formen att delgiva sina resultat som mer eller mindre fristående anmärkningar, vilket onekligen gör ett splittrat intryck. Även sakligt lider D:s skrift av svagheter. På flera, även fundamentala punkter har han tagit miste. Sålunda hänför han genomförandet av räkningen 1 örtug = 8 penningar till Gustav Vasas tid i stället för till omkr. 1300, samtidigt som han förbiser, att denna räkning var ursprunglig i Svealand. På flera ställen bjuda emellertid Observationerna på riktiga problemlösningar och träffande iakttagelser; med iver tar D. upp flera än i dag olösta huvudfrågor till behandling. Förtjänstfullt är också framdragandet av primärmaterial, varav en del förefaller att vara bekant endast tack vare D. I manuskriptet till del 2 (i K. biblioteket) behandlar D. uteslutande material för tiden efter Gustav Vasa; bearbetning och utredigering ha dock ej slutförts. Själv var D. medveten om sitt arbetes ofullkomligheter (se förordet) men också om vikten av, att detta forskningsområde bearbetades.
D: s fosterländska forskningsiver har ett drag av metodiskt allvar; hur vågade och oriktiga hans slutledningar än kunna vara, urartar han ej till medvetna fantasterier. D. dokumenterade rikligt sin framställning med hänvisningar till litteraturen. Imponerande är även hans kännedom om forntida minnesmärken i bygderna. För vår tid äga D: s arbeten sitt största värde som källor för historiska, arkeologiska och språkliga upplysningar. Efter avsättningen utvecklade han en flitig filologisk och historisk författarverksamhet, till stor del med begagnande av sina tidigare samlingar. D: s förnämsta arbete är väl hans »Antiquitates ecclesiasticæ, eller gamle swenske kyrkiehandlingar». Det förelåg åtminstone i huvudsak utarbetat redan 1678 och omnämnes 1680, liksom hans »Observationer», i Schefferus' »Svecia literata», men trycktes först 1703. Arbetet är första försöket till en medeltida svensk kulthistoria, sammanfogat med ärlig metod efter många olika källor, och innehåller många vederhäftiga, ännu användbara uppgifter, t. ex. om unika kyrkobruk och -föremål (»helga graven», primklockor m. m.). År 1708 fullbordade D. två ortnamnshistoriska uppsatser samt ett runstensarbete. Han hade 1709 författat en handskriven grammatik över fornspråket, och 1711 förelåg hans »Bua-haiti», som också förblivit otryckt — »ett av de mest betydande minnesmärken vår svenska ortnamnsforskning har att uppvisa från sin första trevande försökstid» (Grape). Det har uppstått ur D:s önskan att komma till klarhet om ursprunget och betydelsen hos det namnmaterial, som mötte honom i akterna, på ämbetsresor o.s.v. Han varnar för att dra förhastade slutsatser ur de samtida formerna, söker sig till urkunder, sigill, runstenar m. m. samt överger ibland tidigare tolkningsförsök. Hans kamerala förtrogenhet ger honom blick för bebyggelsehistoriska spörsmål, men vissa idéer driver han in absurdum, t. ex. föreställningen att i snart sagt varje bebyggelsenamn måste ingå ett personnamn. Uteslutet, är ej, att han på ett par punkter kan ha tagit intryck av A. Stobæus (Sahlgren). D. var ej obevandrad i folkspråket; han har stundom i sina skrifter anfört dialektord och har i sina »Antiquitates» gjort iakttagelser rörande »gemene mans ordasätt uti talande om religionssaker». Men banbrytare inom vår landsmålsforskning var han icke.
Postumt trycktes 1723 det arbete, som dåtiden torde hava betraktat som hans mest betydande: »Historiske anmärckningar öfwer, och af en dehl runstenar, i Swerige», författat 1708. Det innehåller en rätt omfattande axplockning ur 1600-talsrunforskningens stora samlingar och synes särskilt gälla inskrifter, som belysa svenskars färder till främmande länder, samt sådana, som vittna om kristen tro. Så gott som uteslutande rör sig D. med redan tryckt material. Av de något över 90 inskrifter han behandlar återfinnas ett 70-tal hos J. Buraeus, O. Verelius och J. Peringskiöld. D:s uppgift, att »Rune-ritningarna har jag själv till stor del på marken ögnat och genomläsit», kan ej betvivlas, men för läsningen torde detta ha medfört föga resultat. Om hans säkerhet som runläsare får man icke heller alltför höga begrepp. Hans kommentering av inskrifterna vittnar om beläsenhet, men utan spår av kritik upprepar han föregångarnas fantasterier. Snart nog ersattes arbetet av J. Göranssons »Bautil».
Författare
Erik Vennberg. Anders Grape. Nils Ludvig Rasmusson.
Tryckta arbeten
Tryckta arbeten: In piam gratamque memoriam juvenis ... Samuelis L. Iernbergz ... Upps. 1670. Fol. (4) s. (tills, med sign. L. D.). —¦ Pia vota pro reverendissimo ... D. Nicolao Rudbeckio . .. diceceseos arosiensis episcopo creato ... 1670. U. o. o. å. Fol. (4) s. (tills, med J. Hellenius). — De veterum philosophorum mediis cognoscendi naturalia, meditatio. Upps. 1672. 13 bl. (Diss., prses. P. Aurivillius). —¦ Observationer, som kunna gifwa någon anledning til dhe forna swenskars och göthers penninge rächningz beskaffenheet, uthi många hundrade åhr tillbaka .. . Sthm 1686. 84 bl. — Nyy byy bygd af gamblom genom Erich Markusson Jäller och fästekonu hans jungf. Margreta Edhelia, som skedde . .. åhr 1690. U. o. o. å. Fol. 1 bl. pat. — Antiquitates ecclesiasticas, eller gamle swenske kyrkie-handlingar, angående wåra förfäders christeliga troos, och kyrckiocerimoniers beskaffenheter, några hundrade åhr tilbakas... Sthm 1703. 4 bl., 352 s. — Swea Karl och Götha vthi fält och bardag, beskrefwen pä det gamla swänska språket, med kort anmärckning, om . . . Swea och Götha rikens härlige och hurtige tolf Konga-Karlar . . . Sthm [1706]. 4: o 6 bl. —• Historiske anmärckningar, öfwer, och af en dehl runstenar, i Swerige, angående dhe uhrgambla, sviar- och giöthers kyrkie- och werdzliga wäsende, uthi åthskilliga måhl. .. Sthm 1723. 4:o 4 bl., 183 s. — Philologische Anmerckungen, bey denen Nahmen einiger Städte und Dörffer, alls Sala, Upsala, Onsala, Harg ... in welcher von ihrem rechten Ursprunge ... gehandelt wird (Schwedische Bibliothec, St. 2, 1728, s. 203—226).
Handskrifter: Kort anmärkning öfwer Sweriges rijkes konungar aff ... den gustavianiske familien.. . ifrån 1520 till närwarande 1705 (Rålambska saml., 4: o, 149, KB). — Upsatts om en rätt idée af landssecreteraretiänsten 1706 (Rålambska saml., Fol., 92, s. 275 ff., KB). — Kort anmärkning om nampnet Upsala... åhr 1708 (Rålambska saml., 4:o, 71, KB). — Observationer öfwer swänska och götha penningeräkningen ... Andra deelen ... åhr 1708 (Rålambska saml., 4: o, 62, KB). — Bua-haiti, det är, städers, häraders, socknars ok största delen byanamnens uhrsprung, uthi provincien Upland (4: o, sign. S 137, UB).
Källor och litteratur
Källor: Riksregistr. 1687, 1697 och 1698, Biographica och revisionsakter (akt för 24 dec. 1703), RA; Likvidationer, KA; Bouppt., Stockholms stadsarkiv; personalier i handskr. sign. X 240, UB. — Rådet till konungen, med förord för assessor Dijkmans ansökan om någon tjänst (Hist. handl., 14, 1892, s. 294— 296); Uppsala universitets matrikel, utg. av A. Andersson, A. B. Carlsson & J. Sandström, 1 (1900—11). — S. Baelter, Historiska anmärkningar om kyrcko-ceremonierna (1762); Bidrag till Upplands beskrifning (Upplands forn-minnesfören. tidskr., 2, 1877—90), s. 190; E. Bråte & E. Wessén, Södermanlands runinskrifter, 1 (1924—36); E. Bfenner, Thesaurus nummorum sueo-gothicorum [utg. av N. Keder] (1731); L. Bygden, Förteckning å tryckta och otryckta källor till landskapet Uplands och Stockholms stads historiskt-topo-grafiska beskrifning (1892); C. M. Carlander, Sv. bibliotek och exlibris, 2:1 (1904); B. A. Ennes, Biografiska minnen af konung Carl XII: s krigare, 1 (1818); [J. E. Fant & A. Th. Låstbom], Upsala ärkestifts herdaminne, 3 (1845); E. Forssberg, Svenska kulturforskare (Fören. för sv. kulturhistoria. Broschyrer, 3, 1921); A. Grape, Om Petter Dijkmans »Bua-haiti» (Namn och bygd, 2, 1914); [R. von der Hardt], Holmia literata (1701); H. Hildebrand, Sveriges medeltid, 3 (1898—1903); A. Noreen, Vårt språk, 1 (1903—07); [J. Odencrants], Kongl. Götha hofrätts presidenter (1803); J. Sahlgren, Svenska ortnamn och svensk bebyggelsehistoria (Namn och bygd, 7, 1919); J-Schefferus, Svecia literata (1680); K. Trotzig, En tidsbild (Personhist. tidskr., 12, 1910, tr. 1911).
339
Petter Dijkman, f. 1 okt. 1647 i Hedemora, d. 2 febr. 1717 i Stockholm. Föräldrar: organisten, och stadsskrivaren i Hedemora, senare i Gävle Pehr Engelbrechtsson (Svensson) Dijkman och Anna Lydertsdotter. D. gick. i skola i Gävle och Västerås; student vid Uppsala univ. 12 sept. 1666; disp. 1 mars 1672; ex. philosophicum 1674; kammarskrivare i Kammarrevisionen 1677—82; landssekreterare i Uppland mars 1682; assessor i Göta hovrätt 17 aug. 1697 (tillträdde ej); häradshövding i Ärlinghundra, Håbo, Bro och Sollentuna härader samt Danderyds, Åkers, Riala och Värmdö skeppslag i Uppland 8 mars 1698 med bibehållande av hovrättsassessors rang; suspenderad 1702 och avsatt från häradshövdingeämbetet 17 dec. 1703; levde sedan utan fast tjänst, sysselsatt med vetenskapligt författarskap.
G. 1) 1674 m. Helena Edhelia, d. 1707, dotter av kyrkoherden i Vendel mag. Jonas Ivari Edhelius och Margareta Eliaedotter, 2) 1709 m. Catharina Oldenkopp, som överlevde honom.
Biografi
D. blev student i Uppsala vid en tid, som medförde kraftig utveckling av fornforskningen. Personlig kontakt ägde D. med J. Schefferus, för vars barn han i två omgångar var informator. Som kammarskrivare i Kammarrevisionen deltog D. i indelningsverkets genomförande i Västergötland och Dalsland. Längst satt han som landssekreterare i Uppsala. Då D. blivit hovrättsassessor, anhöll han med hänsyn till flyttningskostnaden att få en annan syssla och blev då häradshövding. Vid e. o. ting i Åkers skeppslag 23 aug. 1700 avgjordes mål mellan K. rådet greve Fabian Wrede och kammarrådet Anton von Groth som förmyndare för ett Flemingskt stärbhus å ena sidan och frälsefogden Petter Hagman å den andra, varvid D. som domhavande dömde de förstnämnda till höga böter. Härför åtalades han i Svea hovrätt och nödgades vidgå, att han bl. a. på grund av otillräcklig kännedom om omständigheterna i målet dömt felaktigt, varpå D. först suspenderades och sedan dömdes tjänsten förlustig på grund av tjänstefel. Därmed var hans bana som ämbetsman definitivt lyktad. Ej ens när rådet 1714 lade sig ut för D. hos konungen, vann framställningen bifall. Att den länge tjänstlöse D: s bouppteckning utvisar stor torftighet är ej ägnat att förvåna.
D: s levnad fylldes av en osjälvisk, på eget initiativ företagen forskningsverksamhet. Tidigt uppspårade han under resor och studerade språkliga och historiska minnen, runstenar, kyrkoinventarier, gamla handlingar m. m. dyl. Sådana resor företog han ofta under sin tid som landssekterare och publicerade då (1686) sina »Observationer» rörande forna penningräkningen, vilket arbete tidigare fullbordats. Hans ämne Sveriges penning-, mynt- och prishistoria. — den beskrivande numismatiken var även. företrädd, men här bygger D. på av E. Brenner lämnade meddelanden — var särskilt krävande, enär nästan inga förarbeten stodo till buds, och det tryckta källmaterialet var ringa. Det är då förklarligt, att D. dragit sig för att utarbeta en samlad historisk framställning och i stället valt formen att delgiva sina resultat som mer eller mindre fristående anmärkningar, vilket onekligen gör ett splittrat intryck. Även sakligt lider D:s skrift av svagheter. På flera, även fundamentala punkter har han tagit miste. Sålunda hänför han genomförandet av räkningen 1 örtug = 8 penningar till Gustav Vasas tid i stället för till omkr. 1300, samtidigt som han förbiser, att denna räkning var ursprunglig i Svealand. På flera ställen bjuda emellertid Observationerna på riktiga problemlösningar och träffande iakttagelser; med iver tar D. upp flera än i dag olösta huvudfrågor till behandling. Förtjänstfullt är också framdragandet av primärmaterial, varav en del förefaller att vara bekant endast tack vare D. I manuskriptet till del 2 (i K. biblioteket) behandlar D. uteslutande material för tiden efter Gustav Vasa; bearbetning och utredigering ha dock ej slutförts. Själv var D. medveten om sitt arbetes ofullkomligheter (se förordet) men också om vikten av, att detta forskningsområde bearbetades.
D: s fosterländska forskningsiver har ett drag av metodiskt allvar; hur vågade och oriktiga hans slutledningar än kunna vara, urartar han ej till medvetna fantasterier. D. dokumenterade rikligt sin framställning med hänvisningar till litteraturen. Imponerande är även hans kännedom om forntida minnesmärken i bygderna. För vår tid äga D: s arbeten sitt största värde som källor för historiska, arkeologiska och språkliga upplysningar. Efter avsättningen utvecklade han en flitig filologisk och historisk författarverksamhet, till stor del med begagnande av sina tidigare samlingar. D: s förnämsta arbete är väl hans »Antiquitates ecclesiasticæ, eller gamle swenske kyrkiehandlingar». Det förelåg åtminstone i huvudsak utarbetat redan 1678 och omnämnes 1680, liksom hans »Observationer», i Schefferus' »Svecia literata», men trycktes först 1703. Arbetet är första försöket till en medeltida svensk kulthistoria, sammanfogat med ärlig metod efter många olika källor, och innehåller många vederhäftiga, ännu användbara uppgifter, t. ex. om unika kyrkobruk och -föremål (»helga graven», primklockor m. m.). År 1708 fullbordade D. två ortnamnshistoriska uppsatser samt ett runstensarbete. Han hade 1709 författat en handskriven grammatik över fornspråket, och 1711 förelåg hans »Bua-haiti», som också förblivit otryckt — »ett av de mest betydande minnesmärken vår svenska ortnamnsforskning har att uppvisa från sin första trevande försökstid» (Grape). Det har uppstått ur D:s önskan att komma till klarhet om ursprunget och betydelsen hos det namnmaterial, som mötte honom i akterna, på ämbetsresor o.s.v. Han varnar för att dra förhastade slutsatser ur de samtida formerna, söker sig till urkunder, sigill, runstenar m. m. samt överger ibland tidigare tolkningsförsök. Hans kamerala förtrogenhet ger honom blick för bebyggelsehistoriska spörsmål, men vissa idéer driver han in absurdum, t. ex. föreställningen att i snart sagt varje bebyggelsenamn måste ingå ett personnamn. Uteslutet, är ej, att han på ett par punkter kan ha tagit intryck av A. Stobæus (Sahlgren). D. var ej obevandrad i folkspråket; han har stundom i sina skrifter anfört dialektord och har i sina »Antiquitates» gjort iakttagelser rörande »gemene mans ordasätt uti talande om religionssaker». Men banbrytare inom vår landsmålsforskning var han icke.
Postumt trycktes 1723 det arbete, som dåtiden torde hava betraktat som hans mest betydande: »Historiske anmärckningar öfwer, och af en dehl runstenar, i Swerige», författat 1708. Det innehåller en rätt omfattande axplockning ur 1600-talsrunforskningens stora samlingar och synes särskilt gälla inskrifter, som belysa svenskars färder till främmande länder, samt sådana, som vittna om kristen tro. Så gott som uteslutande rör sig D. med redan tryckt material. Av de något över 90 inskrifter han behandlar återfinnas ett 70-tal hos J. Buraeus, O. Verelius och J. Peringskiöld. D:s uppgift, att »Rune-ritningarna har jag själv till stor del på marken ögnat och genomläsit», kan ej betvivlas, men för läsningen torde detta ha medfört föga resultat. Om hans säkerhet som runläsare får man icke heller alltför höga begrepp. Hans kommentering av inskrifterna vittnar om beläsenhet, men utan spår av kritik upprepar han föregångarnas fantasterier. Snart nog ersattes arbetet av J. Göranssons »Bautil».
Författare
Erik Vennberg. Anders Grape. Nils Ludvig Rasmusson.
Tryckta arbeten
Tryckta arbeten: In piam gratamque memoriam juvenis ... Samuelis L. Iernbergz ... Upps. 1670. Fol. (4) s. (tills, med sign. L. D.). —¦ Pia vota pro reverendissimo ... D. Nicolao Rudbeckio . .. diceceseos arosiensis episcopo creato ... 1670. U. o. o. å. Fol. (4) s. (tills, med J. Hellenius). — De veterum philosophorum mediis cognoscendi naturalia, meditatio. Upps. 1672. 13 bl. (Diss., prses. P. Aurivillius). —¦ Observationer, som kunna gifwa någon anledning til dhe forna swenskars och göthers penninge rächningz beskaffenheet, uthi många hundrade åhr tillbaka .. . Sthm 1686. 84 bl. — Nyy byy bygd af gamblom genom Erich Markusson Jäller och fästekonu hans jungf. Margreta Edhelia, som skedde . .. åhr 1690. U. o. o. å. Fol. 1 bl. pat. — Antiquitates ecclesiasticas, eller gamle swenske kyrkie-handlingar, angående wåra förfäders christeliga troos, och kyrckiocerimoniers beskaffenheter, några hundrade åhr tilbakas... Sthm 1703. 4 bl., 352 s. — Swea Karl och Götha vthi fält och bardag, beskrefwen pä det gamla swänska språket, med kort anmärckning, om . . . Swea och Götha rikens härlige och hurtige tolf Konga-Karlar . . . Sthm [1706]. 4: o 6 bl. —• Historiske anmärckningar, öfwer, och af en dehl runstenar, i Swerige, angående dhe uhrgambla, sviar- och giöthers kyrkie- och werdzliga wäsende, uthi åthskilliga måhl. .. Sthm 1723. 4:o 4 bl., 183 s. — Philologische Anmerckungen, bey denen Nahmen einiger Städte und Dörffer, alls Sala, Upsala, Onsala, Harg ... in welcher von ihrem rechten Ursprunge ... gehandelt wird (Schwedische Bibliothec, St. 2, 1728, s. 203—226).
Handskrifter: Kort anmärkning öfwer Sweriges rijkes konungar aff ... den gustavianiske familien.. . ifrån 1520 till närwarande 1705 (Rålambska saml., 4: o, 149, KB). — Upsatts om en rätt idée af landssecreteraretiänsten 1706 (Rålambska saml., Fol., 92, s. 275 ff., KB). — Kort anmärkning om nampnet Upsala... åhr 1708 (Rålambska saml., 4:o, 71, KB). — Observationer öfwer swänska och götha penningeräkningen ... Andra deelen ... åhr 1708 (Rålambska saml., 4: o, 62, KB). — Bua-haiti, det är, städers, häraders, socknars ok största delen byanamnens uhrsprung, uthi provincien Upland (4: o, sign. S 137, UB).
Källor och litteratur
Källor: Riksregistr. 1687, 1697 och 1698, Biographica och revisionsakter (akt för 24 dec. 1703), RA; Likvidationer, KA; Bouppt., Stockholms stadsarkiv; personalier i handskr. sign. X 240, UB. — Rådet till konungen, med förord för assessor Dijkmans ansökan om någon tjänst (Hist. handl., 14, 1892, s. 294— 296); Uppsala universitets matrikel, utg. av A. Andersson, A. B. Carlsson & J. Sandström, 1 (1900—11). — S. Baelter, Historiska anmärkningar om kyrcko-ceremonierna (1762); Bidrag till Upplands beskrifning (Upplands forn-minnesfören. tidskr., 2, 1877—90), s. 190; E. Bråte & E. Wessén, Södermanlands runinskrifter, 1 (1924—36); E. Bfenner, Thesaurus nummorum sueo-gothicorum [utg. av N. Keder] (1731); L. Bygden, Förteckning å tryckta och otryckta källor till landskapet Uplands och Stockholms stads historiskt-topo-grafiska beskrifning (1892); C. M. Carlander, Sv. bibliotek och exlibris, 2:1 (1904); B. A. Ennes, Biografiska minnen af konung Carl XII: s krigare, 1 (1818); [J. E. Fant & A. Th. Låstbom], Upsala ärkestifts herdaminne, 3 (1845); E. Forssberg, Svenska kulturforskare (Fören. för sv. kulturhistoria. Broschyrer, 3, 1921); A. Grape, Om Petter Dijkmans »Bua-haiti» (Namn och bygd, 2, 1914); [R. von der Hardt], Holmia literata (1701); H. Hildebrand, Sveriges medeltid, 3 (1898—1903); A. Noreen, Vårt språk, 1 (1903—07); [J. Odencrants], Kongl. Götha hofrätts presidenter (1803); J. Sahlgren, Svenska ortnamn och svensk bebyggelsehistoria (Namn och bygd, 7, 1919); J-Schefferus, Svecia literata (1680); K. Trotzig, En tidsbild (Personhist. tidskr., 12, 1910, tr. 1911).
339