18 generationer nedstigande till Kerstin Fredriksson.

Ätt nr 66.
Gammal frälsesläkt, introducerad 1625.
Äldre tiders genealoger, bl a Utter, begynna släkten Lilliehööks stamtavla med en Peder, vars son skall varit En Magnus Pedersson, som uppgives hava levat 1430. Ännu längre tillbaka går riddarhusstamtavlan, å vilken nämnde Peder, där kallad »Peder Magnusson den gamle », säges hava levat 1390 och haft till fader en Magnus Pedersson, vilken skulle levat 1350 och jämväl varit fader till tvenne andra söner Gunnar och Folke. Denne Magnus Pedersson omtalas likväl ej i bevarade urkunder en Magnus Pedersson förekommer visserligen 1384 i Kållareds härad i Västergötland och 1388 bortgiver konung Albrekt gods i Kållands härad, som tillhört Magnus Pedersson, »konungens uppenbare fiende», men dennes sigill är ej känt och beträffande hans antecknade söner må anföras: att Gunnar, som enligt riddarhusstamtavlan uppgives varit »curatus» (kyrkoherde) i Stenstada, i själva verket innehade sagda befattning i »Saeristadhe » (nu Särestad) i Skara stift. Han omnämnes i en handling av 1391-10-09 och kallas där endast Gunnar. Av omskriften å ett hans ännu i behåll varande sigill synes, att hans faders namn verkligen varit Magnus. Hans vapen utgöres av en halv lilja och en fågel (Lilliehöökska vapnet). Det bör dock anmärkas, att detta vapen icke uteslutande varit ätten Lilliehööks sköldemärke, ty även ätterna Kafle och Lake samt andra icke namngivna ätter från medeltiden förde nästan samma vapen. Om Magnus Pederssons andre son Folke känner man intet. Den ende Folke Magnusson från Västergötland, som omnämnes i bevarade samtida handlingar, förde en fyrdelad sköld med ros. Hans son däremot, väpnaren och häradshövdingen i Barne härad Birger Folkesson (1408–1446), förde liljehöksvapnet (sannolikt upptaget mödernevapen). En Peder Magnusson, den ende med detta namn från Västergötland, vilken namnes i handlingar från 1300-talet (1378-06-11) kan ju möjligen vara densamme som den i riddarhusgenealogierna anförde, som uppgives hava varit gift med fru Edla Torbjörnsdotter. Då man vet, att en Magnus Pedersson och en Peder Torbjörnsson år 1398-04-04 sålde ett gods till deras gemensamme frände och »maak», herr Gustaf Magnusson, kan man härav endast antaga, att ett slags släktskap förefanns mellan ifrågavarande Peder Torbjörnsson och Magnus Pedersson, men något bevis för att Magnus Pedersson tillhörde släkten Lilliehöök är det ej. Man torde därför få börja den gemensamma stamtavlan för de olika grenarna av släkten Lilliehöök med en Magnus, som uppgives levat 1430. Hans namn synes dock ej förekomma i bevarade samtida handlingar. Åtminstone äger riksarkivet intet pergamentsbrev vari han nämnes. Däremot omtalas 1447-04-25 (RA) en Erengisle Jakobsson av vapen, vars sigill innehåller en fågel stående på ett i avtrycket knappt skönjbart föremål och som kallar en Benkta Magnusdotter sin »älskliga hustru». Såsom deras son omtalas samtidigt Karl Erengislesson, vars sigill tydligt innehåller en halv lilja med en därpå stående fågel. En annan person, som förde liljehöksvapnet, namnes 1478-08-15 (U. B.), nämligen häradshövdingen i Vartofta härad Tord Jeppesson (Jakobsson), som då beseglar en handling. Varken han, Erengisle Jakobsson eller Karl Erengislesson kunna med säkerhet uppföras på den Lilliehöökska stamtavlan. Ovannämnde Magnus' son, »Peder Magnusson den unge», är den förste med någon säkerhet kände stamfadern för ätten Lilliehöök. Sonen Bertil Pedersson, som skrev sig till Kolbäck eller Kolbäckstorp i Bergstena socken, Älvsborgs län hade minst tre söner Birger, Brynte och Peder. Birger, som i likhet med fadern skrev sig till Kolbäck, och Brynte, som skrev sig till Upplo (Oplo), blevo stamfader för de nu levande släktgrenarna, medan Peder icke synes haft avkomlingar. Med Brynte Bertilssons sonsöner, Anders Pedersson till Fårdala (riksråd, liksom sonen Nils Andersson till Fårdala) och Nils Pedersson till Gälared, delade sig denna gren i tvenne ättegrenar. Vid riddarhusets inrättande representerades släkten av medlemmar från samtliga tre grenar, Kolbäcksgrenen, Fårdalagrenen och Gälaredsgrenen, varvid Johan Nilsson till Fårdala och Knut Nilsson till Klastorp (söner till Nils Andersson) såsom varande riksrådsättlingar introducerades i dåvarande riddar klassen (andra klassen) och efter lottkastning erhöllo nr 1, medan representanterna för de båda andra grenarna, Peder Christoffersson till Kolbäck och Nils Knutsson till Gälared, introducerades i svenneklassen (tredje klassen) under gemensamt nummer 33 (vilket sedan ändrats till 66). I förteckningen över »Sääten och ordningen på Ridderhusedt» vid riksdagen 1632 upptagas de båda ätterna Lilliehöök under namnen Lilliehöök al Fårdala och Lilliehöök af Gälared, vilket senare namn sedermera vid riddarhusgenealogiernas uppläggande helt naturligt fått tillägget » och Kolbäck». Visserligen är Gälaredsgrenen närmare besläktad med Fårdalagrenen än med Kolbäcksgrenen, men något som helst fog för att, såsom senare skett, hänföra Gälaredsgrenen till ätten Lilliehöök af Fårdala såsom varande en gren av denna, finnes icke (grenarnas stiftare voro ju bröder). Liksom Nils Knutsson till Gälared under riddarhusets första år hava hans efterkommande under hela 1600-och 1700-talen vid riksdagarna representerat ätten Lilliehöök af Gälared och Kolbäck. Att det oaktat här nedan under denna ätt allenast Kolbäcksgrenen upptagits, beror på skäl, som närmare anföras i historiken för ätten Lilliehöök af Fårdala. Stamfadern Bertil Birgersson till Kolbäck uppgives även haft en fjärde son Erik Bertilsson, väpnare 1490–1500. En ättling till denne vid namn Jakob Jöransson till Ölanda uppträdde vid riksdagen 1633 under påstående att han tillhörde släkten Lilliehöök, och då namnet bestreds honom såväl vid denna riksdag som 1634 och 1638 av övriga medlemmar av släkten, inlämnade han en av kungliga sekreteraren Andreas Bure upprättad släkttavla för styrkandet av sina anspråk. Han intogs sedermera på riddarhuset och hans släktgren, den sk Istrums eller Ölandagrenen, som utdog 1727, introducerades under det för Kolbäcks- och Gälaredsgrenarna gemensamma numret 33 (sedermera nr 66). Bures uppgifter om denne Erik Bertilsson och Istrumsgrenens genom lionom påstådda härstamning från Bertil Pedersson kunna dock näppeligen godtagas. Enligt ännu bevarade handlingar ägdes Djupsås i Essunga socken, Skaraborgs län, som uppgives hava tillhört Erik Bertilsson, i Sten Stures tid (1497) av väpnaren Erik Bengtsson, vars sköldemärke liknade Ribbingesläktens (Ss.), och stamgodset Istrum var 1489 sätesgård för väpnaren Sven Andersson (ej Eriksson). (Ss.) Det kan måhända antagas, att Istrumsgrenen härstammar från denne, men Jöran Knutsson är grenens förste med säkerhet kände stamfader.2954