Adliga ätten Grissbach nr 297, adlad 1641, introducerad 1642 och utdöd 1734.2480

Verksam vid tyska bergverk 99—20 (enl personalierna), minörkapten hos hertig Ernst av Mansfeld trol 22 o vid sv armén i Livland o Tyskland 24—30, överbergmästare över rikets silver-, bly- o koppargruvor tillika bergmästare vid Salberget 1 okt 30, assessor i generalbergsamtet 14 febr 37, adl 23 okt 41.

G kom av harzisk bergsmanssläkt — morfadern hade varit överbergmästare vid S:t Andreasberg — och verkade från unga år vid olika tyska bergverk. Tidigt föräldralös uppges han endast tolv år gammal ha börjat arbeta vid Wildemanns silververk i Harz för att sedan under drygt två decennier fullkomna sin utbildning vid en lång rad gruvor och bruk: guldverket i Anspach, gruvor i Böhmen, Meissen och Meerholtz, Clausthal i Harz osv; från 1615 tjänstgjorde han länge som bergsförvaltare och forstmästare i det pfalziska Veldenz. Med 30-åriga krigets utbrott kom G att för en tid övergå till en ny levnadsbana. Kring 1620 skall han någon tid ha vistats i Geneve och där verkat som mineringsexpert. 1622 dyker han upp som minörkapten i hertig Ernst av Mansfelds tjänst, och därmed öppnades vägen till en lyckosam förbindelse med den sv krigsmakten. G antogs, enligt uppgift 1624, till minörkapten vid den sv armén. Under fem år följde han Gustav Adolf och de sv trupperna i Livland och Tyskland, minerade, kontraminerade och sprängde med stor framgång läger, torn, fästningsverk och kyrkor var han drog fram, vid Kockenhusen och Mitau, Dirschau, Marienburg och Strassburg; 1630 kontraminerade han Stettin och ännu följande år fullgjorde han militära uppdrag i Werben och Leipzig.

Vid denna tid hade G dock redan trätt i den sv bergsförvaltningens tjänst. Med sin omfattande erfarenhet av tysk bergshantering, särskilt vid de ädlare bergverken, kom han genast att bli en av nyckelpersonerna i det sv bergsbrukets uppblomstring på 1630-och 1640-talen. Som ren gruvtekniker var G den främste och mest auktoritative bland de inkallade tyska experter — D F Siegroth, Jost Franck, H Ph Lybecker och andra — som nu gav nytt liv åt sv bergshantering. Redan hösten 1625 hade G erhållit tillfälligt uppdrag att besiktiga rikets bergverk, och 1628 utfärdade han med Siegroth och H Weiler en förordning om Sala gruva. Men först 1630 kom G att slutgiltigt återgå till bergsmansbanan. I okt s å utnämnd till överbergmästare vid rikets ädlare bergverk samt bergmästare vid Salberget kom han jämte Siegroth och Franck att bilda kärnan i det löst organiserade bergsamt under kammarens kontroll, som konstituerades i febr 1630. När det efter några år (1637) förvandlades till ett självständigt ämbetsverk kallat generalbergsamtet (bergskollegium), hade det avgörande initiativet kommit från G, som i en promemoria till Axel Oxenstierna understrukit vikten av fastare ledning av bergverken. G utnämndes nu till en av kollegiets fyra assessorer, alltjämt titu-lerad överbergmästare.

Sin främsta insats gjorde G vid Salberget. Både formellt och reellt bergmästare där så länge han levde, bodde han på Väsby gård nära gruvan, vilken 1631 överläts till honom av kronan. Det var dåligt ställt med Sala gruva, när G tillträdde. Den hade tidigare varit utarrenderad till privata intressenter, men sedan kronan återtagit driften och G:s ansträngningar burit frukt, gick det mot bättre tider. På tretton år steg silverutvinningen från 845 till 4 575 mark. G var outtröttlig att driva på och modernisera gruvbrytningen. I talrika rapporter till kammaren och bergskollegium, också direkt till Oxenstierna, redogjorde han för sina åtgärder. Viktiga var särskilt G:s schaktsänkningar — forceringen av Makalösschaktet och det nya Drottningschaktet (1650) — liksom hans vattendrivna konster, som gjorde vindkörningar onödiga. Allmänt ansågs, kanske med tvivelaktig rätt, att G genom sina tekniska förbättringar vid Salberget inbesparat betydande summor åt kronan. .

Som överbergmästare bar G högsta ansvaret även för övriga silver- och kopparverk i riket. Jämte Carl Bonde besiktigade han 1630 det nyupptagna Nya Kopparberget eller Ljusnarsberg i Linde bergslag och organiserade gruvdriften där. Betydelsefull blev hans insats vid Stora Kopparberget, som nu gick mot sin glansperiod. Våren 1630 var han första gången där på inspektion och återkom sedan ofta, främst under 1630-ta-let. Som överordnad bergmästaren på orten gav han myndiga befallningar om gruvdriften och genomdrev bl a uppförandet av den omstridda Knektstötsbyggningen och sänkandet av det första schaktet, Regeringsschaktet. G hade avgörande inflytande på alla viktigare tekniska frågor vid Kopparberget och kallades ofta till riksrådet för att redogöra för dem. Hans många berättelser till myndigheterna, vanligen skrivna på tyska, ger överhuvud ovärderliga upplysningar om sv bergshantering vid tiden för dess uppsving mot 1600-talets mitt. Undantagsvis användes G också för andra tekniska uppdrag. Vid kvarndammen i Uppsala anlade han ett verk för vattenuppfordring till slottet, och 1646 utförde han bergsprängning i Sthlm.

G var en dynamisk kraftnatur med ett våldsamt temperament. Gärna gick han hårt fram — påtvingade bl a Stora Kopparberget sin broder Matthias G som geschworner — och råkade i uppslitande konflikter med kolleger, gruvmyndigheter och överordnade. Som bergskollegii president klagade Carl Bonde över hans olidliga självsvåld, med landshövding Johan Berndes i Falun råkade G i bitter fiendskap och det kom till upprörda scener på gruvstugan. Men hans duglighet bestreds av ingen. Att moderna kontinentala förfaranden — schaktdrivning, förtimring mm — slog igenom i sv gruvbrytning, var till stor del hans förtjänst, och han lärde upp en ny generation bergsmän i de nya metoderna. G mottog åtskilliga bevis på överhetens tacksamhet. Adlad 1641 erhöll han flera gårdar och hemman i förläning, däribland Salnecke i Gryta (Upps), som fram till 1730-talet tillhörde släkten G. 2481