Trolig far:
Bülow (Bylow), en i Sverige under medeltiden bofast gren av den uradliga mecklenburgska ätt von B., som ännu fortlever i Tyskland, där en linje numera innehar furstlig värdighet. Dess vapenbild var densamma som ättens i övrigt, nämligen fjorton gyllene kulor eller penningar (av dess egna medlemmar i Sverige uppfattade som »bysanter», dvs. bysantinska mynt) i blått fält. Redan under Albrekts regering som svensk konung 1363—89 torde åtskilliga herrar von B. mer eller mindre tillfälligt ha uppehållit sig i Sverige, men det var först efter den mecklenburgske konungens fall, som medlemmar av ätten varaktigt bosatte sig här. Den sålunda till Sverige helt överflyttade grenens stamfader var riddaren Johan B., begraven i Vadstena kloster i febr, 1411. Denne, som i livstiden aldrig nämnes i svenska handlingar, är möjligen identisk med den mecklenburgske riddare Johan von B., vilken ännu vid utgången av 1300-talet och under 1400-talets första år bodde å Wedendorf i trakten av Gadebusch och som 1395 deltog i Lindholms traktatens avslutande och 1397 namnes bland konung Albrekts mecklenburgska råd. Att han på äldre dagar och säkerligen ej långt före sin död slog sig ned i Sverige sammanhänger förvisso med det förhållandet, att hans söner Detlev och Ficke B. ävensom hans dotter Ermegård Johansdotter redan under åren omkring sekelskiftet hade inkommit i landet. Detlev och Ficke spåras i Sverige första gången 1399 resp. 1402 som medlemmar av kretsen omkring Knut Bosson (griphuvud), drotsen Bo Jonssons son, och vid samma tid blev deras ovannämnda syster Ermegård Knut Bossons gemål; måhända hade dessa förbindelser med Bo Jonssons ätt, vilka inom kort (senast 1409) ytterligare stärktes genom Detlev B:s giftermål med Knut Bossons enda syster Margareta Bosdotter och sålunda tillförde släkten B. en god del av Bo Jonssons efterlämnade jordagods, grundlagts på den tid — åren närmast efter drottning Margaretas regeringstillträde 1389 — då drotsens änka och barn uppehöllo sig i Mecklenburg på grund av den mellan dem och Margareta rådande konflikten. Utom Ermegård, som blev änka genom Knut Bossons död 1406 och som efter att hava ingått nytt gifte med den bekante greve Hans av Eberstein (d. 1447) avled 1421, efterlämnade herr Johan B. ännu ett par döttrar, som ävenledes blevo bosatta i Sverige: Anna Johansdotter, vigd till nunna i Vadstena kloster 1418, d. 27 aug. 1465, och Ida Johansdotter, som senast under 1420-talets förra hälft äktade riddaren och riksrådet Laurens Ulfsson av Aspenäsätten (d. 1445) och som levde ännu 1461. Åtminstone den sistnämnda var blott halvsyster till Johan B: s äldre barn Detlev, Ficke och Ermegård, vilka tillhörde ett tidigare gifte. Detlev B., som bodde på Bo Jonssons forna gods Brokind i Östergötland, dog omkr. 1415 och ärvdes av sin och Margareta Bosdotters son Henrik B. Denne omtalas någon gång i de politiska aktstyckena under Engelbrektstiden, då han till en början synes ha stått på konung Eriks sida. Som innehavare av den ena huvudparten i det rika arvet efter Bo Jonsson var han en mycket förmögen man. Han dog emellertid redan 1439 (efter 25 jan.) vid endast trettio års ålder, och då han saknade bröstarvingar, övergick en stor del av hans omfattande jordegendomar, däribland Brokind och Bjärka-Säby, till hans ovannämnde farbroder Ficke B., som levde till 1454 (eller 1455) och var ättens siste manlige medlem i Sverige. Denne innehade dessutom Vartofta härad med Ettaks kungsgård som pant av kronan och var bosatt där. I det politiska livet spelade han ingen mera framskjuten roll — han uppnådde varken riksråds- eller riddarevärdighet — men framträder under Engelbrektsfejden som konung Eriks man. Gift med Hebbla Albrektsdotter, dotter till den dansk-tyske hövits-mannen å Bohus Albrekt Bydelsbach och efter Fickes död omgift med riddaren och riksrådet Arent Bengtsson av Ulfsläkten, efterlämnade han döttrarna Anna, Ermegård, d. omkr. 1508, gift 1) med riddaren och riksrådet Måns Bengtsson (Natt och Dag), Engelbrekts mördare, d. omkr. 1477, 2) med riksrådet Jöns Knutsson (tre rosor), d. omkr. 1497, och Beata, nunna i Vadstena från 1470-talets mitt, d. där 17 maj 1487. Genom Ermegård övergingo Brokind, Bjärka-Säby m. fl. av Ficke B:s gods till ätten Natt och Dag. — Med den i svensk krigstjänst vid 1600-talets mitt anställde generalen Bernhard Hartwig von Bülow vann den gamla mecklenburgska adelssläkten åter för en kort tid anknytning till Sverige. Han tillhörde samma wedendorfska linje, från vilken den svenska medeltidsgrenen enligt vad ovan som en möjlighet antagits utgått.
Barthold Hartwig von Bülow, f. 4 apr. 1611 Tyskland, d. 19 okt. 1667 i Wolgast, Pommern. Föräldrar: domdekanen i Ratzeburg friherre Detleff von Bülow och Margareta von Schack. Företog som ung page en längre utrikes resa. Gick i krigstjänst under hertig Bernhard av Weimar; kapten; fången i slaget vid Nördlingen 1634; gick efter frigivandet först i dansk och därefter i svensk krigstjänst; var överstelöjtnant 1642, överste 1644 och kommendant i Nördlingen 1647; deltog i exekutionskongressen i Nürnberg 1649—50; erhöll svensk pension; återinträdde i svensk krigstjänst våren 1655; generalmajor 1655; kommendant i Warschau juli—18 aug. 1656 och i Thorn 10 okt. 1656—julen 1658; generallöjtnant av infanteriet 27 juni 1659; befälhavare jämte Lorens von der Linde över armén i Preussen 19 aug. s. å.; generalkommendör över militien i Skåne, Halland och Blekinge samt kommendant i Malmö 19 mars 1661; erhöll donation å hemmanet Gillebo i Östra Vemmerlövs socken 12 juli 1662 (förbättrat 31 aug. 1661); v. guvernör i Pommern 6 apr. 1664; general av infanteriet 31 aug. s. å.
B. blev page vid unga år och företog resor genom flera europeiska länder samt ingick därefter vid hertig Bernhards av Weimar armé. Fånge i slaget vid Nordlingen 1634, återfick han dock snart friheten, till en del tack vare sin släkting majoren i kejserlig tjänst Ulrich Friedrich von Bülow, och fortsatte därpå att tjäna i de protestantiska arméerna, först den danska, sedan ånyo den svenska. I den sistnämnda utmärkte han sig särskilt vid erövringen av fästningen Dömitz från de kejserliga (1644) samt genom det tappra försvaret av Nördlingen, där han var kommendant (1647). Även vid exekutionskongressen i Nürnberg (1649—50) fann han användning, men då han därefter besökte Sverige, avdankades han med pension och bosatte sig sedan på sitt fädernegods Hundorf i Tyskland. Han var dock ej färdig att slå sig till ro. Då svensk-polska kriget utbröt, underrättade B. genom H. K. von Königsmarck Karl X Gustav, att han var sinnad att återinträda i svensk tjänst (mars 1655). Kort därefter erhöll han av den svenske konungen i uppdrag att uppsätta ett värvat rytteriregemente samt utnämndes till generalmajor. Han deltog sedan livligt i fälttågen och bataljerna. Så t. ex. ledde han brobyggnadsarbetet över floden San vid det tillfälle, då svenska armén var instängd i vinkeln mellan denna flod och Weichsel (mars 1656), och han deltog i Jaroslavskimarschen på våren 1656. Vid intagandet av fästningen Golanice visade han prov på humanitet, i det att på hans befallning kvinnorna skonades från all skymflig behandling och fördes till svenska lägret, där de släpptes utan lösen. Under tredagarsslaget vid Warschau (juli 1656) deltog B. i andra dagens slaktning, då han jämte generalmajor Horn med två brigader fotfolk och några regementen rytteri åtföljde konungen. Han stannade, sedan en tid kvar i Warschau som kommendant och fick befallning att nedriva murarna och förstöra försvarsverken samt bortföra ammunition, gevär, kanoner, spannmål och annat av värde. I övrigt upp trädde han även här skonsamt. Någon tid därefter utnämndes B. av Karl Gustav till kommendant i Thom (10 okt. 1656), vid vars försvar han gjorde sin största insats under detta krig. Med endast 2,000 mans besättning lyckades han under mer än ett år (1657—58) icke blott avvärja en rad fientliga anfall utan även göra flera lyckade utfall, såsom då han i slutet av 1657 på befallning av generalissimus i Preussen hertig Adolf Johan körde ut polackerna ur Kulmska palatinatet. Men så småningom blev fiendens övermakt så stor och dess angrepp så häftiga, att motståndet måste uppgivas. Vid jultiden 1658 kapitulerade B. mot fritt avtag och begav sig till Marienburg. Av Karl Gustav berömdes han för »die tapfere imd vigilante conduite», som han visat under belägringen; tack vare fästningens sega försvar hade polackerna och österrikarna hindrats att översvämma det värnlösa svenska Pommern. Efter fredsslutet 1660 var B. verksam vid truppernas avdankning och hemskickning; han förde de främmande regementena till Lifland och reste därefter över till Sveriget Sedan han under några år skött befattningen som befälhavare för infanteriet och militien i Skåne och som kommendant i Malmö, förordnades han, under åberopande av »de goda och trogna krigstjänster» han bevisat svenska kronan, till vice guvernör i Pommern,, i vilken egenskap det ålåg honom att under direktion av generalguvernör Karl Gustav Wrangel »föra kommandot över militärstaten och vad därav beror» (1664). I sin residensstad Wolgast dog han några år därefter och begrovs med mycken ståt. 2069