Två av systern Beatas barn lämnades till Johan Olof Wallin som fosterbarn.
En av dessa barn var Anne Marie (1821-1860). Hon hette därefter Wallin istf Wikander.
Alt: Margareta f:1811 och Anne-Marie f:1821 dessa adopteras av Johan-Olof och Anna-Maria Dimander 1828.
Johan Olof Wallin tog även hand om ett tredje syskonbarn, Carl Vidichs äldsta son Carl Oscar Wallin född 1810-10-27.

Död 1839 på besök i Uppsala (kbf i Nikolai fs, Stockholm), fil mag, teol dr, kyrkoherde i Solna sn 1809, kyrkoherde i Adolf Fredrik fs, Stockholm, 1812, domprost i Västerås 1816, pastor primarius i Nicolai fs, Stockholm, 1818, överhovpredikant 1830, utnämnd till ärkebiskop 1837, ledamot av Svenska akademien m fl akademier.

Ärkebiskop Johan Olof Wallin är framför allt känd för eftervärlden som psalmdiktare, men han var också sin tids störste andlige vältalare. 1819 års psalmbok är till stor del hans verk och brukar därför kallas den Wallinska. Av femhundra psalmer bidrog han
med ca 130 originalpsalmer och 200 bearbetningar och översättningar. Han utnämndes till ärkebiskop 1837, men avled 1839 före tillträdandet, och begravdes på Stockholms norra begravningsplats som han hade invigt 1827.
Var i Uppsala han dog, när han var där för att inspektera sin kommande bostad i ärkebiskopshuset.

Av Sven-Herman Wallin år 2008 konstaterade, tidigare fadderskap att döma, torde Johan Olof Wallins familj vara befryndad med biskoparna Georg Wallin den äldre (1644–1723), Georg Wallin den yngre (1686–1760) och Martin Georg Wallenstråle (1733–1807), adlad i egenskap av biskopsson år 1756.

Wikipedia:
Wallin erhöll sin första undervisning vid skolan i Falun, varefter han fick tillfälle att börja vid Västerås gymnasium. På grund av bristande medel måste han flera gånger avbryta studierna där och skaffa sig uppehälle genom att undervisa yngre barn. Emellertid skötte han med så mycken flit sina studier, att han med högsta betyg blev student i Uppsala 1799. Efter fyra års studier i Uppsala promoverades han till filosofie magister 1803 och prästvigdes tre år därefter, på kallelse till huspredikant av överstekammarjunkaren friherre C. Hamilton på Boo, i vars hus han var lärare. Wallin erhöll samma år den efter Michael Choraeus lediga teologie adjunkturen vid Karlbergs krigsakademi och befordrades 1809 till slottspastor vid Karlberg, teologie lektor vid krigsakademin samt till kyrkoherde i Solna, blev teologie doktor samma år och utnämndes 1812 till kyrkoherde i Adolf Fredriks församling i Stockholm.
Från denna tid utövades hans prästerliga verksamhet huvudsakligen i Stockholm. Efter att en kort tid ha varit domprost i Västerås, befordrades han till pastor primarius och kyrkoherde vid Storkyrkoförsamligen i Stockholm, där han stannade kvar till 1837, då han uppnådde den högsta andliga värdigheten i Sverige: ärkebiskop. Endast två år hade han innehaft denna plats, då han, djupt saknad av hela svenska folket, avled i Uppsala den 30 juni 1839. Han är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm. [5]
Redan under studieåren i Uppsala hade Wallin diktat mindre stycken och hade 1803 fått Svenska Akademiens andra pris för efterbildningar av några oden av Horatius men blev egentligen först känd av allmänheten 1805, då han av Svenska Akademien erhöll inte mindre än tre pris på en gång, däribland stora priset för sin lärodikt Uppfostraren. I detta skaldeverk visar han sig ännu såsom lärjunge av den gamla akademiska skolan, från vars didaktiska riktning han i sin diktning snart mer och mer frigjorde sig. Under de närmast följande åren författade han stycken sådana som: Sjömannen, Hemsjukan, Hösten, Försakelsen med flera, om vilka det blivit sagt, att de endast behöva musikens hjälpmedel för att bli levande och oförgängliga för nationen.
År 1808 mottog Wallin den största belöning, som Svenska Akademien någonsin utdelat, 200 dukater, för ”Sång i anledning av Gustaf den tredjes ärestods avtäckande”. En del av denna sång, den först tillkomna och särskilt publicerade dityramben, utgör ett verkligen storslaget kväde. Men snart inträffade en omständighet, som blev av stor betydelse för den svenska litteraturen. Det var, då Wallin nämndes till ledamot i den då nedsatta nya kommittén för utarbetande av en ny psalmbok. I denna kommitté blev han snart den ledande anden och ägnade under många år åt psalmboksarbetet sin tid, sitt snille och sin kraft. Icke nöjd med det av kommittén 1814 framlagda förslaget, utarbetade Wallin och utgav 1816 sitt eget förslag, som med få ändringar av konungen gillades och stadfästes 1819.
Själv hade han i denna bok författat 128 psalmer och omarbetat en stor mängd andra, varjämte anordningen av det hela nästan uteslutande var hans verk. Hans sista religiösa dikt var Dödens ängel, allmänt beundrad som ett av hans främsta verk. Bland Wallins tillfällighetsdikter märks hans Skål för Georg Washington. Av sina samtida var Wallin ej mindre än som skald känd och beundrad som predikant och andlig talare. Från vissa håll har hans predikningar blivit klandrade för bristande tankedjup, och i avseende på det dogmatiska innehållet har flera homileter blivit honom föredragna. Men med hans mäktiga stämma, med hans mästerliga och uttrycksfulla framsägning av talet gjorde hans ord en oemotståndlig verkan och fäste sig med övertygelsens makt i hans åhörares hjärtan.
Värderad, älskad och beundrad av konungahus och folk, överhopades han med utmärkelser och ärebevisningar. 1810 kallades han till en av de aderton i Svenska Akademien, utsågs 1811 till hertigens av Södermanland lärare i kristendom och var från 1814 hans ständige biktfader, 1815 och vid alla riksdagar 1823–34 riksdagsman i prästeståndet, som 1815 insatte honom i lagutskottet, 1823 i konstitutionsutskottet och 1828 i lagutskottet samt 1812 valde honom till fullmäktig i Riksgäldskontoret och suppleant i Riksbankens styrelse. 1815 ordinarie bankofullmäktig, tjänstgjorde han som sådan till 1834. Han blev 1824 ordensbiskop i survivans och året därefter verklig ordensbiskop, 1830 konungens överhovpredikant och preses i hovkonsistorium, hedersledamot av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien den 30 maj 1826,[6] 1818 ledamot av Musikaliska Akademien, och 1827 av Vetenskapsakademien. Ledamot av kommittén för rikets undervisningsverk 1825 ägnade han alltid varmt intresse åt uppfostrings- och undervisningsväsendet. Minnen härav är bland annat prins Carls uppfostringsinrättning för fattiga barn samt Wallinska skolan, bildad efter hans idé. Ledamot i andliga ståndet av Serafimerorden med mera. Nya och förökade upplagor av hans Vitterhetsarbeten har utgivits efter hans död, ävensom två årgångar av hans Predikningar.