KMFanlista240121 - Ansedel
KMFanlista240121 - Ansedel
Notis för Måns Christiernsson
Bodde i Västerås.
Blev liksom fadern borgare i Västerås och bruksidkare. Han ägde Bockhammars bruk i Västmanland och är framför allt bekant som Ljusneverkens egentlige skapare. Sedan privilegium på anläggande av en hammare vid Ljusne (numera Sörljusne) i Söderala socken i Hälsingland 30 nov. 1671 utfärdats för Hans Kalmeter och dennes participant, framträder Måns Christiersson redan 1676 som ägare till bruket (förlängning å frihetsåren 16 nov.) och utvecklade sedan ända till sin död för dettas bästa en livlig verksamhet, som återspeglas i bergskollegiets talrika brev och resolutioner för honom. Ett annat av Ljusneverken, Sunnäs i Skogs socken, har Måns Christierssons initiativ att tacka för sin tillkomst (privilegium 22 dec. 1684), medan de båda övriga, Gullgruva i Skogs socken och Maråker i Söderala socken, uppkommit genom senare hammarflyttningar (1692, resp. 1730). Från Måns Christiersson härstammar släktens äldsta huvudgren, den s. k. Bockhammarsgrenen, som fortlevde till 1823. Bland hans elva barn kunna nämnas a) bruksförvaltaren vid Ljusne Christiern Hammarström (f. 1653, d ogift 1676) samt Daniel och Adolph, som antogo namnet Christiernin och blevo stamfäder för varsin släktgren. Den äldre av de båda sistnämnda bröderna, b) brukspatronen Daniel C. (f. 1664, d 1740), ägde Ljusne och Gullgruva och efterlämnade sonen Johan Magnus C. (f. 1688, d 1742), vilken under åren 1722—35 ägde Sunnäs och därefter kvarstannade på detta bruk som förvaltare till år 1737. En större roll synes ha spelats av Daniel C: s yngre broder c) brukspatronen Adolph G. (f. 1669, d 1743), vilken ägde Bohammar, Västanfors och Fagersta i Västmanland samt det nyssnämnda Sunnäs. Han överlevdes av tvenne söner. Den äldre av dessa, registratorn i justitiekanslersexpeditionen Johan Adolphsson C. (f. 1699, d 1767) förenade i sin hand de fyra Ljusneyerken Ljusne, Sunnäs, Gullgruva och Maråker samt ägde därjämte Mattsbo (Hedemora socken) i österbergslagen, där Gästriklands- och Hälsinglandsverken gärna hämtade malm och tackjärn, och Riksätra i Uppland. Söner till honom voro överjägmästaren Adolph Samuel C. (f. 1735, d 1777), vilken ägde Rastaborg i Uppland, och brukspatronen Eric Daniel C. (f. 1741, d 1806, vilken ägde Kengis och Svansten i Västerbotten. Den yngre av Adolph C:s efterlevande söner, bergsrådet Adolph Adolphsson C. (f. 1700, d barnlös 1771), ärvde Västanfors och Fagersta.
Efter några studieår i Uppsala, där han enligt egen åsikt tvangs att onyttigt förnöta sin tid på sådana för en brukspatron onödiga, ämnen som teologi och döda språk, lärde Adolph C. bokhålleri vid tyska skolan i Stockholm och förestod sedan faderns kontor. I mars 1726 fick han anträda en utrikes resa, som förde honom till de bömiska och hartzska bergverken. Under resan fick han till sin olycka del av »ett urgammalt manuskript, som en den tiden i Sverige kringresande främmande efter sig lämnat, att vid östra Silvberget i Sverige finnes gediget guld, och att allt silver; är göldiskt, det svenskarne icke veta och förstå, vårföre allt svenskt mynt, som är slagit för konung Gustav Adolfs tid, lönar mödan samlas, ty därutur kan med stor fördel guld skadas.» Det blev hos C. en fix idé, understödd av tidens dogmatiska förkärlek för de ädla metallerna, att återigen, till rikets och eget gagn, göra denna förbisedda rikedom fruktbringande. Knappt hemkommen uttog han år 1730 mutsedlar å de ödeliggande silvergruvorna Östra och Västra Silvberg och igångsatte genast arbetet. Västra Silvberg hade senast bearbetats av landshövdingen Jonas Cedercreutz, vilken emellertid, vis av skadan, böjt sig under — för att nyttja Adolph C: s uttryckssätt — »den i vårt rike högtrådande» metallen järnet. På så sätt hade han kommit ifrån äventyret med stora förluster men också med skatteköpsbrey på Ludvika kronobruk och väldiga domäner, som legat under silververket, Östra Silvberg hade även förlorat viktiga lägenheter, som dragits under Stora Kopparbergs bergslag och Grängeshammar.
Innehavaren av de Cedercreutzska domänerna Karl Gustav Cedercreutz gjorde till en början gemensam sak med Adolph C. men drog.sig efter några år tillbaka, avskräckt av förlusterna och kanske också av kompanjonens sätt att arbeta. Förblindad av sin tyska: lärdom skall nämligen C. slaviskt ha kopierat allt vad han under sina resor sett och nedlagt orimliga kostnader på »en viss skapnad på ugnar, förtimringar i gruvor, vidlyftig betjäning, gruvdrängars indelning i skrå med mera på tyska bergverksfoten». Adolph C. fortsatte på egen hand att öda pengar på »dessa olyckeliga ädla verk», till vilka han, själv barnlös, fattat »en så ogemen kärlek» likasom till egna »äkta barn» (enligt bankodeputationen 1752 »till det allmännas gagn men egen skada»). Den 30 mars 1738 erhöll han formligt privilegium på Västra Silvberg, år 1747 hade han bragt det därhän, att han kunde styrka sig på detta verk ha förlorat över 250,000 dir kmt, »varigenom han dock», som det med ett för tidens åskådningar karakteristiskt uttryck heter i ett officiellt aktstycke, »tjänt riket med över 420 marker silvers uppbringande». År 1755 hade han och hans medintressenter därjämte på Östra Silvberg nedlagt 120,000 dir kmt. En så patriotisk verksamhet ansågs naturligtvis värd det allmännas uppmuntran. Adolph C. hade snart invecklats i process med sin förre kompanjon Cedercreutz om silververkets gamla tillhörigheter och synes jämväl ha rönt mothugg av andra innehavare av till silververkens understöd tidigare anslagna domäner. Även eljest synes han för övrigt ha varit mycket benägen att taga domstolarna i anspråk. Vid 1746—47 års riksdag lyckades han vinna ett visst gehör för sina klagomål över vedersakarna och sina fantastiska förslag om understöd till silververken. En bergsrådstitel bestods honom också (1760). Men till slut synes verklighetssinnet dock ha behållit överhanden. Efter oändliga skriverier och långdragna processer avvisades han av urskillningsdeputationen vid riksdagen 1760—62. Enligt hans egen berättelse fingo sedan »herrar Jennings och Finlay uppskära frukten av mine vid Västra Silvberget nedlagde penningar», i det de »vid 1762 års riksdag det förvandlade till järnverk» och därpå omedelbart försålde bruket med orimlig vinst. Under sin välmakt hade C. en fastighet på Söder, som han kallade Heleneborg efter sin hustru och som givit namn åt nuv. Heleneborgsgatan1924. På äldre dagar levde han i armod i Stockholm, där han ej var främling i bysättningshäktet. Utom hans svällande klagoskrifter i arkiven och några tryckta broschyrer finnas ännu ett par kuriösa minnen av denna tidstypiska tragedi i de ädla metallernas tjänst, en medalj, som i avskärningen under orden »Förenings Grufvan d. 13 Jan. 1746» visar Daniel Tilas' och Adolph C: s initialer, samt en annan numismatisk raritet, dukater, präglade av guld, utvunnet ur östra Silvbergs malmer (K. resolutioner 26 apr. 1752, 20 febr. 1755). 1924
Blev liksom fadern borgare i Västerås och bruksidkare. Han ägde Bockhammars bruk i Västmanland och är framför allt bekant som Ljusneverkens egentlige skapare. Sedan privilegium på anläggande av en hammare vid Ljusne (numera Sörljusne) i Söderala socken i Hälsingland 30 nov. 1671 utfärdats för Hans Kalmeter och dennes participant, framträder Måns Christiersson redan 1676 som ägare till bruket (förlängning å frihetsåren 16 nov.) och utvecklade sedan ända till sin död för dettas bästa en livlig verksamhet, som återspeglas i bergskollegiets talrika brev och resolutioner för honom. Ett annat av Ljusneverken, Sunnäs i Skogs socken, har Måns Christierssons initiativ att tacka för sin tillkomst (privilegium 22 dec. 1684), medan de båda övriga, Gullgruva i Skogs socken och Maråker i Söderala socken, uppkommit genom senare hammarflyttningar (1692, resp. 1730). Från Måns Christiersson härstammar släktens äldsta huvudgren, den s. k. Bockhammarsgrenen, som fortlevde till 1823. Bland hans elva barn kunna nämnas a) bruksförvaltaren vid Ljusne Christiern Hammarström (f. 1653, d ogift 1676) samt Daniel och Adolph, som antogo namnet Christiernin och blevo stamfäder för varsin släktgren. Den äldre av de båda sistnämnda bröderna, b) brukspatronen Daniel C. (f. 1664, d 1740), ägde Ljusne och Gullgruva och efterlämnade sonen Johan Magnus C. (f. 1688, d 1742), vilken under åren 1722—35 ägde Sunnäs och därefter kvarstannade på detta bruk som förvaltare till år 1737. En större roll synes ha spelats av Daniel C: s yngre broder c) brukspatronen Adolph G. (f. 1669, d 1743), vilken ägde Bohammar, Västanfors och Fagersta i Västmanland samt det nyssnämnda Sunnäs. Han överlevdes av tvenne söner. Den äldre av dessa, registratorn i justitiekanslersexpeditionen Johan Adolphsson C. (f. 1699, d 1767) förenade i sin hand de fyra Ljusneyerken Ljusne, Sunnäs, Gullgruva och Maråker samt ägde därjämte Mattsbo (Hedemora socken) i österbergslagen, där Gästriklands- och Hälsinglandsverken gärna hämtade malm och tackjärn, och Riksätra i Uppland. Söner till honom voro överjägmästaren Adolph Samuel C. (f. 1735, d 1777), vilken ägde Rastaborg i Uppland, och brukspatronen Eric Daniel C. (f. 1741, d 1806, vilken ägde Kengis och Svansten i Västerbotten. Den yngre av Adolph C:s efterlevande söner, bergsrådet Adolph Adolphsson C. (f. 1700, d barnlös 1771), ärvde Västanfors och Fagersta.
Efter några studieår i Uppsala, där han enligt egen åsikt tvangs att onyttigt förnöta sin tid på sådana för en brukspatron onödiga, ämnen som teologi och döda språk, lärde Adolph C. bokhålleri vid tyska skolan i Stockholm och förestod sedan faderns kontor. I mars 1726 fick han anträda en utrikes resa, som förde honom till de bömiska och hartzska bergverken. Under resan fick han till sin olycka del av »ett urgammalt manuskript, som en den tiden i Sverige kringresande främmande efter sig lämnat, att vid östra Silvberget i Sverige finnes gediget guld, och att allt silver; är göldiskt, det svenskarne icke veta och förstå, vårföre allt svenskt mynt, som är slagit för konung Gustav Adolfs tid, lönar mödan samlas, ty därutur kan med stor fördel guld skadas.» Det blev hos C. en fix idé, understödd av tidens dogmatiska förkärlek för de ädla metallerna, att återigen, till rikets och eget gagn, göra denna förbisedda rikedom fruktbringande. Knappt hemkommen uttog han år 1730 mutsedlar å de ödeliggande silvergruvorna Östra och Västra Silvberg och igångsatte genast arbetet. Västra Silvberg hade senast bearbetats av landshövdingen Jonas Cedercreutz, vilken emellertid, vis av skadan, böjt sig under — för att nyttja Adolph C: s uttryckssätt — »den i vårt rike högtrådande» metallen järnet. På så sätt hade han kommit ifrån äventyret med stora förluster men också med skatteköpsbrey på Ludvika kronobruk och väldiga domäner, som legat under silververket, Östra Silvberg hade även förlorat viktiga lägenheter, som dragits under Stora Kopparbergs bergslag och Grängeshammar.
Innehavaren av de Cedercreutzska domänerna Karl Gustav Cedercreutz gjorde till en början gemensam sak med Adolph C. men drog.sig efter några år tillbaka, avskräckt av förlusterna och kanske också av kompanjonens sätt att arbeta. Förblindad av sin tyska: lärdom skall nämligen C. slaviskt ha kopierat allt vad han under sina resor sett och nedlagt orimliga kostnader på »en viss skapnad på ugnar, förtimringar i gruvor, vidlyftig betjäning, gruvdrängars indelning i skrå med mera på tyska bergverksfoten». Adolph C. fortsatte på egen hand att öda pengar på »dessa olyckeliga ädla verk», till vilka han, själv barnlös, fattat »en så ogemen kärlek» likasom till egna »äkta barn» (enligt bankodeputationen 1752 »till det allmännas gagn men egen skada»). Den 30 mars 1738 erhöll han formligt privilegium på Västra Silvberg, år 1747 hade han bragt det därhän, att han kunde styrka sig på detta verk ha förlorat över 250,000 dir kmt, »varigenom han dock», som det med ett för tidens åskådningar karakteristiskt uttryck heter i ett officiellt aktstycke, »tjänt riket med över 420 marker silvers uppbringande». År 1755 hade han och hans medintressenter därjämte på Östra Silvberg nedlagt 120,000 dir kmt. En så patriotisk verksamhet ansågs naturligtvis värd det allmännas uppmuntran. Adolph C. hade snart invecklats i process med sin förre kompanjon Cedercreutz om silververkets gamla tillhörigheter och synes jämväl ha rönt mothugg av andra innehavare av till silververkens understöd tidigare anslagna domäner. Även eljest synes han för övrigt ha varit mycket benägen att taga domstolarna i anspråk. Vid 1746—47 års riksdag lyckades han vinna ett visst gehör för sina klagomål över vedersakarna och sina fantastiska förslag om understöd till silververken. En bergsrådstitel bestods honom också (1760). Men till slut synes verklighetssinnet dock ha behållit överhanden. Efter oändliga skriverier och långdragna processer avvisades han av urskillningsdeputationen vid riksdagen 1760—62. Enligt hans egen berättelse fingo sedan »herrar Jennings och Finlay uppskära frukten av mine vid Västra Silvberget nedlagde penningar», i det de »vid 1762 års riksdag det förvandlade till järnverk» och därpå omedelbart försålde bruket med orimlig vinst. Under sin välmakt hade C. en fastighet på Söder, som han kallade Heleneborg efter sin hustru och som givit namn åt nuv. Heleneborgsgatan1924. På äldre dagar levde han i armod i Stockholm, där han ej var främling i bysättningshäktet. Utom hans svällande klagoskrifter i arkiven och några tryckta broschyrer finnas ännu ett par kuriösa minnen av denna tidstypiska tragedi i de ädla metallernas tjänst, en medalj, som i avskärningen under orden »Förenings Grufvan d. 13 Jan. 1746» visar Daniel Tilas' och Adolph C: s initialer, samt en annan numismatisk raritet, dukater, präglade av guld, utvunnet ur östra Silvbergs malmer (K. resolutioner 26 apr. 1752, 20 febr. 1755). 1924