Flyttade till Flen i Floda. Köpte Fleenberget 1649. 1850
Var ute i polska kriget.
Fänrik vid dalregementet.

"Do:ca Jubilate (3. sönd. efter Påsk) begrofs Wälborne Cornelius Jönsson Swijnhufwud på Fleen, 87 åhr war han gammal, han lades i Kyrkian strax inom gången" .1848
[under 4:e bänken]. Familjen var tydligen välbärgad och ansedd: man betalade högre eller lägre bänkavgift i kyrkan, försummelse medförde flyttning till sämre plats. Jöns Corneliusson satt i 2:ndra bänken, hans bror Johan 3:dje, medan annat Finnmarksfolk såsom Mats Clemetsson vid Lövsjön och en del Flenbor, bland dem Tomas Ersson (Tomas Finnes sonson), satt på läktarens 4:e långbänk i sällskap med en del Björbofolk (soldaten hade sin plats däruppe på 1:a bänken). En del björbofolk satt dock nere i kyrkan. Köpte 1646 ett fäbodställe av Tomas Finne för 50 rdr.

Cornelius Svinhufwud och hans släkt, del II, Walter Edelfeldt:
När Jöns Danielsson avled år 1613 efterlämnade han 9 barn, av vilka
minst tre var minderåriga, nämligen sönerna Carl, Daniel och Cornelius.
Carls och Daniels födelseår är okända, medan man genom Floda sockens kyrkböcker
vet att Cornelius föddes 1599. Trots att Elgenstierna visste om Cornelius
bosättningsort, har han ej ansett det värt besväret att hos pastorsämbetet i Floda fråga efter hans födelseår utan godtyckligt placerat honom som nr 2 bland Jöns Danielssons 9 barn.

Placeringen är helt felaktig, men eftersom den exakta ordningsföljden ej kan fastställas, har jag i tabellerna trots allt låtit Cornelius behålla denna kronologiska ordning.
Tillsammans med sina syskon är Cornelius Jönsson nämnd i ett fastebrev 1616 och ett köpebrev 1618 i samband med arvskiftet efter fadern. Elgenstiernas uppgift att han som fänrik i Dalregementet deltagit i polska kriget har ej kunnat bekräftas vid genomgång av generalmönsterrullorna frånden aktuella tiden, men bör kanske trots detta ej helt avvisas. I sin berättelse om Stora Kopparberget år 1716 säger Jacob Ingelsson att Jöns Danielssons söner "hafwa warit brukade i krig, men det blef intet stort uthaf dem. Dee gingo på sistone och sågott som tigde"

Enligt en uppgift skall Cornelius ha kunnat leda den gruvdrift som dödsboet bedrev fram till sommaren 1633. Gården torde då i övrigt ha gått ur familjens ägo.
Man saknar alla uppgifter om Cornelius Jönssons första hustru, som födde honom en dotter, Cherstin, redan 1620. Äktenskapet hade alltså ingåtts när Cornelius var endast omkring 20 år gammal. År 1628 fick paret ytterligare en dotter, Brita, men det är ej bekant om de fått flera barn än dessa båda döttrar. Hustrun förefaller ha dött i unga år.
Var Cornelius vistats efter hustruns död vet man ej. Han hade många släktingar och det är möjligt att han under några år fört en ambulerande tillvaro mellan dem. De båda döttrarna kan han möjligen ha lämnat till deras morföräldrar.

Under 1630-talet bodde han i Stora Tuna, där han omkr 1635 gifte sig med en bonddotter, Malin Andersdotter. Cornelius har ej kunnat hittas i denna sockens jordeböcker och var således varken bonde eller hade eget hushåll. Troligen deltog han i arbetet på sin svärfaders jordbruk.

År 1636 fick Cornelius och Malin en dotter som fick namnet Cherstin, trots att barnafadern redan hade en dotter med samma namn.

Det kan förefalla som möjligt, att Cornelius åtminstone för sina svärföräldrar hemlighållit sitt tidigare äktenskap eller i varje fall sin förstfödda dotters existens.
Malins far tycks ha avlidit under första hälften av 1640-talet. Efter arvskiftet övergick förmodligen större delen av gården till någonav Malins bröder, men hon fick självfallet också sin del av arvet. Emellertid måste Cornelius och hans hustru flytta och se sig om efter ny bostad och nya försörjningsmöjligheter. Detta var svårt i en tid när nästan hela befolkningen levde av åkerbruk och boskapsskötsel och de flesta gårdar gick i arv inom släkten. Cornelius var nu också en fattig man, vars enda tillgång var hustruns lilla fädernearv. Slutligen yppade sig ett tillfälle i och med att en svårt sjuk finsk invandrare, Thomas Michelsson, såg sig nödsakad att för billigt pris avyttra större delen av den fäbod i Flenberget som han några år tidigare köpt av bönder i Floda socken i Västerdalarna. Köpet lär ha avslutats år 1646 men lagfartshandlingen utfärdades först 1649 8/1. Själva köpesumman bestämdes före Thomas Michelssons död, då det
också överenskoms att hans hustru och tre barn skulle bo kvar och bruka en del av fäboden.

Ur domboken 1649 den 8 januari kan följande citeras: "Samma dag framkom för rätten beskedhlige Man Cornelius Jönsson och klarligen bestyrkts sig hafva och köpt aff H.Margaretha Pedersdotter, sal. Thomas Michelssons effterlefwerska wedh Fleen, ett Torp och Torpaställe, liggiandes på Flodha skogh, Fleen benämbd, för fämtijo Rdr; aff samma 50 Rdr hafwer hennes sal. Mann i sin lifztidh uppburit och annammat otta och trettijo Rdr, men de andra tolf hafwer hon siälf bekommit. Och medan, som H.Margaretha tillstogh och bekändhe sigh med sina barns Ja och Samtyckio hafwa sålt, såsom och tillfullo röjs, den sidste penningh med then förste annammat, afhändhe fördenskuldh bem:te Torp och Torpaställe ifrån sigh siälfwer, barn och arfwingar och läggiande det Cornelius, hans hustru, barn och arfwingar att niuta, bruka och besitta". Cornelius hämtade sitt fastebrev vid det ting som hölls i Björbo i Floda den 20 jan 1649. Domboken har då följande anteckning: "Cornelius wed Fleen fick fast på Torpet Fleen, effter som det uthi Salig Lagläsarens Anders Anderssons Tijd och uppbudit war och han nu hewiste gifwit derföre till H. Margaretha, Sal. Thomas Michelssons, fämtijo Dahler". Strax före flyttningen från St. Tuna eller efter ankomsten till Floda fick Malin och Cornelius ytterligare en dotter, Elisabet, som i husförhörslängderna omväxlande sägs vara född 1643 och 1645. Den första tillgängliga mantalslängden för Dalarna är från 1650. I denna står Cornelius upptagen bland 11 bönder i Sunnanbyn i Floda, och det är tänkbart att han en tid bott där medan han byggde åt sig och familjen i Flen. I fortsättningen redovisas dock FIen som hans bostadsort.

Det förefaller som om Cornelius ganska snart måste låta sina båda döttrar från första giftet flytta efter till Flen. Den äldsta av dem, Cherstin "d.ä.") var då 30 år och den yngre, Brita 22. Förmodligen tog de ganska snart tjänst som pigor i Grangärde eller Floda.

I jordeböckerna är Cornelius upptagen första gången 1648 med följande anteckning:
"Cornélius wedh Fléen, Finne..... 1 skp Stångjärn..... 10 dahl." Samma uppgift förekommer sedan i jordeböckerna ända fram på 1720-talet. Av skattemyndigheterna ansågs han alltså vara en av de under 1600- talets förra hälft invandrande finnarna och hade som sådan att betala skatt i stångjärn, medan de svenska bönderna i socknen erlade skatt i ved, dagsverken och markgäldspenningar. Även om man utgår från att finnarna åtnjöt sex skattefria år i början av sin bosättning, måste man beteckna deras skatter som orättvist höga i jämförelse med de svenska böndernas.

Enligt ett protokoll över den stora undersökningen av Dalarnas Finnmarker 1726 kallas byn "Flenberget 1/4 h. Johan Jansson" (Cornelius Jönssons sonson), "Jöns Cornelisson, egare till halvparten, Tom Tomasson, Samuel Nilsson och Henrik Johansson inneha det öfriga." Uppgiften verkar egendomlig eftersom ingen av de sist nämnda finns med i jordeboken för 1726. Enligt denna skulle Cornelius Jönssons son och sonson vara skattlagda för hela Flenberget. Den tidigare nämnda jorderäntan om 1 skp Stångjärn för 1/4 hemman var också den för de finska bebyggarna vanliga.

I mantalslängden för 1653 redovisas ännu en man i Flen, Jöran Tomasson, med hustru, styvson och styvdotter. Det är fråga om en ny make till Thomas Michelssons änka Margareta Pehrsdotter. De nämnda styvbarnen är hennes barn med Thomas Michelsson, Eric och Brita.

Kyrkböckerna i Floda är när det gäller 1600- och början av 1700-talet mycket torftiga, ofullständiga och otillförlitliga. Husförhörslängder började föras först 1663, dop- och vigselböcker först 1672. En början till begravningsböcker gjordes samma år men avstannade 1695. Under de följande 30 åren bokfördes inga begravningar.

Den tidigaste förhörslängden från Flen är från 1672 och upptar förutom Cornelius, Malin och deras barn Elisabet, Anna, Jöns och Johan även den i mantalslängderna nämnde Jöran Thomasson samt en annan finne, Michel Mickelsson och dennes hustru Valborg Pehrsdotter. Cornelius Jönssons äldre döttrar var vid denna tidpunkt gifta och hade egna familjer i Floda och Grangärde.

Trots att Flen hörde till Floda socken var kontakten med dess svenska befolkning under lång tid obetydlig. Vägen till Floda kyrka var lång och besvärlig och Cornelius hade aldrig någon bänkplats där. Dop och begravning skedde ofta i Grangärde, vars kyrka låg både närmare och bekvämare till. Under den allra första tiden av finnarnas bosättning i Gänsen, Flen m.fl. ställen inärheten lär de också ha begravt sina döda vid Slätheden.

De första åren i Flen måste ha varit en svår tid för Cornelius, som växt upp på en förmögen bergsmansgård, där det mesta grovarbetet utförts av drängar och pigor. Hans andra äktenskap var naturligtvis för hans vidkommande en mesallians, men Malins föräldrar förefaller ha varit relativt välbärgat bondfolk och mågen Cornelius kan ha varit ett välkommet tillskott av arbetskraft på gården.

I Flen fanns vid denna tid knappast någon uppodlad jord och Cornelius måste liksom finnarna i trakten ägna sig åt svedjebruk. Detta förutsatte ett visst samarbete med den finska befolkningen i Gänsen och andra närliggande finntorp. Dessutom behövde han hjälp med byggandet av bostad och uthus. Några svårigheter att få arbetsfolk fanns inte, eftersom de svenska myndigheterna vid denna tid på alla sätt försökte hindra fortsatt finsk invandring av s.k. "driftefinnar", som strövade omkring och sökte
möjligheter att bli "husmän" hos sina bofasta landsmän.

Under 1650-talet fick Cornelius och Malin ytterligare tre barn, först dottern Anna i maj 1654, sedan i februari 1656 sonen Jöns samt sist sonen Johan (Jan) om vilken ingen uppgift om födelseåret finns i förhörslängderna men som troligen föddes 1658. Av Cornelius' döttrar i hans första äktenskap gifte sig Brita redan 1654 medan Cherstin (d.ä.) gifte sig först 1668, 48 år gammal och blev barnlös. Elisabet stannade hos sina föräldrar och förblev ogift.

Under senare hälften av 1600-talet växte befolkningen i Flen relativt snabbt, men för en del blev bosättningen också kortvarig. Troligen fanns det på den gamla fäboden några primitiva bostäder kvar som kunde rustas upp och tjäna som tillfälligt skydd för de senast invandrade finnarna under denna för dem så svåra tid.

Cornelius började ett stycke in på 1660-talet känna sig gammal och sjuklig och fick allt svårare att fullgöra sina utskylder. Hans nationalitet och börd upptäcktes till sist av såväl kyrkliga som världsliga myndigheter och han insåg att han hos Kungl. Maj:t måste ansöka om befrielse från de skyldigheter han i egenskap av adelsman borde, men ej kunde fullgöra. År 1663 fick han av pastorsämbetet i Grangärde hjälp med att avfatta en ansökan om s.k. fribrev. För att styrka äganderätten till torpet i Flen sökte han konfirmation på sitt fastebrev. Konfirmationsbrevet som är daterat den 5 okt. 1663 har förmodligen bifogats hans ansökan om fribrevet. Ett utdrag ur denna konfirmation kan citeras: "Och effter som Cornelius Jönsson angaf det bemälte Torp är betaldt af de penningar som han hafwer fått för sin hustrus Malin Andersdotters arfjord, som han med hennes samtycke hafwer för detta Torps skuld afhändt, nembl. Jordandel i Heegården med en bod om tuu rum dertill för 180 Dahl. kopp mt., uti hennes fördeel i Melge till hennes Farbroder Olof Nilsson för 120 Dahl. och till hennes Morbroder Per Knutsson i Borlänge en Jordedel för 40 Dahl. samt en (?) och Kornlada för 50 Dahl. kopp.mt. Fördenskuld Räknas föreskrefne Torp Cornelij Jönssons hustrus Malin Andersdotters sampt begges deras barns och Arfwingars fasta arf och välfången egendomb..... " etc.

Förmyndarregeringen för Carl XI beviljade Cornelius Jönssons ansökan enl. ett Fribrev, daterat 1664 den 28 mars. Avskriften i Riksregistraturet har följande lydelse:
"Wij Carl etc. Giöre witterligit, at efftersom Wälbördig Cornelius Swijnhufwud hafwer hoos oss i underdånighet anhålla låtit, at må niuta frijhet för Utlagor och Utskrifningen uppå et Torp fleen benembdt uthi Floda Socken och Wäster dahlarne beläget, alldenstundh det skall wara hans egen skatterättighet och det endeste han äger at
boo uppå och lefwa uthaff: hwarföre hafwa wij af gunst och nåde, anseendes hans stoora fattigdom, iämbwähl och at han ållderstigen och siuklig är, undt och effterlåtit, efftersom wij här medh och i detta wårt öpne breefs krafft, unne och effterlåte honom bemelte Torp fritt och qwitt, såför der af gående Uthlagor som Uthskrifningen uthi sin och sin hustrus lljfstijd, der hon honom öfwerlefwer, så länge hoon Enkia är, at niuta och behålla. Dock skall Laridshöfdingen uppå den-orthen giöra sin flijth at kunna upsökia något annat Nybyggie, som :swarar till Uthskrifningen uthi dess ställe, och bemelte Swijnhufwud eller hans hustru icke för än det skiedt är för samma Uthskrifningh wara frij. Här alle som detta angår, veta hörsamblingen at effterrätta, icke giörandes häremot i någon måtto. Till yttermera visso etc.
Denna avskrift i Riksregistraturet är som brukligt var förkortad. Kungens alla titlar har utelämnats, avslutningsmeningen är endast påbörjad, regeringens underskrifter har ersatts med namninitialerna. (H E: P B: G Baner C G W: M G D: G’B)

En kopia av själva orginalet utskrevs - troligen på prästgården i Grangärde - den 3 okt. 1686 och vidimerades av kyrkoherde Giorgius Tillaeus. Enl. en påskrift på denna kopia har originalet därefter lämnats till Kungl.

Kammarkollegium. Originalkopian har därefter lämnats till Cornelius och
bevarats i Flen, där den 1888 blev avskriven av en viss O.Olsson, som lämnade sin
avskrift till kyrkoarkivet i Floda. Det kan vara av intresse att jämföra denna avskrift med avskriften i Riksregistraturet. Den avskrift som lämnades till Cornelius i Flen upptar naturligtvis kungens alla titlar, avslutningsmeningen är klart utskriven och undertecknarnas namn och titlar är fullständiga: "Hedwig Eleonora, Gustaff Baneer i R.@Marskens stelle, Gustaff Wrangel S. R. Ammiral, Magnus Gabriel De La Gardie S. R.
Cantzler, Gustavus Bonde S.R. Skattmestare."
Frånsett detta kan man konstatera vissa smärre avvikelser i stavning och ordval. Märkligast är dock att uttrycket "Wälbördig Cornelius Swiinhufwud" har ändrats till "Män Cornelius Swijnhufwud". Det kan tänkas att Cornelius - som uppenbarligen inte ville kalla sig Wälbördig eller Swijnhufwud - övertalat avskrvaren att byta ut ordet Wälbördig mot det obegripliga "Män" eller kanske rentav själv gjort denna ändring i avskriften.
Fribrevet innehöll reservationen att Cornelius och hans hustru ej skulle vara fria från utskrivningen förrän landshövdingen hittat något annat nybygge, som skulle svara för utskrivningen i deras ställe. Vi vet ej om detta lyckades, men tydligen har Cörnelius aldrig behövt svara för den utskrivning han till följd av sitt adelskap varit skyldig att stå för.

Under 1680-talet stundade räfst- och rättarting med förmyndarregeringen, som av Karl Xl och riksdagen ställdes till svara för sin förvaltning av Rikets finanser under kungens minderårighet och ådömdes att återställa till Kronan ett stort antal gårdar och dessutom återbetala stora penningsummor. Inte ens en så liten åtgärd som Cornelius Jönssons fribrev undgick reduktionskommissionens uppmärksamhet. Ett i krigsarkivet under titeln "Wälb: Cornelius Swijnhufwud" bevarat utdrag ur reduktionsräkenskaperna har följande lydelse:
"Debet: Kongl. Regeringen har d. 28 Martij. A:1664 förlähnt honom ett Torp i Kåpparbergs lähn beläget, hwars Räntor, såsom af en Donation på förbuden Ort, bör till föllje af Rigsens Ständers Deputerades afsagde domb d. 28 Januari A:1682 fol. 341 till Kongl. Maj:t och Kronan med Interesse à 6 pro Cento åtårbetalas, belöpandes sig effter en Special affattad Rägning. fol. för underbebem:te Åhr, nembl. 73 dahl. 19 öre, 4 p. Sölf: Myntt. "Enl. domens innehåll skulle beloppet delas i 7 delar av lika storlek, d.v.s. 10 Dahl. 19 öre, 10 6/71p. På varje del med .lika belopp på Greve Per Brahe, Greve Magnus Gabriel De La;Gardie, Greve Carl Gust. Wrangel, H. Gustaff Bonde och H. Gustaf Banér Persson. Resten, d v s 2/7 eller 21 dahl. 21 5/7 p. skulle egentligen ha utkrävts av änkedrottningen, men detta, kunde naturligtvis på grundhav hennes höga ställning ej komma ifråga. Skyldighet att betala mantalspengar ålåg i regel varje arbetsför person från 16 till 60 års ålder. Mantalslängderna omfattar alltså i regel endast familjemedlemmar inom dessa åldersgränsen.

Som tidigare nämnts var Cornelius och Malin samt tydligen en dotter år 1650 mantalsskrivna i Sunnanbyn men därefter till 1659 i Flen. Dottern har då gift sig eller tagit tjänst som piga (Brita gifte sig redan 1654). Cornelius och Malin är därefter ensamma i mantalslängderha fram till 1669 (Cornelius var då 70 år och Malin 53) då längden på nytt nämner en dotter (troligen Elisabet), året därpå är alla tre borta ur mantalslängden och skulle så vara allt framgent.

Förmodligen var både Malin och dottern sjuka och Cornelius själv sedan länge för gammal, De tre äldsta döttrarna var då redan gifta och de tre yngsta barnen, Anna, Jöns och Johan för unga för att vara mantalsskyldiga. Sonen Jöns gifte sig 1677 men är tillsammans med sin hustru mantalsskyldig först 1682 och Johan och hans unga hustru Malin Eskilsdotter är med i mantalslängden först 1687. Anna som troligen varit anställd som piga i Grangärde hade gift sig 1680. Cornelius hade ej betalt några mantalspengar för sin hustru sedan 1669, vilket troligen berott på att hon börjat bli allvarligt sjuk. Malin Andersdotter avled dock först åt l682. I begravningsboken för detta år står antecknat: "Do:ca Exandl.(6. sönd. efter påsk) begrovs Malin Andersdotter, Cornelius Jönssons hustru i Fleen, 66 åhr gammalt". I testamentsperigar till kyrkan betalade Cornelius för sin hustru 2 daler (1 dal. var fastställt som lägsta belopp för en vuxen avliden person). Dessutom gav hån 1 daler som "förähringspengar" till de fattiga.
Dottern Elisabet förekommer i en enda mantalslängd (år 1669). Hon var då 26 år och borde ha betalt mantalspengar många år framåt men nämns aldrig mer i någon mantalslängd. Förmodligen var hon befriad på grund av sjukdom eller svårare lyte.
En stympad förhörslängd - troligen från 1684 - upptar följande medlemmar i familjen:
"Cornelius Jönsson Swiinhufwud, Nobilis Literatus, f. 1599.
son Jöns, f. 1657, sonh. Kerstin Olsdotter,
sonson Daniel, sondott. Carin, sondott. Kerstin,
son Johan Cornelij,
dott. Elisabet, f. 1645.",
Denna husförhörslängd är den sista, där Cornelius är medtagen. Begravningsboken har den 25 juni 1686 följande anteckning: "Do:ca Jubilate (3. sönd.
efter Påsk) begrofs Wälborne Cornelius Jönsson Swijnhufwud på Fleen, 87 åhr war han
gammal, han lades i Kyrkian strax inom gången" (enl. uppgift under fjärde bänken). Ingen betalade testamentspengar efter honom, trots att flera av hans barn var tämligen välsituerade.

När Floda kyrka i början av 1930-talet restaurerades, påträffade man Cornelius Jönssons och hans hustrus gravar som var timrade av trä och ganska väl bibehållna. Man lär till och med ha tagit tillvara ett stycke av Malins svepning. I hennes grav låg också skelettet efter ett litet barn, som dock troligen ej tillhört familjen. Det var vid denna tid vanligt att lägga dödfödda barn i vuxna personers gravar.

Sitt första bostadshus i Flen byggde Cornelius högst upp på berget i norr, på en plats som nu ligger mellan de båda hus som på kartan syns strax söder om höjdpunkten 441,1. De nuvarande bostadshusen har tillkommit under 1800-talet, medan en del av uthusen är äldre. Här bor fortfarande ättlingar till Cornelius, och hans avkomlingar utgör för övrigt en stor del av befolkningen i Floda och Grangärde socknar, för att ej tala om alla som därifrån spritts ut över landet och till Amerika.

Trots de många skriftliga uppgifterna och dokumenten om Cornelius Jönsson Svinhufvud är det mycket i hans liv som verkar gåtfullt. Han tycks alltid ha varit ytterst förtegen, inte bara om sitt ursprung utan också om tidigare avsnitt ur sitt liv. Efter flyttningen till Flen har han utan vidare accepterat att - enligt jordeboken - betraktas som finsk nybyggare. Sedan hans nationalitet och börd blivit upptäckta har han själv troligen aldrig använt sitt adliga namn. Cornelius hade naturligtvis fått ut sin andel av arvet efter fadern, men det är fruktlöst att spekulera över hur hans arv så snabbt gått upp "i rök",. Det måste ha känts förödmjukande för den adlige sonen till en av landskapets rikaste män att låta sin enkla, obildade hustru betala köpesumman för det torpställe som skulle ge honom och hans familj deras framtida försörjning.
Märkligt och ganska tragiskt blev Cornelius Jönsson Svinhufvuds livsöde. Hans far hade en gång varit kungens fogde och befallningsman över stora delar av Dalarna. Själv kom han att hamna som fattig torpare i en öde skogsbygd, bland en befolkning som under denna tid sinsemellan talade ett språk, av vilket han ej förstod ett ord. 1851