Bosatt på Gylle i Stora Tuna socken. Härstammar i fjärde led från Svinhuvudsläktens stamfader Jöns nämnd 1386.
Ingel nämns första gången som fogde i Dalarna 1527-1528 och 15311828

Sex barn finns noterade i Rasmus Ludvigssons släkttavla i Biographica. 1829

Deltog i Klockupproret, ibland omnämnt som "tredje dalupproret" mot Gustav Vasa.

Måns Nilsson, Anders Persson (i Rankhyttan), Ingel Hansson (Svinhufvud), herr Evert (i Leksand), Mårten i Skogen, Henrik Henriksson och Bengt Skrivare, tjänsteman ”vid Berget” fördes till Stockholm. De beskylldes bland annat för att ha haft kontakter med Kristian II, Gustav Trolle och Ture Jönsson (Tre Rosor). Den 17 februari 1534 dömdes alla till döden. De som avrättades var Måns, Anders och Ingel. Efter de blivit halshuggna parterades deras kroppar och steglades. Herr Evert avled i fängelset. Mårten i Skogen avrättades så sent som 1562 i förbindelse med en annan händelse, och kallades då Mårten Skräddare, noterades som ”dansk” samt boendes i Brusbo i Aspeboda, även kallad ”Skogen”. Bengt Skrivare benådades relativt snart efter domen eftersom han redan den 3 november samma år fick tillåtelse att bo i Västerås. Henrik Henriksson betalade ännu skatt 1539, vilket betyder att han hade benådats mellan domen i februari 1534 och 1539.

Wikipedia: Tredje dalupproret (Klockupproret) 1531–1533
Liksom påbudet om skatten till lübeckska gäldens betalning sannolikt närmast bragte missnöjet i Dalarna till utbrott 1527 var det beslut om klockskatten som för samma ändamål fattades vid  herredagar i Örebro och Uppsala 1531 den huvudsakliga anledningen till det tredje dalupproret under Gustaf I:s tid. De kungliga sändebuden erhöll visserligen vid landstinget i Tuna (februari) löfte om en klocka från varje sockenkyrka; men när klockorna skulle hämtas, var stämningen förändrad. Leksandsbönderna misshandlade kungens utskickade, och såväl de som inbyggarna i Ål och Gagnef nekade att utlämna sina klockor. Tunabönderna tog sin tillbaka, och Kopparbergsmännen ställde sig på de uppstudsigas sida. Bland de främsta anstiftarna av oron var nu Gustafs forna vänner Måns Nilsson i Aspeboda och Anders Persson på Rankhyttan samt Nils i Söderby från Ål. I stället för att hörsamma kallelsen att sända ombud till den ovan omtalade herredagen i Uppsala (maj) utsände dalkarlarna kallelse till en riksdag i Arboga. Detta tilltag ledde emellertid inte till någon påföljd, och dalamännen blev nu en tid, till sin egen stora förvåning, lämnade åt sig själva. De visste inte rätt vad de skulle företaga och fann slutligen skäl att "ge sig till frids". I augusti 1531 erbjöd de sig att betala 2000 mark för sina klockor, vilket anbud mottogs av kungen, som på samma gång återgav dem sin nåd. Därmed trodde dalkarlarna saken vara slut; men de skulle finna, att de däri bedragit sig.
När kung Gustaf förklarade sig villig att mottaga dalkarlarnas förlikningsförslag visste han att den landsflyktige Kristian II  äntligen lyckats samla en här för att återtaga sina riken, och han trodde till och med, att dennes flotta redan avseglat från  Nederländerna. Under sådana förhållanden ville han naturligtvis vara fri från oro inom landet. Men knappt ett halvt år efter det Kristians företag misslyckats fann han tiden inne att åter upptaga saken med sina dalkarlar. Det är inte troligt att huvudorsaken till den räfst han nu lät övergå dalkarlarna låg däri att möjligen några bland dem stått i förbindelse med kung Kristian och de svenska herrarna i dennes följe, utan helt säkert sökte Gustaf nu ett tillfälle att straffa vad han 1531 av nödtvång tillgivit. I januari  1533  stämde han dalkarlarna sig till mötes vid Kopparberget, infann sig där med krigsfolk och höll ett skarpare strafftal än någonsin förut. De brottsligaste fängslades, de övriga fick tillåtelse att återvända hem; men den hjälp i klockor och penningar, som dalkarlarna dittills hållit inne, blev nu utkrävd. Av de fängslade blev några genast dömda och avrättade inför de övriga dalkarlarna. De andra, bland annat ledarna Måns Nilsson, Anders Persson och Ingel Hansson fördes till Stockholm och hölls där i  fängelse  till i början av  1534, då de av en domstol, som bestod av  riksråd, frälsemän samt huvudstadens  borgmästare  och råd, dömdes till döden. Därmed var det slut på oron i Dalarna under Gustaf I:s tid.