Alt dödsdag 11 jan 1764.

Blev ärkebiskop år 1758.
Ätten som utgick från honom blev adlad med namnet von Troil år 1756 för faderns förtjänster.

En brorsdotter till Samuel Troilius, Margareta Troilia (f. 1737), var gift med hovrättsrådet i Svea hovrätt, Per Rangel. Deras son Olof var gift med Hedvig von Post. Både han och hans bror Carl adopterades på ätten von Post och blev stamfäder till den Rangelska ättegrenen.

Samuel Troilius var son till kyrkoherden i Stora Skedvi socken Olof Troilius och Helena Gangia, och härstammade från Bureätten genom Stormor i Dalom på både fädernet och mödernet. Han inskrevs 1714 vid Uppsala universitet och fick där personlig undervisning. Efter en tid som mentor och informator hos sin släktingar Johan Upmarck Rosenadlers söner, erhöll Samuel Troilius stipendium som han använde för att disputera. Avhandlingen hette De magnetismo morum naturali och lades fram 1732. Två år senare blev han magisterdocens i vältalighet och grekiska i Uppsala.
Under tjänstgöring som huspredikant åt Ture Bielke prästvigdes Troilius 1736 och redan 1740 blev han hovpredikant. Han blev också biktfader till kung Fredrik I och Ulrika Eleonora, samt överhovpredikant[1]. I Stockholm hade han vid sidan av detta flera tjänster som kyrkoherde i bland annat Riddarholmskyrkan och Klara församling, tillika som första Ordenspredikant 1748.
1751 utnämndes Troilius till biskop i Västerås stift, och blev året därefter teologie doktor. Hans barn adlades år 1756 på namnet von Troil för hans förtjänster. Troilius valdes till ärkebiskop år 1758. På den posten invaldes han även som ledamot nummer 164 av Kungliga Vetenskapsakademien.
I egenskap av ärkebiskop utövade Samuel Troilius ett stort inflytande på politiken. Han förde en hattpolitik och var en av de främsta ledarna för hattpartiet på 1750-talet. Såsom företrädare för frihetstidens ideal verkade han med styrka mot att kungahuset fick ökat politiskt inflytande, och fördömde revolutionsförsöken 1756. Samuel Troilius har sagts vara den som påbörjade sekulariseringen av kyrkan. Trots det var han i vissa avseenden traditionalist och försökte, dock förgäves, få 13 kvinnor dömda för häxeri under sex år.
1760 övertog hans Vira bruk efter sin svåger Reinhold Angerstein som då avlidit, men hade årtiondet dessförinnan lidit svåra ekonomiska förluster då hans hem på Norrmalm i Stockholm brann upp och med det hans stora bibliotek och handskrifter.
Han avled 1764 i Uppsala, och begravdes i Västerås domkyrka där han har en minnesvård av marmor.
Troilius första hustru Anna Elisabeth Angerstein, var dotter till en brukspatron från Vikmanshyttan och hennes mor var syster till Reinhold Galle Rückersköld som adlades Rückersköld. Hans andra hustru var Brita Elisabeth Silfverstolpe. Dottern Wilhelmina von Troil från andra äktenskapet var mor till generalbefälhavare, friherre Gustaf Adolf Hierta, och sonen Knut från andra äktenskapet upphöjdes till finsk friherre. En dotter i första äktenskapet blev fru till Erik Lamberg. Sonen Uno Troilius blev ärkebiskop.
Sönerna introducerades på Riddarhuset 1776 på nummer 2039. Dessa barn var:
Fredric Ulric von Troil, från första äktenskapet, revisionssekreterare och ledamot av Lagkommissionen, avled barnlös.
Anna Helena von Troil, gift med biskop Erik Lamberg.
Uno von Troil, ärkebiskop. Hans ättelinje slöts med ena sonen Knut von Troil 1853.
Margareta Elisabeth von Troil, gift med Adolf Georg von Post.
Maria Gustafva von Troil, gift med Olof Ulric von Numers.
Samuel von Troil, ryttmästare. Ättegrenen slöts med sonen Georg Gabriel Emil von Troil 1859.
Wilhelmina von Troil, gift med Lars Philip Hjerta.
Adolf von Troil, kapten, ogift.
Knut von Troil, finsk-rysk friherre vars ätt fortlever i Finland.
Lars David von Troil, rikshärold, kansliråd

Källor: Gabriel Anrep, Svenska adelns Ättar-taflor

Uno von Troil föddes som Uno Troilius och var tredje barnet till dåvarande hovpredikanten Samuel Troilius, senare biskop i Västerås stift och sist ärkebiskop, och faderns första hustru, brukspatrondottern från Vikmanshyttan Anna Elisabeth Angerstein. Han fick fyra helsyskon innan modern avled 1750. Fadern gifte om sig året därpå med den adliga Brita Silfverstolpe, och Uno fick ytterligare sex syskon i det äktenskapet. Han och hans syskon adlades den 9 november 1756 för faderns förtjänster med namnet von Troil, men Uno och hans bröder introducerades först år 1776.
Uno von Troil blev student vid Uppsala universitet 1757, filosofie magister primus 1770, prästvigdes i Västerås 1773 och blev regementspastor samma år. von Troil blev ordinarie hovpredikant 1775, överhovpredikant 1777, pastor primarius 1778, biskop i Linköping 1780 och slutligen ärkebiskop 1786. Han utnämndes till teologie doktor 1779.
Under sin studietid i Uppsala synes von Troil ha tagit starkast intryck av Johan Ihre, som han disputerade för, med närvaro av hela hovet 1767. I disputationen framlade han så starka uttryck för liberala tankesätt, att drottningen retade upp sig, men han ansågs redan då vara en av sin generations kunnigaste och lärdaste män.[1]
Omedelbart efter sin examen 1770 företog han en vidsträckt utländsk resa, under vilken han besökte en stor mängd högskolor och stiftade bekantskap med dåtidens lärda män. Särskilt dröjde han i Göttingen, där han studerade under Michaelis, Köhler, Walch och Hamberger. Från Tyskland fortsatte han till Frankrike, där han trädde i förbindelse med upplysningstidens främsta män, Rousseau, Denis Diderot och Jean d'Alembert.
Under sin vistelse i London beslöt han att i sällskap med sir Joseph Banks och sin berömde landsman Solander att företa en resa till Island. Denna skildrade han journal som von Troil för de under sin utrikes resa förvaras i Uppsala universitetsbibliotek.
Vid hemkomsten valde han den prästerliga banan, och gjorde där en sällsynt snabb karriär. Förklaringen till det är att söka i att Gustav III hade en förkärlek för upplysta prelater med starkt intresse för andlig odling och att han gynnade adliga vid befordran inom kyrkan.
Man gör dock von Troil orätt om man anser honom vara en servil lycksökare utan intresse för de kyrkliga uppgifterna. Han hade tagit starka intryck av tidsandan men saknade ingalunda personlig religion. Dock var hans intressen ursprungligen mera lärda och allmänt humanistiska.
På grund av sin ämbetsställning deltog Troil i det politiska livet som en man i främsta ledet. Han började som varm anhängare till Gustav III, och kungen hade i honom en skicklig förespråkare vid 1786 års riksdag, då han i ärkebiskop Mennanders frånvaro fungerade som prästeståndets talman, en omständighet som utan tvivel bidrog till hans utnämning till ärkebiskop samma år. Den 20 mars 1786 blev Troil hedersledamot av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.[2]
Rojalist var han 1789, men som adelsman delade han dock de adliga farhågorna och sympatierna och ägde ej heller sitt stånds fulla förtroende. Förgäves sökte kungen övertala honom att stödja genomförandet av den så kallade Förenings- och säkerhetsakten. Han begärde dock, och fick kungens tillstånd, att vid det avgörande ögonblicket anmäla sig sjuk, och J.A. Lindblom trädde i hans ställe. Så skedde också vid aktens undertecknande. Efteråt gjorde han fåfänga försök att återfå den forna kungliga gunsten. Han var emellertid närvarande vid Gustav III:s dödsbädd och höll sedermera likpredikan över honom. I egenskap av ärkebiskop vigde han och krönte Gustav IV Adolf och Fredrika av Baden, samt döpte Gustav Gustavsson av Wasa, Sophie Vasa och prins Carl Gustav.


Ärkebiskopinnan Magdalena von Troil (1753-1794).
von Troil gifte sig 1776 med Magdalena ("Lona") Elisabet Tersmeden (1753-1794), dotter till assessorn Jacob Tersmeden d.y. och Magdalena Elisabet, född Söderhielm. De fick tio barn.
Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.
Skrifter och ämbetsgärning[redigera]
Som stiftschef visade Troil stor duglighet. Vid prästmötet i Linköping 1784 genomfördes konfirmationen. Vid visitationerna i ärkestiftet ägnade han stor och välbehövlig uppmärksamhet åt de ekonomiska angelägenheterna och lyckades införa ordning och reda. Fattigvården och undervisningsväsendet låg honom också om hjärtat.
För förmyndarregeringens och Gustav IV Adolfs reaktionära kyrkopolitik beträffande prästerskapets ortodoxi föll han i någon mån undan. För lösningen av tidens allmänkyrkliga frågor var von Troil livligt verksam. Han ledde som preses förhandlingarna vid jubileumsfesten 1793, utfärdade program vid dess öppnande samt framställde egna och andras önskemål rörande ny bibelöversättning och nya församlingsböcker. Bibelöversättningen i sig själv synes dock inte ha intresserat honom. Så mycket mera arbete nedlade han emellertid på psalmbokens och kyrkohandbokens förbättring.
1793 utkom Förslag till kyrkosånger för Svenska församlingen, vanligen kallad Uppsala profana psalmbok, eftersom Uppsala domkapitel enligt uppdrag utgett densamma, eller Troilska profana psalmboken, därför att Troil hade största förtjänsten av att den blev färdigställd.
Behandlingen av de gamla psalmerna var anmärkningsvärt pietetsfull. Dock rensades språket från "orientaliska" (bibliska) uttryck och fick en mer abstrakt filosofisk prägel. I en del av de nya psalmerna framträdde den neologiska tendensen mera påtagligt, en moderat neologi i Gellerts och Spaldings anda. Psalmboksfrågan fördes dock ej genom det Troilska förslaget nämnvärt fram mot sin lösning.
Större insats gjorde Troil genom Förslag till en ny kyrkohandbok (1793). Ganska skonsamt hade Troil här gått fram. De gamla ritualen var i huvudsak bibehållen. Men han hade "sökt mildra ordasätten och lämpa språket efter som tiden nu kräfver". Alla främmande ord, såsom halleluja, hosianna, var uteslutna. Nytt var kapitlet om skriftermål. Nytt var också konfirmationsritualen.
Det är Troils förtjänst att den liturgiska traditionen i Sverige blev mera obruten än i andra kyrkor under upplysningstiden.
Gabriel Anrep, Svenska adelns Ättar-taflor
Oxenstierna, Johan Gabriel, Ljuva ungdomstid : Dagbok 1766-1768, övers. från franska av Inga Estrabaut, Uppsala : Bokgillets förlag, 1965

von Troil (uttalas tro-íl]) är en svensk adelsätt, friherrlig i Finland.
Släkten härstammar från bonden Lars som levde i Hyltinge socken i Södermanland på 1500-talet. Hans son Truls Larsson upptog namnet Troilius och blev stamfader för en stor släkt, som med komplicerade ingiften blev ättlingar till Bureätten på flera sätt, bland annat genom Truls Larssons sonson Samuel Troilius d.ä:s svärmor Kerstin Hansdotter Anthelia, syster till Andreas Solenblomma och dotter till Margareta Grubb.
Bonden Lars avkomling i femte led var biskopen i Västerås stift, sedermera ärkebiskopen Samuel Troilius (d.y.) (1706-1764). Han var gift två gånger. Anna Elisabeth Angerstein, första hustrun, var dotter till brukspatron i Wikmanshyttan och av tysk börd, medan hennes mor tillhörde samma släkt som sedan adlades Rückersköld. Andra hustrun, Brita Elisabeth Silfverstolpe, var dotter till en Stjerncrona. Samuel Troilius barn i båda äktenskapen adlades 1756. Sönerna introducerades på Riddarhuset 1776 på nummer 2039. Dessa barn var:
Fredric Ulric von Troil, från första äktenskapet, revisionssekreterare och ledamot av Lagkommissionen, avled barnlös.
Anna Helena von Troil, gift med biskop Erik Lamberg.
Uno von Troil, ärkebiskop. Hans ättelinje slöts med ena sonen Knut von Troil 1853.
Margareta Elisabeth von Troil, gift med Adolf Georg von Post.
Maria Gustafva von Troil, gift med Olof Ulric von Numers.
Samuel von Troil, ryttmästare. Ättegrenen slöts med sonen Georg Gabriel Emil von Troil 1859.
Wilhelmina von Troil, gift med Lars Philip Hjerta.
Adolf von Troil, kapten, ogift.
Knut von Troil, finsk-rysk friherre vars ätt fortlever i Finland.
Lars David von Troil, rikshärold, kansliråd
Uno von Troil var gift med Magdalena Tersmeden, vars mor var en Söderhielm, och de fick tio barn av vilka endast en dotter och en son var gifta. Deras äldste son Gustaf von Troil var hovpredikant och regementspastor vid Västmanlands regemente, men avled ogift på Svartsjölandet. Yngste sonen Knut von Troil var protokollsekreterare och gift med Adolphina Tersmeden, men barnlös. Hans syster Anna Gustafva von Troil var gift med bruksmedikus doktor Adolph Ludvig Regnell.
Samuel Samuelsson von Troil, Uno von Troils bror, var löjtnant i fransk tjänst men återkom till Sverige där han så småningom blev ryttmästare. Hans hustru var Anna Charlotta af Sillén, och de fick tre barn varav den enda dottern Brita von Troil var ogift. Äldste sonen Samuel Wilhelm von Troil avled 19 år gammal på Wallhof. Deras bror Georg Gabriel Emil von Troil var militär och ämbetsman, men barnlös i sitt äktenskap.
Ätten von Troil upphöjdes enligt ovan i Finland 1809 i friherrlig värdighet med Knut von Troil och introduceras på Finlands riddarhus 1818. Ätten i Finland fortlever.
Ärkebiskop Samuel von Troils yngste son, Lars David von Troil, var gift med Anna Maria Tham. Deras yngsta barn av tre, Elisabeth von Troil var ogift. Mellersta barnet, Fredrik Adolph von Troil var överste i armén. Äldste sonen Samuel von Troil var gift med grevinnan Sophia von Hermansson, även hon Bureättling.
I Sverige dog ätten von Troil ut i på svärdssidan 1880 med Samuel von Troil, och på spinnsidan 1917, men återintroducerades på Sveriges riddarhus 1982 när medlemmar av de finländska von Troil återinvandrade.
Släkten innehade Grönvik Gård i tre generationer, och har en släktgrav i Västerås domkyrka.
Källor:
Sveriges riddarhus: Adliga ätten nr 2039 von Troil
Finlands riddarhus: Friherrliga ätten nr 24 von Troil
Gabriel Anrep, Svenska adelns Ättar-taflor, volym 4