Ur sonen Erik August memoarer:
Hösten 1847 flyttade vi till ett ställe som hette Beckerslund. Den tid är nu kommen då min fader skulle bli sin egen men det var mycket ont om arbete på den tiden och mycket litet betaltes, detta var visst icke så beräknat förut. Det var dock en annan omständighet som ej kunnat beräknas förut, nämligen sjukdomen. Fast ej som beräknad kom han dock som en beväpnad man och överföll med sin okuvliga makt som nog de känner som varit anfallna av honom.
Efter ó års strid med dessa tappra härar måste jag som var äldst av barnen gå ut med påsen för att få något till livsuppehälle åt de som orkade något förtära. Efter 1 1/2 års sjukdom avled min moder 1849 den 30 april, då vi som var kvar blev ännu mer utan skydd och utsatta för fattigdomens följder.
Min fader gick borta för 12 skilling om dagen och maten, därav fick vi ej så mycket med. Hittills hade vi en bra bostad, men nu måste vi lämna den därför vi ej kunde erlägga den betingade hyran och söka oss något sämre. Vi fick då hyra in oss hos en gammal gubbe som bodde i en jordkula som ej varit för stor för honom ensam.
Den onda tisdagen
Det inträffade under vintern en dag som fortlevde i minnet många år under namnet
onda tisdagen, och den är ganska väl ihågkommen av mig. På morgonen var vackert milt väder och för oss som vanligt matförrådet slut men min fader hade några pengar och skulle den gången förskaffa vad som fattades. Han gick till Lilla Åby i hopp om att någon hade bröd att sälja. Framkommen dit började yrvädret och som min fader var även genom sjukdomen mycket svag måste han vänta och få se hurudant vädret skulle bli. Men det tilltog mer och han kunde ej gå hem den dagen eller dagen därefter. (Under denna dagen var det ganska många som frös ihjäl). På
onsdagsmorgonen var vi urståndsatta att komma ut, vi var insnöade och förblev så tills gubbens dotter kom och skottade till vår dörr. Matförrådet blev helt slut på tisdags middag, då hade gubben en bit kaka bröd, den fick vi dela med honom. Torsdagsmorgon var det så mycket vägat att jag kunde gå till gästgivaregården. Min fader träffade jag men han var så klen att han knappt kunde komma ur stället. Jag fick det bröd han köpt och det var en dyrbar skatt för mig och min hungriga broder. Från tisdag middag till torsdag nära middag, det var det längsta jag varit utan mat hittills. Jag fick följa min broder till Holma torp där moster och morbror bodde, han blev kvar men jag gick vidare. När jag kom tillbaka till min fader var påsken nära för handen. Hans hälsa och krafter hade avtagit att han knappt kunde gå dit han hade sitt arbete. Detvar ¾ mil att gå och arbetet bestod uti att hugga famnved. Men nöden har ingen lag….Framkomna till platsen var min fader tvungen att sätta sig på en stubbe för att vila. Jag började hugga men min fader kom aldrig och jag blev orolig. Jag sprang tillbaka men kommen dit var han ej är och ingenstädes varken syntes eller hördes till. När jag senare stod villrådig så kom han stödd vid yxan, och föll omkull. Vi hade lite bröd som vi satte oss att förtära. Sedan skulle vi återvända hem, men nu blev det värre ty när min fader skulle resa sig föll han genast omkull. Den enda utvägen var att krypa. Som det ej såg möjligt ut att en genomsjuk människa kunde krypa ¾ mil. Tvenne karlar som av en händelse var ute och sökte något i skogen hörde min gråt. Den ene tog min fader på sin rygg och bar honom till en plats där åkdon kunde komma intill. En kom som tog min fader på sitt vedlass. Nu skulle vi passera en liten sjö, och innan vi hann över den var all sans slut hos min fader och han var nästan stel. Det enda som tillkännagav liv var andedräkten. Han fördes till ett ställe där han lades på golvet liksom han redan varitndöd. Dagen efter gick inte att skaffa honom hem och inte dagen efter heller, men ännu syntes tecken till liv därigenom att det fradgades ur munnen på honom. Tredje dagen fick jag en man som förde hem honom, och det syntes liv ända tills han kom i sin säng, då efter några minuter det var slut på hans mödosamma liv.
Detta var den 24 mars 1850 och Erik August var då 11 år gammal. Hans fader dog enligt dödboken i Kvillinge i Östergötland av magplågor.
(Ann-Louise Lundkvist har skrivit rent memoarerna)

I dödboken inhysesman i Gunnarsbo.